DS9: Blaze of Glory. Slutet på berättelsen om Eddington och Maquisrebellerna.

Det här är ett rätt så svårt avsnitt att skriva om. Mest för att jag faktiskt inte riktigt förstår premissen.

Sisko åker alltså på uppdrag med Maquisens numera fängslade ledare, Michael Eddington, för att försöka stoppa missiler som motståndsorganisationen har skickat mot Cardassien. Sisko är orolig att attacken, om han inte lyckas stoppa den, kommer att dra igång ett fullt krig mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och Federationen. Trots att jag uppskattar Siskos strävan efter att bevara freden i Alfakvadranten så länge som möjligt så blir jag ändå fundersam över vilken status som egentligen föreligger mellan Federationen och Cardassien. Jag menar, Grundarna skickade ju faktiskt en kopia på Bashir till rymdstationen för att få en sol att förvandlas till en supernova och utplåna Deep Space 9 och Bajor. Vad är det diplomatiska svaret på det, egentligen? Och hur svarar man militärt när man nätt och jämnt lyckas avvärja ett sådant extremt illasinnat attentat? Terrorbalansen mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och resten av alfakvadrantens befolkning verkar ju hänga på en så pass skör tråd att konflikten egentligen är oundviklig i det långa loppet. Så försöker Sisko skapa lite mer tid för att mobilisera, eller är han bara sjukligt besatt av att bekämpa Maquis-rebellerna– som han ju ser som förrädare?

Det här oklara läget gör på nytt det svårt att känna någon sympati för Sisko i det här avsnittet. Men även motståndsmannen Eddington framstår som mindre sympatisk i Blaze of Glory, än tidigare. Hans dramatiska och självupptagna drag verkar ha förstärkts under hans tid i fängelse. Till och med när han pratar om tomatodling så gör han det med lite för mycket emfas för att det ska kännas sunt. Replikväxlingarna mellan Sisko och Eddington, som någon jämför med Shakespeare i Deep Space Nine Companion, är mest pinsamma och påfrestande. Lite som riktigt dålig dialog i en superhjälte/superskurk-rulle.

EDDINGTON: Let’s get one thing straight, Captain. I’ll get you to the launch site and I’ll help you deactivate those missiles. But then you and I are going to have it out once and for all. 
SISKO: You want a fight, mister? I will give you one. 
EDDINGTON: I don’t intend to fight you, Captain. I intend to kill you. 

Att det här är ett avsnitt vars främsta syfte är att avsluta Eddingtons och Maquisrebellernas intrigtråd i Deep Space Nine framgår med önskvärd tydlighet i Blaze of Glorys avslutning. Den lilla spillra rebeller som finns kvar får åka hem med Sisko, medan Eddington dödas av Jem’Hadar när han heroiskt offrar sig själv för att rädda de andra. De där uppgifterna om ett missilanfall mot Cardassien som kom till Siskos vetskap var aldrig något annat än ett villospår, ett kodat meddelande om att rebellerna hade nått sin back up-bas och att Eddington skulle lura Sisko att ta honom dit.

Jag tyckte att Blaze of Glory var en ganska medioker och ointressant soppa. Förstod inte riktigt varför det här var intressant och tyckte på nytt att Sisko mest verkade oroväckande besatt av rebellerna. Nej, de intressanta sakerna jag tar med mig från det här avsnittet handlar om matlagning. Det har ju hintats om det tidigare, men när Eddington pratar om färska grönsaker i kontrast till replikatorernas maträtter så är det väl ändå det tydligaste påhoppet på matkulturen inom Federationen. Även Sisko har ju odlat saker och ting på sin rymdbas för att kunna bjuda på “riktig” mat. Det väcker ju en del frågor kring jordbruk, ekonomi och fördelningspolitik som aldrig blivit besvarade. Man kan ju förstås även se Eddingtons prat om tomater och andra grönsaker som ytterligare en allegori kring hur vardagen inom Federationen är ett andra klassens liv. En syntetisk kompromiss för att skapa ett imperium.

Parallellt med dödandet av Maquisintrigen i Deep Space Nine så lyckas man faktiskt också klämma in en torftig parallellhandling Blaze of Glory. Den handlar om Nog som försöker sätta sig i respekt hos rymdbasens klingoner, som mestadels struntar i de ordningsregler som finns på Deep Space 9. Den redan tunna handling som det här spåret består av hjälps inte upp av att det framstår som extremt trivialt jämfört med a-handlingens skeende som trots allt är på liv och död. Skämtet om Morns utbrott efter några förlupna ord från Quark hade kanske varit en bättre idé för en hel parallellintrig.

KIRA: I didn’t really do anything. I was in the Bajoran shrine, meditating, and he burst in stark naked, and fell to his knees crying out to the Prophets for protection. 
BASHIR: Morn, of all people. Who would have thought he’d just snap like that? 
ODO: Certainly not me. Which makes me wonder what could’ve pushed him over the edge? 
QUARK: Why are you looking at me? I’m the victim here. He hit me with a barstool. 

Jag kommer inte att sakna Maquisrebellerna särskilt mycket. Det har aldrig känts som om de fått en verklig chans att etablera sig i Deep Space Nine, utan mest varit ett irriterande fenomen någonstans i utkanten av serien ( i motsats till Voyager där organisationen faktiskt spelat en större roll). Därför var det kanske vettigt av författarna att avsluta just det här spåret. Man har ju en del annat på sitt bord. När jag försökte se Blaze of Glory med en Star Trek-novis så gav vi upp efter ungefär tre minuter. Det strategiska läget inför det (antar jag) stundande kriget med Jem’Hadar är verkligen extremt komplex. Game of Thrones känns nästan som en barnlek i jämförelse.

Förresten, kan någon ge Sisko en uniformsjacka i rätt storlek? Jag tror faktiskt att han genomför Picardmanövern mer frekvent i Blaze of Glory än vad Picard någonsin lyckades med i ett och samma avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 482 tv-avsnitt.

DS9: Looking for par’Mach in All the Wrong Places. Det där Deep Space Nine förvandlas till Loveboat.

ds9 looking for

Så gick då Deep Space Nine slutligen all in och blev en renodlad såpa, åtminstone för ett avsnitt. För i Looking for par’Mach in All the Wrong Places handlar hela showen om kärlekstrubbel, i fyra olika konstellationer.

Kira och O’Brien

ds9 looking for 5Kira har ju flyttat in hos familjen O’Brien i sin egenskap som surrogatmamma, hon bär ju på Keikos och Miles barn. Denna tresamhet (fyrsamhet om man räknar paret O’Briens tidigare barn Molly) fungerar ju sådär. Alltså, Keiko verkar vara överförtjust, men Miles och Nerys hamnar i gräl och bråk. Först mot slutet av avsnittet inser de att det inte beror på att de är ovänner. Snarare tvärtom. Bägge blir panikslagna över att det plötsligt börjar slå lite gnistor kring de två, det är bara Keiko som inte fattar något alls. När Nerys ska åka på semester, för att undvika den lite märkliga situation som uppstått, så tjatar Keiko för att Miles ska följa med och “ta hand om” Nerys.

Quark och Grilka

ds9 looking for 3Jag hade verkligen glömt bort Grilka. Ja, kanske till och med förträngt The House of Quark. Avsnittet där Quark blir tvångsgift med klingonskan Grilka efter att ha gått runt och skrutit om att han dödat hennes man. Nu är Grilka tillbaka på Deep Space 9, tydigen i stort behov av ex-mannen Quarks bokföringsskills. Quark ser däremot det här som en möjlighet att få konsumera det numera annullerade äktenskapet. För att få hjälp med det så försätter han sig i en Cyrano de Bergerac-situation, där Worf ger honom klingonska dejtingtips. Och eftersom vi pratar klingonska ritualer här så handlar det inte så mycket om vältalighet. Snarare om brutala utspel, samt en mycket komplicerad bat’leth fajt där Worf fjärrstyr Quarks fajting från rummet intill. Hela grejen är extra jobbig för Worf eftersom han själv är extremt intresserad av Grilka.

Låt oss förresten också notera att manusförfattarna för en gångs skull skrivit in några förklarande repliker som ger en kort recap kring var Grilka kommer ifrån och vad som hände i avsnittet hon var med i. Något som vi inte är särskilt bortskämda med i Star Trek, där publiken förväntas ha memorerat handlingen i alla seriers samtliga avsnitt.

Worf och Grilka

ds9 looking for 6Trots att Worf gör några ambitiösa försök att uppvakta Grilka (av typen gå in på en bar och slänga bort folk från deras platser) , så blir han ganska snabbt briefad om att han inte har en chans. Så vanärat är både hans och hans hus rykte att det är en omöjlighet (vi minns ju att Worfs bror hellre ville dö än fortsätta att leva i skam under förra säsongen). Men lyckligtvis blir Worf lite distraherad i sin kärlekssorg.

Dax och Worf

ds9 looking for 4Eller kanske snarare så här: Worf blir uppraggad av Dax på ett aggressivt sätt, just som han går runt och surar över att han inte får ligga med Grilka. Den här attraktionen har ju planterats tidigare, men jag hade nog ändå tänkt mig att Dax och Worf skulle fortsätta att flirta och ha sig ett bra tag framöver. , men inte då. Nu får vi bara se hur mycket såpa det blir över de här tvås framtida relation och romans. Så här avslutas i varje fall avsnittet:

WORF: How do you wish to proceed?
DAX: I don’t know.
WORF: You must have some idea. You were the
DAX: Aggressor?
WORF: Yes. And now there are questions that must be answered.
DAX: I don’t feel like answering questions. Why don’t we just take it one day at a time and see what happens?
WORF: I do not like the uncertainty of that arrangement.
DAX: One thing’s for certain. You’ve stopped thinking about Grilka.

Dax och Worf är eventuellt det mest jobbiga kärlekspar jag kan tänka mig. Han går runt och är sur och grinig hela tiden, och hon drar skämt och ordvitsar stup i kvarten. Det här avsnittet är däremot underhållande och lättsmält. Kanske skulle man kunnat ha förlagt bägge dessa intriger till varsitt b-handlingsspår? Blir lite märkligt med dessa utbrott av privatliv då och då i serien. Fast hellre det än inget alls av den varan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 444 tv-avsnitt. 

The Emissary. Det där Worf får ligga.

tng emissary 5

Till en början kan man få för sig att det här avsnittet handlar om att förhindra att ett rymdskepp fyllt med klingoner ska angripa federationens kolonier. Just det här gänget med klingoner har nämligen varit ute och åkt så länge i galaxen ytterkanter att de missat hela den där grejen med att det numera är fred mellan dem och federationen. Men, det som börjar lite segt och krigsorienterat visar sig snart bara vara en förevändning för att göra det möjligt för Worf att få ligga, med allt vad det innebär för en klingon – från blödande handflator till ett hedersrelaterat och traditionsenligt frieri efter sexet.

tng emissary 4Objektet för Worfs ömma känslor är hans ex-flickvän K’Ehleyr, utsänd agent från den klingonska rymdflottan. Hennes pappa var klingon och mamma människa. Hon är rapp i käften, älskar tajta kroppsfodral och verkar mer intresserad av att göra livet surt för Worf än lösa det militära dilemma som är hennes ärende på Enterprise. Till sist joinar hon Worf i hans holodäcksimulering, och efter att ha slagit ner ett gäng hologramfiender tillsammans så dallrar liksom kättjan i luften. Efter själva akten vill Worf gifta sig – det hör till och är det hedersamma att göra för en klingon, hävdar han. K’Ehleyr är dock en modern klingon-girl som kräver mer romantik än ett än pliktskyldigt frieri.

tng emissary 6K’Ehleyr  är en ovanligt intressant rollfigur. Hon tillåts vara komplex och motsägelsefull. Det verkar också som om K’Ehleyr har lite issues med sitt Klingonska arv. Hon gillar inte Worfs frieri, hon klagar över hur mycket energi som går åt till att hålla humöret i schack och hennes lösning på skeppet med den klingonska besättningen från förr är enkel och brutal – skjut ner det. Men när hon slutligen bemästrat sitt klingonska självhat inser hon hur förälskad Worf egentligen är i henne. Och hon i honom.

Och just den biten är inte så svår att förstå, tycker jag. Worf har utvecklats till att bli en av mina favoriter under loppet av den här säsongen.Hans surmulna understatementhumor är bedårande, han är oförutsägbar på ett intressant sätt och, framför allt, han är inte lika präktig som resten av besättningen ombord. Jag vill ha mer Worf!

tng emissary 2Men romansen med K’Ehleyr förvånar mig ändå. Ända sedan den där teceremonin i Up the long ladder så har jag trott att det är något på gång mellan honom och Pulaski, skeppsläkaren (en scen som jag visst glömde nämna i förra blogginlägget). För visst låter det som ett rätt typiskt förspel att dricka giftigt te tillsammans, serverat av Worf med orden “Death is an experience best shared”. Men kanske kan inte Pulaskis sura sätt mäta sig med K’Ehleyrs minst sagt eldiga humör.

Betyg: 6/10 (bonusbetyg för att fler än Riker får ligga den här säsongen, plus lite mer tid i rutan för Worf).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 20/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 148 tv-avsnitt.