Äntligen! Ett avsnitt som fokuserar på att förklara vem som personerna ombord på Enterprise är, istället för att berätta utförligt om någon vagt intressant alien som ändå aldrig mer kommer att synas i serien. Heart of glory handlar alltså om Worf. Han som är den enda klingonen inom Stjärnflottan, adopterad av människor efter att hans biologiska föräldrar dött. Han som ständigt anstränger sig för att kontrollera sina klingonska impulser och känslor, det vill säga lite grand samma kamp som Spock ständigt utkämpade. Men där Spock försökte hålla sina mänskliga känslor i schack så är Worfs drifter betydligt mer brötiga, brutala och våldsamma.

Hans ursprung gör sig påmint när två rebell-klingoner hamnar på Enterprise. De är på rymmen från den klingonska rymdflottan, förbannade på det i deras tycke förnedrande fredsfördraget som sett till att det råder vapenstillestånd mellan klingonerna och Federationen. De hävdar att det är nedbrytande för det klingonska folket att inte ständigt vara ute i krig. Harmsenheten över att inte få lov att gå ut i strid påminner lite  om moderata riksdagsmän som protesterar mot DÖ.

Klingonerna, som i Star Trek-filmerna allt mer blivit till farsartade parodier på sig själva, tillåts här åtminstone vara normalbegåvade – om än besatta av att kriga, slåss och dö ärofullt. För att få en uppfattning om hur klingonsk kultur yttrar sig får vi två gånger se den klingonska dödsritualen, där man ser den döende i ögonen vid dödstillfället (genom att hålla upp den döendes ögonlock) och sedan ylar mot himlen för att förvarna om att det är trubbel på väg dit.

För Worf verkar det till en början vara rätt spännande att få nya kompisar. Skönt att få hänga med sin egen sort efter att ha umgåtts med alla dessa människor i så många år. Lite som att komma hem. De två rebellerna försöker förstås värva honom till sin sida. Och när inte det lyckas gör de sitt bästa för att dö i strid, istället för att bara bli överlämnade till klingonerna.

Själv tycker jag inte att Worfs mesighet mot de två rebellerna är helt logisk. Han är ju en hyperlojal federationsanställd. Varför verkar han ändå känna sympati för de här två tokfransarna som vill dra gång ett eget, privat krig mot federationen? Mest av allt skulle jag vilja likna de två vid radikaliserade klingoner. Besatta av sina gamla, ålderdomliga seder och bruk, och faktaresistenta inför fördelarna med att klingonerna inte på ett slumpartat sätt reser runt i universum för att lägga under sig så många planeter och himlakroppar som möjligt. Kanske underskattar jag Worfs utanförskap och längtan efter att få höra hemma någonstans. Men i så fall är det för att man faktiskt inte lyckas gestalta det i avsnittet.

Sedan undrar jag ju också en hel del över säkerhetsprocedurerna när man på Enterprise beamar över folk till främmande rymdskepp. Borde man inte ha åtminstone en liten andningsmask med sig när man ska in på ett främmande rymdskepp som håller på att gå i tusen bitar. Bara en tanke.

Betyg: 5/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 122 tv-avsnitt.