I det här avsnittet går Star Trek för första gången all in när det gäller det klingonska. Visst fick vi en försmak i och med avsnittet A matter of honor, när Riker gjorde praktik på ett klingonskt rymdskepp. Men i det här avsnittet så åker vi faktiskt hela vägen till klingonernas hemplanet. Worf ska dit med sin nyupptäckta bror för att försvara deras pappas ära. Men ganska snart visar det sig att han hamnat mitt i en gigantisk konspiration. Vilken tur att han har kapten Picard med sig som sin adjutant, som kan lösa allt med en blandning av fightings spirit, ilska utfall och en smula diplomati.

Det här påminner om: Först tror jag att det här är ytterligare en av säsongs tres sequelliknande avsnitt – en “ombytta roller”-version av A matter of honor, om de tokroliga förvecklingar som inträffar när en klingon börjar jobba ombord på Enterprise (inklusive de nu obligatoriska matskämten). Men det visar sig att det är en medveten fint. Det här är ju det stora, mäktiga Worf-avsnittet där han utforskar och gör anspråk på sin plats i det klingonska samhället, bara för att kastas ut ur gemenskapen igen.

Det här är nytt: Att få se klingonernas hemvärld känns förstås lyxigt. Så pass lyxigt att jag sitter och uppskattar budgeten medan jag kollar. Det borde ju vara ett av säsongens dyrare avsnitt, i och med att vi får se flera olika klingonska miljöer, tänker jag. Det är också rart att få se Picard som något mer av actionhjälte än vi tidigare sett – den här gången i kåpa på hemligt uppdrag mitt i klingonernas huvudstad.

Höjdpunkten är: För mig peakar avsnittet egentligen när jag får reda på att Worf har en bror. Sedan mattas allt av successivt. Och ju mer tid vi tillbringar på klingonernas hemvärld, desto mer besviken blir jag…

Gillade inte:…för det som börjar som en spännande utflykt till en okänd planet slutar i vad jag skulle vilja kalla den klingonska återvändsgränden. Där det blir ett sånt jävla tjat om den klingonska synen på heder på ett så pass högtravande sätt att det till sist bara blir töntigt. Framför allt eftersom hedern ändå verkar kunna gå att rucka på. Efter det här avsnittet framstår det på nytt som ett mysterium hur de kunnat lägga under sig stora delar av galaxen med sitt högst ineffektiva sätt att styra på. Hur hinner de ens att ta sig ut i rymden innan de tagit livet av varandra?. Plot-twistarna i det här avsnittet imponerar förresten inte heller. Ganska mycket kring orsakerna till varför Worfs familj råkat i heders-trubbel går att gissa sig till i förväg. Det är bara Worf som inte fattar.

Vad har vi lärt oss? För klingonerna är heder en hederssak. Förutom när det inte är det. För då kan man ju agera väldigt ohederlig för att försvara någon annans heder. Ja, det kanske låter komplicerat, och det är det.  Jag som precis trodde att jag förstått hur klingoner var, så visar det sig att de är typ som alla andra – bara lite snabbare med dolkar, svärd och phasers.

Sins of the father är ett avsnitt som verkligen går från toppen till utmattande tjatigt. Jag tror helt enkelt att det är för lite klingon-buskis i det här avsnittet. Slutsats: utan lite humor i mixen blir skildringarna av klingonerna enahanda och påfrestande.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 167 tv-avsnitt.