VOY: Favorite Son. Det med sirenerna på kvinnoplaneten.

Voyager går retro på ett väldigt dåligt sätt här. En intrig om sexuellt utmanande och mansslukande kvinnor på en mystisk planet känns väldigt mycket som en idé som hade platsat i 60-talets originalserie. Kvinnorna på Taresia är liksom så oerhört inställsamma, behagsjuka, flirtiga och kåta. Och de tafsar precis hela tiden, även om de hävdar att det är deras sätt att kommunicera på. Att säga tack är till exempel en smekning över kinden. Men bakom den där ytan döljer sig förstås ett kastrationsångestens skräckkabinett. Kvinnornas enda intresse av männen är egentligen som råmaterial för cellodlingar och fortplantning. De suger, bokstavligen, livet ur alla män de kommer över.

Lägg till lite pinsamma ritualer och slagsmålsscener som hade känts genanta till och med för Kirk & Co och du har den här soppan till avsnitt (det tredje och sista i den så kallade Trilogy of Terror av vad vissa tycker är riktigt urkassa Voyagerepisoder). Det är lite synd, eftersom Favorite son faktiskt börjar med en intressant tankefigur. Att Harry Kim egentligen är en utomjording med alien-dna som legat gömt i hans avsmassa, gener som aktiveras när han närmar sig sin forna hemplanet. Han känner plötsligt igen stjärnsystemen de färdas igenom, han förutser en attack från en främmande rymdskepp och han hittar hem till sin gamla hemplanet Taresia. Och så yttrar det sig rent fysiskt också, genom röda prickar i pannan – något som han först tror är någon form av märkliga utslag.

I slutändan visar det sig att det här bara är ett trick, att Kim bara smittats med ett virus som förändrar hans dna, så att han för varje dag blir allt mer Taresian. Allt är en del av ett otroligt listigt sätt att locka män till planeten. Men även om det är extremt vetenskapligt avancerat att kunna lägga in stjärnkartor i en smittsam genssmitta så är Taresianerna traditionella när de slåss. När Kim inser vad som egentligen är på gång blir han misshandlad med träpinnar.

Det smärtar mig nästan lite att säga det, men Deep Space Nine är just nu en så mycket bättre serie än Voyager. Se bara på hur man hanterar liknande teman i Favorite son och Doctor Bashir, I presume. De är på sätt och vis tvillingavsnitt som bägge handlar om besättningsmedlemmar med hemligheter gömda i generna. Jag har ingen aning om hur mycket det kommer att snackas om Bashirs genetiska förbättringar i fortsättningen, men man lät i varje fall en av huvudpersonerna få en ny och avgörande detalj i sin backstory. I Voyager fegar man som vanligt, och nollställer handlingen i slutet av avsnittet. På sajten Memory Alpha läser jag att det fanns tankar på att låta Kim vara en alien genom resten av serien, med prickar i ansiktet och allt. Det hade varit lite spännande, tycker jag, och öppnat upp för en rad nya frågeställningar och mellanförskapsproblematik. Men den idén fick underkänt, i stället efterfrågades mer “sexighet” i Favorite Son av de som bestämde.

Det här är helt enkelt ett avsnitt med jättestora problem när det gäller såväl manus som utförande. Här finns illa genomförda drömscener, de nyss nämnda slagsmålsscenerna, och så slutar alltsammans med att Kim i sista minuten räddas ur en olöslig situation genom att bli transporterad till skeppet. Denna Star Treks Deux ex Machina-lösning på alla kniviga situationer användes i just Voyager så sent som för två avsnitt sedan i Darkling. Sloppy. Man räddar åtminstone fiaskot lite grand när man låter Kim berätta om sirenerna i Odysséen i slutet av avsnittet. Då kan man i varje fall låtsas att Favorite Son inte bara är ett slentriansexistiskt magplask ,utan något så stiligt som en hommage till antikens berättelser.

Betyg: 2/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 471 tv-avsnitt.

Devil’s Due. Det där djävulen hotar med inkasso.

tng devil's due 4

Det här avsnittet känns så himla 60-tal på något sätt. En bluffmakerska låtsas att hon är en lokal variant av djävulen, och försöker med ett antal tricks och rökridåer få folket på Ventax II att de är skyldiga att ge henne inte bara deras själar utan också alla inkomster från planeten i framtiden.Tyvärr blir hon så till sig i trasorna att hon slarvar bort alltihopa för chansen att få komma innanför Picards herrtrosor.

tng devil's due 2Hela den här historien har alltså sin grund i ett uråldrigt avtal där den mäktiga varelsen Ardra lovat befolkningen på planeten Ventax II 1000 år av fred. Det hon vill ha i utbyte efter denna tid av välstånd och frid är att få förslava befolkningen och ta alla deras pengar. Ja, till och med Enterprise kan Ardra kräva, eftersom även det som råkar finnas runt planeten när avtalet löper ut ska tillhöra henne. Och för att övertyga alla på planeten, även Worf, så förvandlar sig Ardra till en rad olika lokala varianter av den varelse som vi på Jorden kallar för djävulen.

Sextiotalskänslan gör sigkanske allra mest påmind i det faktum att Ardra blir erotiskt besatt av Picard. Stundtals verkar det som att det där med planeten är mindre viktigt än att hon får ligga med kaptenen på Enterprise. Picard motstår (förstås) alla närmanden, men under ett tillspetsat läge lovar han bort både sin kropp och själv till Ardra för att få till stånd en rättegång där hennes fordringar på Ventax II ska redas ut.

tng devil's due 5Lite påminner Ardra och hennes förmågor om en annan kärlekskrank bov i Star Trek-universumet, häxan i originalserieavsnittet Catspaw. Hon gjorde faktiskt också en liknande magisk maskeradcharad som Ardra på exakt samma tema: Hur vill du ha mig för att vilja ligga med mig, kapten?

Om man verkligen anstränger sig kan man ju se det här positivt, att det är männen som är objektifierade i Star Trek, till skillnad från i de flesta andra sammanhang. Men det fungerar bara till en viss gräns. Här känns det mest av allt som en gubbig önskedröm där universums alla skönheter blir knäsvaga så fort de ser ett federationsbefäl i närheten.Vi får också en hint om den verkliga orsaken till att Picard och Beverly Crusher inte blir ett par – Picard vill egentligen ligga med Deanna Troi.

tng devil's dueMen om jag tar på mig de positiva glasögonen på nytt så kan jag trots allt konstatera att det här ett politiskt avsnitt, ytterligare ett i Star Treks mer ateistiska linje. Budskapet går inte att ta miste på. Det är inte en gud, eller ens en djävul, som gjort att planeten Ventax II gått från krig och misär till välstånd och fred. Det är människorna själva som har makten över sin tillvaro och sin framtid.

 

Betyg: 7/10 (trots det omotiverade kåtslaget).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 189 tv-avsnitt. Det här är också mitt åttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.