DIS: Through the Valley of the Shadows. Det med tidskristaller och lite annan fantasy.

Det märks att vi börjar närma oss slutet på säsongen. Intrigen smalnar liksom av och allt mer handlar nu om att försöka lösa säsongens mysterium. Det som handlar om framtiden för galaxen, och vad som skulle hända om den artificiella intelligens, som Stjärnflottan själv från början hyst i sina datorer, tog över världen. I Through the Valley of the Shadows får vi reda på lite mer om vad som driver den där AI:n. På klassiskt Star Trek-manér är det en enkel grundläggande programmering som flippar ut och får oanade konsekvenser. Om Control, som Federationens riskuppskattande program heter, från början fått instruktionen att förutse och förhindra krig – då är det ju inte helt ologiskt för programmet att komma fram till att utplånandet av alla krigande raser skulle kunna vara ett sätt att nå fram till målet. Så man skulle kunna sammanfatta grundkonflikten här med att människan slåss för sin överlevnad och en framtid som hon själv egentligen är det största hotet mot. Lite som i den klimatkris vi så sakteliga tuffar in i just nu. Det är ju inte så svårt att förutse hur Control skulle lösa den, om den fått fria tyglar.

Efter den traumatiska upplevelsen med mamman som kom tillbaka från de döda (och sedan försvann igen) så har Burnham uppenbarligen tappat stora delar av sitt omdöme. Hon tycker att Discovery helt ska lämna den snitslade bana som de där plötsligt uppblossande röda stjärnorna utgör, och istället ge sig ut på jakt efter Leland som ju är den onda AI:n i kroppslig form. Burnhams mor sade ju sig vara helt ovetande om de där ljussignalerna – så uppenbarligen är det någon annan från framtiden som placerar ut dem. Den traumatiserade Burnham låter känslorna styra när hon vill överge det här spåret, frågan är om hennes psyke skulle klara av att hoppas på en ny ny dramatisk demaskering om och när de får reda på vem som ligger bakom ljusfenomenen.

Helt ologiskt är ju inte heller hennes resonemang. Det finns ju trots allt inget som talar emot att även de röda stjärnorna är en fälla. Uppenbarligen följer ju Discovery och dess besättning någon annans i förväg uppgjorda plan när de far från ljusfenomen till ljusfenomen – på jakt efter något som de inte ens själva känner till. Hur som helst så tycker Pike och de andra att en jakt på Leland och AI:n med Discovery skulle vara samma sak som att servera AI:n resten av den där mystiska sfärens data, serverad på ett silverfat. Informationen i databasen är ju troligtvis den som möjliggör utvecklandet av den allsmäktiga versionen av AI:n som finns i framtiden, så det viktigaste just nu måste ju vara att hålla informationen som finns lagrad på Discovery långt borta från Control, inte förfölja Control med den.

Det hindrar inte Burmham från att övertala Saru att på egen hand få jaga efter Leland. Ett av Sektion 31:s skepp lämnade en rapport några minuter senare än det borde, och Burnham bestämmer sig för att undersöka orsaken till avvikelsen. Lyckligtvis tvingar sig Spock med på den här expeditionen, som givetvis visar sig vara ett bakhåll. Ett sätt för den onda AI:n att försöka utplåna det som tydligen är den sista osäkra faktorn i ekvationen kring framtiden – Burnham själv. I alla fall är det vad Spock slår fast efter att de två fajtats med ytterligare en av AI:ns mänskliga uppenbarelser. Den här gången förklädd till en av Burnhams gamla besättningskamrater från Shenzou.

Men Burnham är inte den enda som ger sig ut på ensamuppdrag i det här avsnittet. Pike drar på egen hand iväg ner till den klingonska planeten Boreth – den mytomspunna platsen för det kloster dit klingoner åker för att utvecklas andligt. Det är förstås också den planet där Tyler/Voq och L’Rell dumpade sin bebis, efter att hon låtsats ta livet av det för några avsnitt sedan.

Pike och Discovery är vid Boreth vägledda av, förstås, en röd stjärna. Och om man ser de där ljusfenomenen som en slags skattjaktskarta för Discovery, så verkar det den här gången ganska uppenbart att skatten som ska erövras utgörs av tidskristaller. Det var en sådan som utgjorde själva motorn i mamma Burnhams tidsresedräkt, till Leland sköt sönder den i förra avsnittet. Ett effektivt sätt att sätta stopp för den röda ängelns interventioner i tidslinjen framöver (hela det här avsnittet gör därför mig ännu säkrare på att man kommer att lägga den där kristallen på den planet som Gabrielle Burnham har sitt basecamp på i framtiden – eller är det en för enkel lösning)).

Nu kändes det kanske som om jag gick igång på det här med tidskristallerna, men faktum är att jag fylldes av onda aningar när jag hörde uttrycket användas i förra avsnittet. En tidskristall känns väldigt mycket som något som man skulle kunna använda sig av i Marvel Cinematic Universe (och eventuellt knyta upp drygt 20 filmers intrig kring), eller ett givet inslag i valfri fantasytext om tidsresor. Och mycket riktigt. tidskristallen ser ut att bli en central ingrediens i de kommande avsnitten av Discovery. Pike far alltså till Boreth, och gissa vem han träffar där – och som vuxit från bebis till vuxen man på bara åtta avsnitt under inflytande av tidskristallerna? Jojomen, det är Tylers och L’Rells son, Tenavik. På nytt blir det lite Star Wars-klaustrofobiskt här, där en handfull personer och deras ättlingar dyker upp på alla viktiga positioner som rör en hel galax framtid.

Tenavik är någon form av chefsmunk på det kloster där man vaktar tidskristallerna. Att få ta med sig en kristall från Boreth har ett högt pris. Först tror jag att det bara handlar om att Pike ska uthärda att se vilken framtid kristallen visar för honom när han lägger sin hand på den – men tydligen handlar det också om att ens framtid fixeras när man tar kristallen från klostret. Det finns alltså inget som Pike nu kan göra för att undvika den framtid han fått se, den där han med sönderfrätt ansikte sitter fångad i en fyrkantig rullande respirator (det vill säga samma händelser som Pike är med om i originalserien). Detta öde kan förstås skrämma vem som helst, men tänk då också på att Pike ALLTID har perfekt hår. Kroppsligt förfall verkar liksom inte vara någon han förväntar sig av livet. Till sist bestämmer sig Pike för att galaxens livsformer är viktigare än hans eget öde och drar från Boreth med kristallen. Men exakt vad han ska göra med den, det verkar han inte veta.

Och vi avslutar det här megalånga blogginlägget med relationsuppdateringarna. Jett Reno (spelad av komikern Tig Notaro) gör comeback i serien efter att ha varit frånvarande ett tag. Hon har dock ingen egen storyline, utan hennes uppgift är att på ett inte särskilt subtilt sätt försöka påverka doktor Culber att försöka sy ihop saker och ting med Stamets igen. I farten kommer hon också ut som flata.

RENO: You have a second chance. And it may not last forever. Don’t screw it up.

Tyler och L’Rell har också en uppgörelse. Eller, det är förstås L’Rell som får ta hela ansvaret för deras relation. Hon förklarar att hon förstått att Tyler är förändrad, att han inte längre är Voq utan en mix av klingon och människa. Och att Tyler aldrig kommer att sluta älska Burnham. Han står som vanligt mest osäker och med flackande blick när det handlar om känslor och relationer. Jag tycker verkligen att Tyler bara blir mesigare och mesigare för varje avsnitt. Dessutom borde han gå en kurs i hår- och skäggvård hos Pike.

Avsnittet slutar med att Discovery är omringat av Sektion 31-skepp, troligtvis fjärrstyrda av den onda AI:n. Pike bestämmer sig för att överge skeppet och starta processen för självdestruktion ombord Discovery. På det sättet kan man förhindra att den där viktiga sfärdatan hamnar i den artificiella intelligensen händer. Eller hur man nu ska uttrycka det. Den har ju inte händer. Egentligen. Frågan är väl bara om sfärdatan kommer att tillåta det att hända? Den verkar ju ha en egen och extremt stark vilja.

Jag är inte helt lycklig över utvecklingen med de här magiska tidskristallerna och öden som naglas fast och barn som växer jättesnabbt. Jag föredrar när man håller Star Trek hyfsat fantasyfritt, även om den här typen av inslag förstås förekommit då och då. Det här avsnittet, vars titel väl anspelar på dödsskuggans dal, är en bra bit bättre än habilt genomförd. Men när man nu upplevt några riktigt ödesmättade avsnitt och suttit och gråtit framför tv:n, ja då känns det här mest lite slätstruket. Men extra plus för scenen där AI:n förvandlades till en massa ormliknande tentakler – kändes nästan lite bibliskt, eller åtminstone lovecraftiskt.

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 12/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 534 tv-avsnitt.

DIS: If memory serves. På återbesök på Talos IV.

Trekker-fanbait på en helt ny nivå blir det i If memory serves. En bra titel, kände mig träffad som ju fick gräva mig tillbaka i den här bloggen till mitt näst äldsta inlägg. Det om The Cage, pilotavsnittet av Star Trek som inte godkändes av tv-bossarna, men som istället fick fungera som ett slags skiss till det som sedan blev den färdiga serien. Det var här som Discoverys nuvarande kapten Pike gjorde sitt första (av två) framträdanden i Star Treks originalserie, i ett avsnitt som utspelades på Talos IV. Så gissa vart vi ska åka i det här nostalgimättade äventyret?

The Cage är verkligen Pikes moment-in-Star Trek-time, så det vore förstås ett rent tjänstefel att inte göra referenser till det i den här säsongen av Discovery. Och det är inga subtila kopplingar det är fråga om, utan man inleder faktiskt hela avsnittet med lite gamla klipp från originalserien. Det är snyggt, och lite historiskt. Vi återvänder, bokstavligen, till där serien började.

Den där nostalgin med allt vad det innebär i känslokapital för fansen är välplacerat i ett avsnitt som annars faktiskt är lite rörigt. För mig kändes det som ett lite stressat “vi är på väg”-avsnitt –som om det fanns en rad olika plotelement som skulle prickas av och rymmas i den här storyn. Eller, om man så vill, en rad relationer som når olika viktiga vändpunkter.

Om vi bara kort återgår till Talos IV, så är det alltså den där planeten med de utdöende illusionsskaparna. De som i The Cage försöker få Pike att stanna kvar på Talos IV och agera avelhingst för en ny befolkning. Man försöker snärja honom genom att skapa olika illusionsvärldar baserade på hans minnen och drömmar. Det främsta lockbetet är dock en vacker kvinna, Vina. Först mot slutet av The Cage får Pike reda på att hon blev svårt skadad i en olycka när hon landade på planeten, och att talosierna låter henne leva oskadad och snygg i sin värld av illusioner.

Pike stannade ju inte kvar på Talos IV, men de där två verkar fortfarande ha en connection visar det sig i If memory serves. Det är Vina som är budbäraren när talosierna agerar videosamtalstjänst mellan Spock/Burnham och Pike, och han är verkar känslomässigt berörd av henne. Scenen där Vina först gör entré känns också extremt välplacerad. Pike har liksom varit voice of reason och normalitet under den här säsongen. Men nu fick vi se även hans mörka hemlighet. För Vina är relationen dock i högsta grad levande. I det här avsnittet har det gått några år sedan Pikes besök på Talos IV, men sett ur hennes perspektiv så har han egentligen aldrig lämnat planeten. Tydligen har talosierna skapat en ny, påhittad värld åt Vina. En där hon kan leva hela sitt liv med Pike.

Spock var med på Talos redan i The Cage, och har med sina koordinater fått Burnham att ta honom dit. Spocks mål är att få intensivpsykvård av de supertelepatiska talasierna. Hans hjärna håller nämligen på att skära ihop. Spocks begrepp för tid har försvunnit, och med det hela den logiska struktur som han byggt upp sina tankar och sitt psyke kring. Talosierna hjälper Spock, men jag förstår faktiskt inte riktigt hur. Snabbt går det i varje fall. Lite för snabbt, nästan. På något sätt är det också viktigt att Burnham är där, och att hon får dela de visioner som den röda ängeln gett honom – de som handlar om hur en främmande makt utplånar allt liv i galaxen.

De voyeuristiska talosierna jobbar dock inte som psykakutläkare utan ersättning, och som lön för jobbet vill de kolla på Burnhams minnen från det när då det skar sig mellan henne och Spock. Och det betyder förstås att vi också får se hur det gick till. Hon är vid den här tidpunkten extremt orolig över att hennes närvaro på planeten ska göra de vulcanska logikseparatisterna så provocerade att de ska anfalla hennes nya adoptivfamilj. Därför vill hon dra därifrån. När Spock (som alltså är en liten pojke vid den här tiden) försöker hindra henne, och till och med visar henne sin kärlek, så måste hon såra honom för att få honom att sluta följa efter henne. En rätt dålig plan.

BURNHAM: Why can’t you get it through your head? I don’t want a freak like you as a brother.

SPOCK: But I love you.

BURNHAM: Love? You’re not capable of love.

SPOCK: I am.

BURNHAM: No, you are not. You are Vulcan, and you will always be cold and distant, like a moon somewhere. You’re not worth my effort.

SPOCK: But you promised you would teach me the ways of Earth. That maybe we could live there one day.

BURNHAM: Don’t you get it? I don’t want you in my life. Stop following me you weird little half-breed.

Hej, barndomstrauma som fick Spock att distansera sig från sin mänskliga sida i resten av sitt liv. Mot slutet av avsnittet verkar ändå de två har hittat tillbaka till varandra, men jag antar att det kommer att bli en del förvecklingar kring känsla v/s distanserad kyla mellan de två även framöver.

Alla mina drömmar om att jag skulle få uppleva ett lyckligt bögförhållande på Discovery gick också i kras i det här avsnittet. Stamets har ju gått där och längtat jättelänge efter att hans kille ska komma tillbaka från de döda, men precis som den där katten i Jurtjyrkogården så är Culber lite… annorlunda när han nu kommer tillbaka till livet. Culber är dels ptsd, dels verkar han resonera lite som en krigsveteran som inte känner att någon förstår vad han varit med om. All Stamets omsorg om honom gör bara Culber förbannad, så till sist gör han nog faktiskt slut på deras relation. Vid ett tradigt bord i mässen.

STAMETS: Look, just come home and…

CULBER: It’s not my home anymore, Paul. That version of me that called your quarters home, that version of me is dead. And I’m not going back.

STAMETS: But is it because you don’t want to or – because you don’t know how?

CULBER: What difference does it make? Would you please just move forward? And let me do the same.

STAMETS: I, uh Okay.

Det som händer här får mig faktiskt att tänka på en grej som bögförfattaren Armistead Maupin förklarade för mig en gång när jag intervjuade honom. Att när de första hiv-medicinerna kom som verkligen fungerade så ledde det till att många hiv-positiva män bröt upp från relationer, jobb och andra saker som de förknippade med sina gamla liv. De hade fått en ny chans och då ville de inte bara att allt skulle fortsätta som vanligt. Lite så känns Culber, tycker jag. Fast också extremt arg. En ilska som i det här avsnittet leder till ett nyttigt slagsmål och någon form av uppgörelse med Ash Tyler – det var ju han, fast med klingonen Voqs medvetande, som dödade Culber. Då får man ju, som Tyler, stå ut med en smäll på käften. Men på något sätt känner man att Tyler och Culber borde bonda med varandra istället för att bråka – känns som att de är de enda som kan komma in närheten att förstå varandras trauman. I stället är Tyler satt i rumsarrest, eftersom det finns någon ombord som saboterar skeppet och alla ledtrådar pekar mot honom. Men vi som tittar vet ju att det är Airiam med röda fläckar i ögonen som är den som sabbar grejor. Eller?

Ett späckat avsnitt som jag tyckte påminde lite mer om förra säsongen i sin berättarstruktur. Den stora grejen här är ju förstås nostalgisatsningen med Talos IV, och hur man genom den knutit ihop serien Discovery med Pikes bakgrundshistoria och originalserien. Känner mig som en dålig fanboy, men jag faller faktiskt inte riktigt i farstun för det här. Det kändes liksom lite som en nostalgi- och fandomrelaterad omväg i intrigen. Dessutom minuspoäng för att man tagit bort de pulserande blodkärlen på Talosiernas huvuden i den här nya versionen. Originalsminkningen var så mycket läskigare och roligare än den moderna versionen.

Jag känner mig lite bortskämd. När jag summerar avsnittet så inser jag ju att det hände massor. Men att det samtidigt kändes som saker som jag nästan gissat mig till redan tidigare. Och, en grej som jag ibland tycker att Discovery missar. Förhållandet mellan uppbyggnad och pay off. Att man liksom glömmer bort att gestalta effekten av det som händer. Någon form av emotionellt efterskalv. Som Spocks psykiska sjukdom. Plötsligt har den gått över, och i slutet av avsnittet står han nästan och flinar. Tydligen inte plågad av ångest över att han fått både Pike och Burnham att bryta mot order och att han är anklagad för flera mord.

En grej till bara. Är det bara jag som blir hemskt rastlös av det här och gärna vill se lite röda ängel-progress nu?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 8/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 516 tv-avsnitt.