När Worf nu flyttat in i Deep Space Nine-universumet, så följer också hans komplicerade förhållande till klingonimperiet med. Det har ju varit flera jobbiga turer kring hans familj och ära och rätt att få vara en del av det klingonska samhället i The Next Generation. Hans medverkan i Deep Space Nine introduceras i samma stil. I The Way of The Warrior blev han ju på nytt utkastad från allt som är klingonskt. Kanske inte så märkligt då att Worf i det här avsnittet med liv och lust ger sig in i jakten på en gammal klingonsk artefakt, den skulle ju kunna fungera som hans återinträdesbiljett till den klingonska makteliten.

Den som ger honom den här möjligheten är Kor, en av klingonseniorerna från Blood Oath, och på många sätt känns det här som en ren uppföljare till det avsnittet. Samma äventyrskänsla, halvtaskiga slagsmålsscener och irriterande huvudperson. Hur som helst, Kor har fått nys om var den legendariske krigaren Kahless försvunna Bat’leth finns – ett mytomspunnet vapen som väl kan sägas vara klingonernas motsvarighet till den heliga graalen. Han vill ha med sig Dax på äventyret, och Dax vill ha med sig Worf. Men efter en fylleslagsliknande kickoff med sitt nya resesällskap på Deep Space 9 blir Kor överfallen på sitt rum, Han blir elchockad medvetslös och sedan scannad på sina minnen – det är fler som är ute efter den där magiska bat’lethen.

Det gör mig lite ont att skriva det här, men det här avsnittet var bitvis outhärdligt tradigt för mig. Kapplöpningen med det andra klingongänget om vem som först skulle lägga vantarna på bat’hlethen kändes väl cirka som standardupplägg 1A, liksom dess inramning –  grottor, grottor, ständigt dessa Star Trek-grottor. Inte helt oväntat blir Kor och Worf så småningom oense om vem som ska få använda bat’lethen för att ställa sig in hos de klingonska ledarna. Det gamla vapnet verkar till och med ha samma effekt som ringen i Sagan om ringen, för både Worf och Kor blir allt mer förryckta av de möjligheter som den heliga bat’lethen kan ge dem. Den annars så korrekte Worf försöker till och med ta livet av Kor när den stackars gamlingen hänger på kanten av ett stup, genom att övertala honom att stå på en instabil klipphylla.

KOR: You call that a ledge?
WORF: It would’ve been sufficient.
KOR: For a Degebian mountain goat, not a Klingon warrior. You were going to let me fall. You wanted me to die so you could keep the Sword for yourself.
WORF: And you were willing to take the Sword to your death and rob our people of their future.

Jag gillar Worf, verkligen. Men han har inte varit sig själv sen han kom till Deep Space 9. Och nu är han till och med någon som försöker ta livet av sina fiender på ett väldigt icke-ärofyllt sätt. Jag är chockad. Men däremot inte lika överraskad över att jag inte gick igång på det här avsnittet. Det är tydligen något med klingonsk mytologi och maktkampen om dess imperium som mest känns tråkigt och jobbigt att se på. Klingonerna är groteska, primitiva och skrikiga, huvudpersoner i ett drama där alla kopplat bort jaget och överjaget, och detet får löpa amok. Till och med ferengierna är mer nyanserat skildrade vid det här laget. Jag blev dessutom rätt besviken och förbannad på upplösningen. Här har man pinat sig igenom ett rätt kasst avsnitt, bara för att se hur hela den kamp man följt var förgäves. När Dax, Kor och Worf inser att bat’lethens symbolvärde går att missbruka, så tycker de att det därför är bättre att bara slänga ut den i rymden lite på måfå, än ta den till klingonernas kejsare – en lite sämre och mindre symbolladdad lösning än i Sagan om ringen.

WORF: But are we ready for it? The Sword turned you and me against each other. Imagine how it would divide the Empire.
KOR: Just let me hold it one last time.
WORF: The Sword is not meant for us. It was never our destiny to find it.
KOR: You’re wrong. It was our destiny to find it. It just wasn’t our destiny to keep it.

Om bat’lethen nu är så helig så dyker den väl upp igen, verkar man resonera. Jag hoppas verkligen inte det.

Det är något allvarligt fel med ett avsnitt som så tydligt placerar sig i äventyrsfacket, men där jag blev mest upphetsad av att få se en glimt av Siskos blå rakapparat. Det enda som räddar det här från ett riktigt bottenbetyg är att jag i grunden ÄR intresserad av Worf. Det är resten av klingonerna som hela tiden gör mig besviken. Bu!

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 403 tv-avsnitt.