Minns ni Wink of an Eye från originalserien? Avsnittet som handlade om en planet där männen blivit infertila och kvinnorna därför fångade in män från rymden för att ha som spermadonatorer för att kunna fortsätta att fortplanta sig? I When the Bough Breaks är det dags för lite återvinning av idéer igen Men den här gången är det både män och kvinnor som är infertila. Så istället för att kidnappa spermadonatorer så snor man barn.
Det finns faktiskt en ganska snygg vändning i avsnittets inledning. Först tror vi att vi ska få vara med om återupptäckandet av den interstellära motsvarigheten till Atlantis, den mytomspunna planeten Aldea. En planet där befolkningen koncentrerar sig på konst och kultur, eftersom de byggt maskiner som tar hand om allt annat. De har i åratal gömt sig bakom en skyddsanordning som både döljer planeten och gör stöter bort alla inkräktare. Men när de nu gör sig synliga för Enterprise så är det för att de vet att det finns barn ombord. Efter att ha scannat hela skeppet väljer de ut de med bäst anlag för att hjälpa deras civilisation vidare i utvecklingen och bara zappar över dem till sig. Barnen blir utplacerade hos familjer som verkar mer lyhörda än de biologiska föräldrarna, och med helt andra resurser för att låta dem utveckla sina talanger – det känns ju inte direkt som om konst och kultur står högt i kurs ombord på Enterprise, förutom ett och annat trombonframträdande. Sagornas planet visar sig i själva verket vara rena rama mardrömmen för föräldrarna ombord på Enterprise
I grunden är det här ytterligare ett avsnitt om en civilisation som delegerat allt för mycket till sitt högteknologiska datorsystem (jämför till exempel med originalseriens For the world is hollow and I have touched the sky och Spock’s Brain). Därför har invånarna på Aldea själva inte dragit slutsatsen att det är strålning från deras olika skyddsmekanismer och energifält som gjort befolkningen barnlösa – det får doktor Beverly Crusher ta reda på åt dem.
Till skillnad från i The wink of an eye så lämnas heller inte invånarna på Aldea i sticket. Istället botar Crusher dem, så att de kan få egna barn i fortsättningen. Ett annat alternativ till att kidnappa barn hade ju kunnat vara att öppna Aldeas gränser för immigranter, men det var tydligen aldrig ett alternativ för de protektionistiska Aldeanerna. Barnarov kändes bättre på något sätt…
Jag lägger också det här avsnittet till min lista kring varför det är olämpligt att ha barnfamiljer ombord på Enterprise. Liksom det var ännu en förlorad möjlighet för manusförfattarna att skriva ut irriterande Wesley Crusher. Jag hoppades ju att han skulle få stanna kvar där nere på konst- och vetenskaplaneten, men nog fan lyckades han ta sig tillbaka till Enterprise här gången också!
Ett helt okej avsnitt, med ett upplägg som hade flera beröringspunkter med tidigare Star Trek-inkarnationer, men som inte kändes som en kopia för det.
Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 119 tv-avsnitt.
Infertilitet är ett återkommande tema inom science fiction. Och då menar jag alltså inte ett enskilt par som har problem med att skaffa barn, utan infertilitet i ett globalt perspektiv, när en hel planet drabbas. Ibland är det själva fortplantningsfunktionerna som slutat fungera, ibland mister en planet alla kvinnor, i andra historier är det männen som försvinner. Som till exempel i den polska filmklassikern Seksmisja, en satir där världen styrs av kvinnor efter att alla män dött ut på grund av någon sorts strålning. Kvinnorna fortplantar sig själva, men enbart flickor föds. Ett annat exempel är P D James roman Children of Men (som också blivit film), i den föds inga nya barn på Jorden. En annan variant är den tecknade serien Y – the last man där alla manliga däggdjur dör, förutom seriens huvudperson och hans tama apa
Givetvis var också Star Trek tidigt inne på den här problematiken. I Wink of an Eye är det manlig sterilitet som är grejen. Enterprise kapas nämligen av humanoider från planeten Scalos, där alla män blivit sterila. För att inte släktet ska dö ut lockar Scalosierna förbipasserande rymdskepp till planeten med ett nödmeddelande. Sedan hjärntvättar de männen ombord till att bli fogliga sexslavar och spermadonatorer. Att manligheten är i kris på Scalos accentueras av Star Treks kostymörer som valt att klä männen därifrån i någon sorts glittriga toppar med tantiga sömmar och en skärning runt halsen som jag skulle beskriva som rar. Inget ont med lite genderbending, men man får intrycket av att det klassiska herrmodet dog ut på Scalos ungefär samtidigt som spermierna hos snubbarna.
Men hur kan folket från Scalos ta över ett helt rymdskepp då? Jo, genom sin fantastiska snabbhet. De lever liksom snabbt. Jättesnabbt. Så snabbt att det enda Kirk och de andra märker av dem är genom ljudvågorna. Det låter ungefär som en irriterande mygga när Scalosierna lever sitt hypersnabba liv i ens närhet. Så fort rör de sig att de nästan hinner att ta över ett helt skepp på samma tid som det tar för Spock och de andra att typ…blinka (därav avsnittstiteln).
Men, och det här är det konstiga, Kirk och de andra skickar tillbaka Scalosierna utan någon som helst hjälp med deras fertilitetsproblem. Ingen spermabank med Kirks små grabbar, och inget serum som saktar upp dem, så att de kan ragga på rymdskeppsbesättningar på vanlig väg. Istället dömer Kirk planetens befolkning till att dö ut. Visst var det tjaskigt att försöka kapa Enterprise, men ändå!