VOY: Imperfection. Det där Seven of Nine får tekniska problem – och upptäcker det här med tårar.

En helt ny typ av problematik öppnar sig i och med det här avsnittet. Hur gör man egentligen med reservdelar nu när Seven of Nine inte längre har någon kontakt med borgkollektivet? Frågan dyker upp i det här avsnittet där hennes allra viktigaste elektroniska implantat börjar fungera lite svajigt. Någon kopia klarar man inte av att göra. Inte ens när Janeway riskerar livet med lite likplundring för att hämta ett implantat från en död borgdrönare så fungerar det. Drönaren hade varit död för länge och implantatet är förbrukat.

Kvar finns då i praktiken bara en lösning. Icheb, det enda borgbarnet som är kvar på Voyager (de andra tre skeppas hem i början av avsnittet), erbjuder Seven sitt eget implantat. Han har räknat och kalkylerat och kommit fram till att han är så pass ung och enbart semi-assimilerad att han borde klara av att anpassa sig till ett liv utan just den här centrala manicken Seven vägrar, men då opererar han ut det på egen hand. Det blir en rätt så dramatisk scen av det hela:

SEVEN: You’re acting like a child. 
ICHEB: I’m trying to save your life. 
SEVEN: Only because you’ve grown too dependent on me. 
ICHEB: You think I need to learn to rely on other people? 
SEVEN: Yes. 
ICHEB: What about you? You’ve refused to rely on a single member of this crew. You hid your condition from the rest of us, you deactivated the Doctor, and now you’re rejecting my help. You’re the one who needs to rely on others. Isn’t that what people on this ship do? They help each other? 
JANEWAY: Whenever we can. 
ICHEB: If the Captain were dying, you’d risk your life to save her, wouldn’t you? And when you respond to a distress call, you’re risking the life of everyone on this ship to respond to the aid of strangers. 
JANEWAY: He’s right. 
SEVEN: Captain, he’s just a child. 
JANEWAY: I don’t think he is. Not anymore. 
 

Efter några dagars regenererande är Seven fit for fight igen, och Icheb verkar (förstås) också klara sig. Slutet gott, allting gott. Eller? För jag menar, det där implantatet skulle ju kunna gå sönder igen? Och betyder ingreppet som gjordes att Icheb nu blir lite mindre mekanik och lite mer människa? Dessa viktiga frågor får inget svar. I stället fokuserar man på Seven och hennes känsloliv. I början av avsnittet upptäckte man att han hade något fel på ett implantat när hon började gråta. Nu, i slutet, börjar hon gråta igen. Men den här gången kommer det från hjärtat. Hon är så glad över att Icheb är frisk och rörd över vad han gjort för hennes skull att hon inte kan låta bli att böla lite. Så mycket mänska ändå, verkar det vara meningen att man ska tycka.

Även om det känns en smula tjatigt att man följer upp säsongsinledningen med ytterligare en borgrelaterad historia så är det här en hyperdramatisk story. Ett tag verkar det faktiskt som om Seven skulle behöva skrivas ut ur serien redan i säsongens andra avsnitt, men som vanligt ordnar allt upp sig lagom till de avslutande scenerna. Är dock lite förvånad över hur mycket mekanik det verkar finnas där under Sevens hud. När hon hamnar i någon form av chocktillstånd första gången hennes implantat svajar till så öppnar det sig sår i huden med metall under. Läskigt.

Det är några små grejor som gör det här avsnittet lite bättre än genomsnittet. Som att Janeway anfalls av vrakletare när hon försöker hitta ett lämpligt implantat åt Seven. Ett våldsamt gäng som inte dyker upp senare i avsnittet, utan bara finns där för att visa hur farlig och våldsam världen omkring dem är. Annars brukar ju allting som etableras återkomma senare i avsnittet. Och så är väl också Ichebs utbrott en av avsnittets höjdpunkter. Manu Intiraymi som spelade Icheb har berättat hur Robert Picardo (skådespelaren som gör hololäkaren) gick fram till honom efteråt och lovprisade hans insats. Så gulligt citat från den här intervjun:

So after the scene I was huffing and puffing and crying and I had rehearsed my ass off and Robert Picardo took me aside and he said “well young man, every once in a while one of you recurring people come on and it is a pleasure to have you. You really wake us up. You have woken this cast up. You made us all remember why we are here. Thank you, young man.” And then he walked off and right now I am still getting emotional thinking about it. I was kid man, and Robert Picardo was like a stud to me. So getting that from him, I was like, “Oh my god, he thinks I can act.”

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 638 tv-avsnitt.