Fick ju blodad tand efter att ha läst samlingsalbumet Gold Key – 100-page spectacular. Så jag beställde genast hem den första volymen av Star Trek Gold Key Archives. Den innehåller de sex första Star Trek-serieäventyren någonsin. 180 färgglada sidor om Enterprises äventyr i galaxen. Precis som i den förra samlingen så är det här serier som avviker en del från tv-serien. De flesta tekniska termer är egna påhitt, som till exempel användningen av en “teleporter chamber” i stället för ett transportörrum. Sen finns det även lite mer naiva avvikelser, som att mätinstrumenten ombord på rymdskeppet har displayer som visar sina utslag med nålar, eller de fåniga namn som alla planeter måste ha. Och är i den tecknade serien löses alla språkförbistringar med främmande civilisationer genom ett slags universell rymdesperanto. Hur alla tvärs över galaxen lärt sig det där språket förtäljer inte historien.
Alla sex äventyren i den här samlingen skrevs av Dick Wood (interesting name), en garvad serieveteran när de här äventyren publicerades. Han började skriva för serietidningar redan på 40-talet, och hantverkskunnandet märks framför allt i de första serierna i det här albumet. Det är rutinerat och rappt berättat, men snarare genom rutin än genom briljanta manus. Berättarstilen känns också typisk för de serier jag läste som barn – som det här med att alla äventyr inleds med en bild från avsnittets höjdpunkt. Gärna med lite överdrivna och missvisande premisser i den första teasern, jämfört med vad som sedan händer i själva äventyret. De två första nummerna är illustrerade av Nevio Zaccara och de andra fyra av Alberto Giolitti – som också fortsatte med serien under en lång tid framöver. Så, vad händer då i de olika äventyren?
The Planet of No Return har jag skrivit om tidigare. En smått vansinnig historia om en planet som bebos av växtvarelser vars sporer kan förvandla varelser av kött och blod till växter. Det blir givetvis helt sjuka äventyr för teamet som hamnar på planeten, en av dem transformeras och blir ett gående träd. Så aggressiva är de här sporerna att Spock i slutet av äventyret bestämmer sig för att ta det säkra före det osäkra och helt enkelt utplåna allt liv på den här planeten. Chockerande o-treckig avslutning på ett äventyr som annars verkligen använder sig av den tecknade seriens frihet att kunna berätta om helt sanslösa intriger.
Det icke-empatiska förhållningssättet till omvärlden fortsätter i tidning nummer två. I The Devil’s Isle of Space. En fängelseplanetsstory med en twist. De dödsdömda fångarna är här förvisade till en asteroid som kommer att explodera – men fångarna vet inte när. Ett slags dödsdom med fördröjning, alltså. Enterprise fastnar i den här fånganstaltens energifält, och de desperata fångarna försöker ta sig ombord på Enterprise för att fly när Kirk och de andra försöker hitta något sätt att stänga av kraftfältet på själva planeten. Till sist lyckas Spock komma på ett sätt att både ta sig ur det där energifältet och rädda de ur besättningen som var fångar på själva planeten. De dödsdömda fångarna lämnar man åt sitt öde. En halv serieruta ägnas åt empati kring detta när asteroiden exploderar medan Enterprise är på väg därifrån. Men kallblodigheten förklaras den här gången med en prime directive-liknande tankegång.
Invasion of the City Builders var väl det av äventyren i den här volymen som kändes mest angelägen. Inte bokstavligen, men historien om civilisationen som bygger maskiner som de tappar kontrollen över är ett klassiskt AI-skräckscenario som alltid framstår som aktuellt. Här hamnar befolkningen på planeten i ett nödläge när maskinen som “gör mat” går sönder, medan maskinerna som bygger städer löper amok. När Enterprise anländer till planeten har maskinerna nästan byggt städer över hela planetens yta, så det finns inte längre någon plats att odla mat på – om befolkningen vetat hur man skulle gå till väga för att göra det. Storyn är lite tillkrånglad, men har en i det närmaste filosofisk tyngd jämfört med de andra avsnitten i den här boken. Ett slags actionfylld fundering kring samhällsutveckling, mekanisering och priset en civilisation kan få betala för att prioritera bekvämlighet framför allt annat. Men jag fastnar också för det faktum att Enterprise har sina gamla arkivband på riktiga filmrullar!
I The Peril of Planet Quick Change hamnar gänget från Enterprise på en planet som går igenom extrema förändringar omkring var tionde minut: klimatet, geografin, växtligheten – allt förändras totalt. I hopp om att kunna utvinna det sällsynta ämnet tiantianium så landar våra vänner från Stjärnflottan ändå där. Planeten framstår som helt obebodd, men efter ett tag förstår vi att de förvandlats till ett slags ljusandar. Ljusfenomen som tar över Spocks hjärna och instruerar honom om hur man ska stoppa planetens forcerade evolution. När man väl gjort det så återfår befolkningen sin fysiska form igen – betydligt mer orimligt är väl att även deras städer återuppstår, helt oskadade av alla tusentals omvälvande förändringar som skett kring dem. Några kvinnor syns däremot inte till på den här planeten, en trend som återkommer i de flesta av de civilisationer som Enterprise besöker i den här volymen. Lite bonusdramatik på slutet av äventyret är att en av de där ljusandarna försöker stanna kvar i Spocks huvud – men efter en del komplikationer lyckas vulcanen till sist få ut honom.
Hela intrigen är en variant av ett ofta använt Star Trek-grepp, med aliens utan kroppar som på telepatisk väg får kontroll över någon ur besättningen. Det här var väl ett halvbra försök i vad man väl får kalla en egen subgenre. Så här långt in i samlingen börjar jag också känna att Spock utvecklats till att bli den egentliga huvudpersonen i de här tecknade serierna. Kirk är inte bara ganska anonymt tecknad, han tar inte heller överdrivet mycket plats i intrigerna.
The Ghost Planet var kanske den allra tröttaste av historierna i den här volumen. Enterprises besättning upptäcker en märklig planet med regnbågsfärgade ringar. De må vara vackra, men tydligen också farliga för befolkningen, som tvingats fly till rymdstationer för att överleva. Enterprise kontaktas av två tvillingbröder som ber om hjälp med att få bort regnbågarna. Vad man däremot inte berättar för Kirk och de andra är att de två tvillingmännen varit i luven på varandra under lång tid, och utkämpat ständiga krig om makten över deras sargade planet. Så djupt sitter oenigheten att man till och med försöker gömma undan sina vapenarsenaler för att kunna fortsätta kriga när Enterprises besättning har dragit från deras planet. Orimlig och rätt trist intrig, som väl någonstans är lite inspirerad av kalla kriget. Förresten, vem döper en planet till Numero Uno? Då är ändå de flesta av namnen och platserna ganska töntigt döpta. En liten höjdpunkt i det här äventyret är däremot genomskärningen av Enterprise i en av bildrutorna.
I avslutande When Planets Collide hamnar två planeter på kollisionskurs eftersom deras respektive grundämnen dras till varandra. Enterprise upptäcker det här, och för att skydda de två och andra omkringliggande världar försöker man lösa problemet. Men det är inte så enkelt som att spränga den ena planeten, som man först tänkte, för ganska snart inser man att det på bägge planeterna finns civilisationer där livet levs under jordytan med hjälp av konstgjorda solar. Men allt ordnar sig, även om det krävs att man bogserar resterna av en gammal sol genom några solsystem för att förhindra planetkrocken. Äventyrets bästa serierutor är dock inte den dramatiska upplösningen utan när Spock, Kirk och Scotty (som här fortfarande är blond) fångas in i ett slags transparenta ballonger. Eller när Spock åter i en jättelång underjordisk rutschkana. Lite mer frågande ställer jag mig till scenen där det regnar in meteoriter på Enterprise brygga utan att skeppet går under. Trots en hel del action blir den här interplanetära thrillern mest forcerad och ointressant, tycker jag.
Kanske är det på grund av att utgivningstakten ökat en hel del så här långt i Gold Keys Star Trek-produktion som de tre sista äventyren i den här boken känns mycket slarvigare och sämre än de tre första. Eller så var det så att Dick Wood bara hade tre riktigt bra Star Trek-stories i sig. Vi får se i nästa samling, då har man bytt manusförfattare. Det här är ju, trots allt, bara början på Gold Keys Star Trek-serier. Av de totalt 61 nummer som Gold Key gav ut mellan 1967 och 1979 har IDW gjort fem samlingsalbum med sex nummer i vardera utgåva – alltså fram till nummer 30. Inte heller en tidigare reprintserie, The Key Collection, lyckades komma till slutet av utgivningen. Men 30 avsnitt kanske räcker för att få en extremt bra bild av Star Trek-seriernas allra tidigaste ursprung.
Det här är volym 1 av 5 med Star Trek-serier från det amerikanska förlaget Gold Key, med serier som gavs ut mellan oktober 1967 och december 1969. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sex seriealbum. Och lite till.
Det var något av ett risktagande att vänta med shoppingen till dag tre. Hyllorna gapade tomma hos flera av försäljarna, och det var stod klart för mig att Star Trek-publiken på konventet både var köpstark och shoppingsugen. Mest trängsel var det kring t-shirtbåset. Här hade man drygat ut sortimentet med lite andra nördprodukter – till och med en och annan Star Wars-tisha, faktiskt. En annan försäljare försökte pigga upp sitt utbud med specialgjorda Star Trek-bakelser. Det var väl ett okej initiativ, men det var något med den deprimerande utställningshangaren som inte inbjöd till bakelsefrossa. En grå tribble fick jag i alla fall tag på redan första dagen, den ligger hemma i min soffa nu och har redan skrämt vettet ur några gäster – bäst är det när jag gömmer den på strategiska platser när vi ska se på skräckfilm och den plötsligt stämmer upp i en högljudd klingonvarning.
Men Eaglemoss hade inte bara leksaker att sälja. Deras bok om Star Trek-skeppen sålde tyvärr slut på nolltid, men jag lyckades åtminstone lägga vantarna på de två första utgåvorna i 
Graphic Novel Collection är förstås utformad för att trigga samlarreflexerna hos alla nördar där ute. Utgåvorna känns seriösa och påkostade, och ryggarna på albumen bildar tillsammans ett motiv med några skepp ute i rymden –missar du ett enda nummer så ser det alltså ut som skit i hyllan. Och eftersom tanken är att man främst ska prenumerera så verkar albumen vara lite svåra att få tag på i Sverige. Har dock sett något enstaka ex dyka upp på begagnat-marknaden. Jag återkommer med en recension av albumen så småningom. Jag har annars lite medvetet hållit mig borta från serie- och romanutgåvorna om Star Trek-universumet, det känns som om jag snabbt skulle gå ner mig i där och aldrig komma vidare i tittandet på själva tv-serierna. Ändå måste jag säga att jag blev både nyfiken och en smula förskräckt kring de olika titlar som IDW producerat. Det förskräckta handlade främst om crossover-albumen där Star Trek-universumet möter andra SF och superhjältekoncept, som till exempel Apornas Planet, Aliens, Doctor Who och Gröna lyktan. Jag hann se en liten stund av ett snack om serieutgivningen, och blev lite knäckt av att jag inte kom lite tidigare. För här fanns det äntligen den där nördigheten som jag längtat efter, och som oftast vida överträffade den som skådespelarna som varit med i serien lyckades prestera. Fast frågan är i och för sig om inte nästan alla i hela världen framstår som amatörer jämfört med panelisten 
Seminariet om Roddenberry Vault-utgåvan och den lilla snutt jag fick höra om produktionen av tecknade serier omStar Trek var faktiskt dagens höjdpunkt. Kanske skulle jag ha valt fler seminarier i stil med det, för i övrigt fick dagen mig att överväga om det kanske varit ett misstag att stanna i hela tre dagar i Birmingham. Visst, snacket om cosplay och Star Trek var rätt gulligt, framför allt när dragdrottningen 
Mitt problem konventdag tre handlade helt enkelt kring vem som gästade Birmingham under de här tre dagarna. Inga manusförfattare och inga producenter – utan nästan enbart skådespelare. När Garrett Wang började berätta en lång historia om att han fått lära sig spela klarinett på rekordkort tid inför ett avsnitt så orkade jag inte mer, utan gick och tittade på utställningen med Star Trek-relaterad konst (ojämn, men lite kul ändå) och snackade en stund med gulliga Michael Moore. Han har jobbat med rekvisita och kostymer till en rad Star Trek-produktioner och kanske var det konventets raraste stund för mig när han visade upp sin favorit från alla åren som han gjort rekvisita åt Star Trek – en blinkande, surrande Tricorder som man dessutom inte behövde byta batteri på så ofta. “Du vet, det där med att byta batteri mitt under en inspelning är faktiskt bland det svåraste med att ha det här jobbet”.