Okej. Det här känns som det första “normala” avsnittet av Star Trek: Discovery. Som jag skrivit tidigare så känns det som om den här serien har haft två piloter (både det första dubbelavsnittet och avsnitt tre), men nu, till sist, är vi inne i vardagen. Slitet och gnetandet med att få den här serien att flyta hela säsongen. Ett avsnitt i mängden. Och visst var det en hel del transportsträcka i det här avsnittet? Händelser i intrigen som funkar för den långa handlingsbågen, men som inte är sådär superspännande just nu? Här är i varje fall några saker jag tänkte påt:
Mysteriet med björndjuret.
Men alltså, finns det något gulligare än björndjur? Eller trögkrypare, som de också kallas. Vem har inte suttit och tjusats av bilderna av de där små, mikroskopiska krypen som liksom ser ut som levande dammsugarpåsar. Fast med klor. Det är förstås inget mindre än genialiskt att låta det här oerhört tåliga och uthålliga millimeterstora djuret förstoras några miljoner gånger och sedan introduceras som en livsfarlig mördarmaskin i förra avsnittet. Sedan dess har ju djuret hållits i fångenskap på Discovery, där det förstås bara är vår hjälte Michael som lyckas förstå sig på arten. Ja, trots att björndjuret skriker och plågas när det används som spornavigatör på Discovery (det här avsnittets egentliga höjdpunkt) så är Michael den enda som inser att den jättestora trögkryparen verkar må dåligt. Hennes roll som den enda som ser saker som de faktiskt är börjar redan kännas en smula förutsägbar.
Klingonernas maktkamp
Och på tal om förutsägbart. Jag är inte helt fascinerad av intrigspåret om Klingonernas interna maktkamp. Det är redan från början ganska svårt att identifiera sig med figurerna med de där jättestora groteska latexmaskerna, men dessutom så förstår jag inte riktigt varför jag ska bry mig om exakt vilken av falangerna inom klingonväldet som hotar att utplåna hela Federationen. Kriget är ju åndå igång.
Och tycker kanske inte heller att klingonhandlingen är sådär jätteoriginell. Såklart att det skulle bli intern maktkamp, liksom. Såklart att det ska smidas en massa ränker bland de olika klanerna. Tanken är antagligen att även klingonerna ska få vara huvudpersoner i den här serien, men för att det ska funka krävs det att något nytt händer med dem. Eller, vänta. Snacket om att käka upp sina fiender var faktiskt ganska makabert. Och så har vi väl inte riktigt koll på vem det egentligen är som leder attacken mot Federationens Dilitiumgruvor? Kanske ska jag bara ha lite tålamod…
Fajten vid dilithiumgruvorna
Det här avsnittets rymdskeppsfajt känns förstås lite tam jämfört med pilotavsnittets rymdslag, den imponerande öppningen av serien ligger tyvärr den här serien i fatet ett slag framöver. Man toppar i varje fall inte den upplevelsen med det här avsnittets rymdstrid. Inte ens gråtande barn i gruvorna som attackerades av klingonerna gjorde det här riktigt spännande eller gripande. Igen, den genomgående känslan i det här avsnittet är att det är en urvattnad version av vad vi sett tidigare.
Bögromansen
Jag har ju väntat GANSKA spänt på att åtminstone få se en glimt av det redan omskrivna bögförhållandet ombord på Discovery. I det här avsnittet fanns det åtminstone en scen där både svampexperten Stamets och läkaren Hugh Culber bägge fanns med. Men om man ska dra några slutsatser från den så är deras förhållande inte särskilt…varmt. Hade jag inte vetat om att de två ska vara ett par i serien, så hade jag nog trott att det var två dödsfiender som möttes där på läkarmottagningen. Men det här med bögandet är uppenbarligen något man tänker dra ut på liiiiite längre. Och en liten varningslampa börjar blinka för att det kanske är ett sånt där bitchigt och elakt bögpar som vi får lära känna ombord på Discovery.
Tribblesförekomsten
En av de saker som gjorde mig allra gladast med förra avnittet (men som jag glömde skriva om) var förstås det faktum att det fanns en tribble i kaptenens rum. Och som alla vet, en tribble kommer sällan ensam. Det här avsnittet var dessvärre helt husdjursfritt. Hoppas på fler tribblar snart. Massor av tribblar, faktiskt.
I övrigt
Ett hyfsat avsnitt som känns lite sämre än det är, på grund av att säsongen verkligen började på en hög nivå. Och av det där utanförskapet som Michael upplevde, och som var så spännande i förra avsnittet, återstår nu mycket lite. Nu är hon plötsligt något av en hjälte igen. Otroligt nyfiken på vilken väg man väljer i de kommande avsnitten för stämningen och maktbalansen ombord.
Betyg: 7/10.
PS: Till nästa gång ska jag försöka hinna kolla på After Trek-avsnitten, som Kalle Kovács tipsade mig om. Hade helt missat att de också finns på Netflix. Vad har deras algoritm för issues med mig, egentligen?
Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 4 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 356 tv-avsnitt.
Om någon skulle få för sig att vilja sätta upp ett folklustspel på Star Trek-tema så är det nog det här manuset man ska börja med. För Mudd’s passion är rena rama springa-i-dörrarna-farsen, om än på ett rymdskepp med automatiska dörröppnare.
Men det dröjer inte många minuter i cellen på Enterprise innan Mudd börjar genomföra nästa plan. Han övertalar syster Chapel att testa hans kärlekskristaller för att snärja Spock – och stjäl samtidigt hennes id-kort och en fjärrkontroll till cellens lås.
Det går så långt att även Kirk och Spock delar ett ögonblick av innerlig vänskap, för att ingen ska missförstå något så har man redan tidigare nämnt i dialogen att kärlekslotionen är strikt heterosexuell – mellan personer av samma kön uppstår bara vänskap. Trots det uppstår något slags svartsjukedrama en stund senare – men det är oklart vem Kirk är svartsjuk på när Chapel och Spock klänger på varandra.
Det här är nytt: 
Kirk, Spock och McCoy landar på denna långlivade mans planet för att försöka få tag på Ryetalyn, en ämne som ska bota ett utbrott av en dödlig febersjukdom ombord på skeppet. Till en början är Flint inte så sugen på kontakt med jordmänniskorna och dess mörka drifter. Men Flint ändrar sig när han inser att han kan använda sig av Kirk som ett slags passionskatalysator hos den kvinnliga android han lever med. Förgäves har Flint försökt programmera in kärlek i roboten Rayna operativsystem, men Kirk lyckas väcka upp både det ena och det andra hos henne efter bara ett parti biljard och en smäktande vals. Fast han förstår förstås inte att hon är en android. Ett triangeldrama är snart ett faktum.
Betyg: De sista 30 sekunderna innan eftertexteran: 10/10, resten av avsnittet 2/10. Förutom scenen när Flint krymper ner Star Trek till bordsmotellstorlek, och Kirk gluttar in på sin paralyserade besättning genom ett fönster (kanske är det i den scenen som hans självkänsla får sig en verklig törn). Den är nämligen 9/10.
Det finns så mycket gött i det här avsnittet. Alltså så mycket megagött att jag inte ens hinner komma på något nytt redovisningskoncept för hur jag ska blogga om andra säsongen. Hur ska man kunna tänka på sånt när man just sett ett avsnitt där Spock plötsligt blir brunstig och arg och hela hans kropp håller på att kollapsa av kättja. Han får till och med Kirk att låta Enterprise ta en omväg till Vulcan trots att ett viktigt uppdrag väntar. Förklaringen är något i stil med att Spock är som en lax, och måste återvända till stället han blev till på för att föra släktet vidare.
Väl på plats på Vulcan får vi reda på att det vi egentligen ska få bevittna är Spocks bröllop. Fast eftersom folk på Vulcan är så oromantiska så blev det visst en tvekamp på liv och död istället. Spocks tilltänkta fru är helt enkelt inte så pigg på att gifta sig med honom och utnyttjar sin rätt att välja ut en krigare som ska slåss med Spock om vems egendom hon ska bli – en så kallad koon-ut-kal-if-fee. Ett ord jag bara vill säga om och om igen: koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee. Den ovilliga bruden är extremt fiffig och väljer Kapten Kirk som sin kombattant. På det sättet riskerar hon inte att den Vulcanske älskare som hon redan verkar börjat hångla med mister sitt liv. Kirk får göra grovjobbet utan någon chans till belöning, helt enkelt.
Varför Vulcaner med all sin hyper-logik skulle behålla primitiva och brutala sedvänjor som den här förklaras inte. Alla Spocks dömande kommentarer kring människor framstår ju som en smula hycklande efter att man sett ett rituellt slagsmål med någon sorts stryphängslen. Ja, ja. Kirks tröja råkar som vanligt illa ut, men på ett nytt sätt. Ett vertikalt hål så vi får se bägge bröstvårtorna, inklusive lite blod. Inte konstigt att Spock blir som tokig under tvekampen.
Trots att det här är avsnittet där vi får se Leonard Nimoy tolka Spock som: arg, kåt, uppriktigt glad samt muttrande som en dåre, så får han se sig utkonkurrerad den här gången. Avsnittets egentliga stjärna är ju Celia Lovsky som spelar den Vulcanska matriarken T’Pau. ÄLSKAR HENNE! Sur, vresig, xenofob och kringburen i bärstol! Och det faktum att hon fått ge 
Bromancen mellan Spock och Kirk har väl aldrig tidigare varit så här tydlig i serien. Spock vill ha med sig Kirk till sitt bröllop som sällskap och stöd. Kirk bryter mot order och riskerar hela sin karriär för att rädda livet på den allt mer brunstgalne Spock. Och jag väljer att tolka Spock och Kirks tvekamp på Vulcan som en förtäckt parningsakt. Varför skulle annars hela Spocks blodsfeber och brunstsymptom försvinna efter deras fajt? (Visst skulle man kunna hävda att han helt enkelt inte är särskilt kåt längre efter att han dödat sin bäste vän. Men det är det lite tristare svaret. Se istället hela slagsmålet som ett samlag, och jag lovar dig att det blir mycket mer kul).