ENT: Oasis. Det med spökskeppet som är fullt av hologram.

Vad är dealen? 

I den växande listan av saker som inträffar “för första gången i Star Trek-universumet” i den här serien så har vi nu kommit fram till en introduktion i hologramteknik. En story som berättas genom en spökhistorieliknande mysterium med Shakesepare-referenser.

Enterprise får tips om ett kraschat rymdskepp där man skulle kunna hitta reservdelar till sitt skepp – men varnas samtidigt för att skeppets gamla besättning spökar där. När man kommer fram till skeppet verkar det helt övergivet, men efter några mysrys-scener upptäcker man till sist att en hel besättning bor i vraket. Och verkar ganska nöjda med det.

Det är bara den unga kvinnan i gruppen, LIana, som verkar vara väldigt sugen på både äventyr och Tucker. Samtidigt upptäcker Enterprise-crewen att historien som chefsteknikern (som också är Lianas farsa) berättade om det kraschade skeppet inte riktigt hänger ihop. Efter att ha ifrågasatt hans story, hittat ett lik i en räddningskapsel och blivit beskjutna så inser Archer och de andra att nästan alla på det havererade skeppet är hologram. Deras förlagor dog däremot när skeppet kraschade..

En man som känner sig skyldig för att skeppet han jobbade på gick under har rekonstruerat alla de personer vars död han känner att han förorsakat. Där lever han, chefsteknikern, tillsammans med sin dotter, i ett slags drömvärld. Och först när Enterprises besättning tränger sig på rämnar hans kungarike. Ja, jag tänker i alla fall lite på Shakespeares Stormen här, jag vet inte vad ni säger?

Några nya kontakter? Det här är första kontakten med Kantares-folket, i både organisk och holografisk tappning. En ras som är förvillande lik människor, lite prickar i pannan får räcka som artsspecifik bestämning. Lite slappt.

Vårdslöst beteende? Igen, godtrogenheten hos Archer. Om en snubbe, som den här chefsteknikern, ganska tydligt ger tecken om att han inte vill ha någon hjälp eller bli räddad – då kanske man inte ska hålla på att tjata och övertala. Det är troligtvis något skumt med en person som inte vill bli räddad från en öde och steril planet.

 Matvanor: Hela avsnittet börjar med någon form av interstellär motsvarighet till en chiliutmaning. Man provsmakar någon form av osannolikt stark krydda. Tydligen är det någon sorts växt som krigare någonstans i galaxen använt som ett sätt att pröva sitt mod.

Sedan finns det också en hel del grönsaksodlingar ombord på det kraschade skeppet som försörjer de få organiska som finns kvar i besättningen – däremot ingen glass. Något som Tucker försöker kompensera Liana för, bland annat genom att ge henne någon form av syntetisk glassmaskin när hon lämnar Enterprise för att fara vidare ut i galaxen. Och Tuckers favoritsmak Rocky Road ingår förstås i grundsmakerna.

Sexytime: Det känns som om det ska finnas minst en kyss, flirt eller öronmassage i varenda avsnitt av den här serien nuförtiden. Den här gången är det alltså Tucker och Liana som råflirtar med varandra. Utan den attraktionen hade eventuellt aldrig det där med hologrammen ens avslöjats. Alternativt, hade aldrig Enterprise-besättningen klarat sig levande därifrån.

Ordväxlat: Tucker skäller ut Lianas farsa, och lyckas samtidigt göra en rolig referens till den kommande innovationen hololäkaren!

EZRAL: Why do you think I did this? To retreat into some fantasy? Pretend it never happened? For two years I tried to repair our ship, and I watched my daughter grow up alone. So I decided to bring them back. Her mother first, then Captain Kuulan and the others. I did everything I could to make it like it was, for her.

TUCKER: She deserves more.

EZRAL: I’ve given her everything she needs.

TUCKER: And when you’re gone?

LIANA: Trip, please.

TUCKER: Are you going to let her bury you out in the hills, and live the rest of her life with these people you created? What if the relays burn out again? Then she’ll really be alone.

EZRAL: She’s my daughter. It’s not your concern.

TUCKER: What if she gets hurt? What do you do then? Programme a holographic doctor?

EZRAL: We’ve survived here successfully.

TUCKER: Maybe you have. Ask Liana how she feels. Ask her if just surviving is enough.

Det här kändes precis som… ett annat Star Trek-avsnitt: Shadowplay. Deep Space Nine-avsnittet om en hel stad som bebos av hologram. Odo var en av de centrala figurerna i det avsnittet, och här dyker minsann den skådisen, Rene Auberjonois, upp som gästskådis – men utan changelingansiktsmask.  

Åh, alla dessa pappor som ska skydda sina döttrar från världen utanför. Och som av någon anledning tror att de inte behöver några andra män en de själva…de är rätt tjatiga tycker jag. Som här där Liana verkligen inte får säga eller tycka så mycket – hon är bara kvinnan som farsan och hennes kärleksintresse slåss om. Tradigt.

Däremot gillade jag avsnittets första del, då det fortfarande var lite spökhistoriestämning. Och det där liket man hittade i räddningskapseln var också något av en höjdpunkt. Hologramhistorien var däremot lite trögflytande. Förutom att man upprepar en idé från en tidigare serie, så känns hela scenariot en smula överutnyttjat. Ni vet, där man besöker en civilisation där allt är perfekt på ytan, men där det finns något skumt som döljer sig bakom fasaden. Lite pangpang hottade dock upp anrättningen en smula!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 682 tv-avsnitt.

VOY: Flesh and blood, del 1 & 2. Det med hologrammen som gör revolution.

Dålig bloggvecka det här. Två späckade sändningar och en heldag med redaktionen sätter sina spår i inläggsfrekvensen. Så mycket bättre då att jag faktiskt sett riktigt bra avsnitt. Som Flesh and blood. Ytterligare ett sånt där dubbelavsnitt, som sändes första gången på en och samma kväll under långfilmsliknande former. Men någon helt fristående berättelse är däremot inte den här historien.. Hirogenerna är tillbaka och ställer till med kaos igen, och man plockar också upp storylinen om revolterande hologram från Body and soul. Ovanligt snyggt vävt med två återkommande intriger här, faktiskt. Nästan ett unikum i en Star Trek-serie.

Storyn har sitt ursprung i Janeways gamla beslut om att ge det brutala jägarfolket hirogenerna tillgång till Voyagers holodäcksteknik. Avsikten var att man på det sättet skulle sätta stopp för deras blodtörstiga jagande efter olika byten och troféer runt om i galaxen. I stället kunde de förlägga sina massmord till holodäcken och ta livet av fotonbaserade livsformer. Det här fungerade förstås inte i längden. Hirogenerna ville maxa svårighetsnivån på sina jakter, så de började mixtra med matriserna och tog bort alla spärrar för hur mycket hologrammen skulle komma ihåg av sina tidigare liv, samt hur stor deras kapacitet att utvecklas bortom grundprogrammeringen skulle vara. Det slutade lite snopet med att hologrammen faktiskt blev smartare än hirogenerna, och att de nu inlett en revolt mot sina forna herrar. Ett skepp fyllt av enbart fria hologram, lett av den karismatiske bajoranen Iden, har till och med börjat söka upp olika hirogenskepp för att befria andra hologram.

Diskussionen kring hologram och deras rättigheter har bubblat lite grand i bakgrunden i Voyager ett bra tag nu. Som när hololäkaren klagat hos Janeway på att han inte får samma behandling och respekt ombord som sina kollegor av kött och blod, eller i avsnittet där Lokirrerna tampas med sina revolterande hologram. I det här avsnittet ställs saken till sist på sin spets – Janeway måste välja vem hon ska stödja i den pågående konflikten. Är hon ytterst ansvarig för att ha delat med sig av holotekniken, och borde därför hjälpa hirogenerna med att spåra upp och avaktivera de revolterande hologrammen? Eller är det hologrammen som måste skyddas från sina brutala fångvaktare, som gång efter annan mördar och våldför sig på dem? Det hela blir inte mindre komplicerat när hololäkaren agerar medlare mellan hologrammen och Janeway. Han känner igen sig i holorebellernas problematik, och kallar dem till och med för en ny ras, skapad genom Janeways agerande.

EMH: You’re right that it was a mistake to give the Hirogen technology and that mistake has had consequences. These holograms are one of them. In some ways they’re a new species, one that you helped create. You can’t turn your back on them.
TORRES: He’s got a point.
TUVOK: Could we restore them to their original parameters?
EMH: We’d be wiping out their memories, their experiences, everything they are.
CHAKOTAY: Couldn’t we just extract their violent subroutines?
TORRES: It’s possible.
EMH: That would be like de-clawing a cat. We’d be taking away any chance they have of defending themselves.
JANEWAY: We’d also be preventing them from doing any more harm.
EMH: You wouldn’t even be considering this if they were flesh and blood.
JANEWAY: I’m not going to let you turn this into an argument about holographic rights.
EMH: Why not? That’s exactly what it is.

Det är alltså inte bara Janeway som måste fatta ett beslut här, hololäkaren känner sig också helt kluven. Till sist tröttnar han på det han tolkar som Janeways okänslighet i frågan och hoppar av! Transporterar sig över till hologramskeppet och ger dem den tekniska informationen som behövs för att de ska kunna neutralisera Voyagers vapen.

Janeway är förstås rasande, inte bara över att hololäkaren med sitt agerande riskerat livet på alla som finns på Voyager, utan förstås också över att han trotsat henne. Hon vill skylla felet på hans programmering och bannar sig själv att hon inte kollat efter buggar i systemet. Chakotay verkar lite mer rimlig i sina resonemang.

JANEWAY: I should have seen this coming.
CHAKOTAY: You had no way of knowing the Doctor would do this.
JANEWAY: Are you sure? He was so adamant bout helping those holograms. I should have been paying closer attention.
CHAKOTAY: Are you saying it was a mistake to reject his plan?
JANEWAY: The mistake was not running a diagnostic on his programme the minute he came back to this ship.
CHAKOTAY: You think these holograms manipulated him somehow?
JANEWAY: He was on their ship for days. For all we know, they reconfigured his entire matrix.
CHAKOTAY: There is another possibility. He may have done what he did because he genuinely believes in their cause.
JANEWAY: I can accept that the Doctor has sympathy for these people. But I can’t accept that he would deliberately risk the lives of this entire crew. We’re his family.
CHAKOTAY: Maybe that’s how he’s started to think of these holograms.

Hologrammen drömmer om en egen planet, ett eget hem där de inte behöver tjäna någon annan än sig själv. Det borde vara ganska lätta att fixa, det enda man behöver är ju energi. Eftersom man varken behöver syre eller natur så kan man i stort sett slå sig ner på vilken ogästvänlig stenbit som helst. Det där låter ju som en toppenplan, men dessvärre är hologrammens ledare Iden lite vrickad. Han har drabbats av storhetsvansinne och drömmer om en ny holoreligion – en där han själv är en av gudarna. Han attackerar alla skepp som kommer i närheten och som har hologram i sin tjänst. Och när det gäller kultursektorn så vill han bryta helt och hållet med vad de så kallade organiska har gjort. Det blir alltså ett bestämt nej till hololäkaren när han fantiserar om hur han kan bli kulturminister i den nya civilisationen och undervisa om de stora mästarna från förr. Hologrammen ska skapa sin egen kultur, religion och livsstil.

Ja, så det flippar alltså ut. Iden bestämmer sig för att ge igen på hirogenerna. Han transporterar dem till en planet och låter sedan hologrammen jaga dem, i en jakt lika brutal och meningslös som dem som hirogenerna brukade arrangera. Till sist blir det hololäkaren som får dra ner till den där planeten och agera actionhjälte. Försedd med ett jättestort lasergevär så “avaktiverar” han Iden (som till och med snott hololäkarens mobila hologramprojektor)

Tillbaka på Voyager försöker hololäkaren själv komma på ett lämpligt straff som Janeway kan dela ut. Inte bara bröt han mot order, han riskerade också Voyagers säkerhet och gjorde det möjligt för hologrammen att kidnappa Torres. Men Janeway är sällsynt tyst, deppig och passiv. Hon vet inte vad hon ska göra.

EMH: If I weren’t your only doctor, I imagine you’d confine me to the brig. Confiscating my emitter would be an equivalent to punishment.
JANEWAY: I’m not sure that’s appropriate.
EMH: If that’s not enough, you can take away my holodeck privileges. And my autonomy protocols.
JANEWAY: You mean turn back the clock to when you were first activated?
EMH: You’ve given me extraordinary freedom over the years. I’ve obviously abused it.
JANEWAY: Maybe. Or maybe you’ve simply become as fallible as those of us who are made of flesh and blood. I’m just as responsible for allowing you to expand your programming as I am for giving technology to the Hirogen. How can I punish you for being who you are?
EMH: I don’t know what to say.

Det här är väl ändå Star Trek när det är som bäst, rotandes i vad en kännande livsform egentligen är, och ifrågasättande maktrelationen och förhållandet mellan människa och maskin. Flera av Star Treks allra bästa avsnitt är just på det här temat, och Flesh and blood håller också en ovanligt hög klass. Den här gången håller man dock de filosofiska diskussionerna på ett minimun, problemställningen är förpackad tillsammans med en hel del action och vändpunkter. Flesh and blood blir faktiskt bara bättre och bättre ju längre avsnittet håller på.

Just hologramfrågan har ju börjat skava mer och mer. I The Next Generation löste man problemet med ett allt för självständigt hologram genom att låsa in honom i en egen hårddisk. Men eftersom hololäkaren under de här sju åren blivit allt mer av en fullödig rollfigur (och en av seriens bästa karaktärer) så kändes det som hög tid att ta upp frågan till en ordentlig diskussion. Sedan vet jag inte riktigt om man den får ett ordentligt svar. Janeway särbehandlar fortfarande hololäkaren när hon inte ens delar ut ett straff till honom efter det han gjort. Som om hon är medansvarig eftersom hon inte kontrollerat hans programmering in i minsta detalj.

Det går att läsa in en massa symbolik i det här avsnittet – om klassamhället, slaveri, kolonialism och rasism. Nu undrar man ju bara vad som händer med resten av holodäcket. Vid vilken nivå uppnår ett hologram status som en självständig individ? Och är det okej att roa sig som man vill med andra hologram, med ett mer begränsat medvetande? Så många frågor efter det här avsnittet.

Ett lite extra plus att skeppet med revolterande hologram består av en massa livsformer från alfakvadranten. En liten påminnelse om vilket franchise som den här serien ingår i. Eller bara recyklande av kostymer?

Och den otäckt dåliga översättningen fortsätter även i det här avsnittet. Kastare och riktare (thrusters och phasers) och uttrycket “escape pod” översätts genomgående som “flyktväg”. Så märkligt.

Betyg: 8 & 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 9 & 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 646 tv-avsnitt.

VOY: Revulsion. Det med den mordiska isomorfen.

Det känns verkligen som om Seven of Nine gett den här säsongen av Voyager den stabilitet som serien behövde. Den där sammanhängande handlingen över flera avsnitt som det känns som om jag efterlyst på ett gnälligt sätt i typ vartannat blogginlägg under förra säsongen. För om Sevens storyline bara finns och är närvarande så behöver det inte hända så stora eller avgörande saker i den för att skapa en känsla av kontinuitet. Som här i Revulsion, där man uppenbart anpassat Seven of Nines intrig till den tittardemograf som man hoppats locka med bland annat det extremt avslöjande silverfodral som hon använder som uniform.

Den här gången ska Kim och Seven of Nine jobba ihop, och han går från att vara lite rädd för henne (sist de var arbetskamrater, i The Gift, så slog hon ju ner honom) till att bli extremt attraherad. Något som hon förstås märker, och försöker lösa på ett rationellt och effektivt sätt.

SEVEN: Are you in love with me, Ensign? 

KIM: Well, no. 

SEVEN: Then you wish to copulate? 

KIM: No! I mean. I, I don’t know what I mean. 

SEVEN: All of these elaborate rituals of deception. I didn’t realise becoming human again would be such a challenge. Sexuality is particularly complex. As Borg we had no need for seduction, no time for single cell fertilisation. We saw a species we wanted and we assimilated it. Nevertheless, I am willing to explore my humanity. Take off your clothes. 

Kim blir förstås rädd för Seven of Nine på nytt efter den här lite brutala responsen från hennes sida. Kanske måste hon gå in i någon databas och söka på information om den sköra manliga självkänslan för att inse att kvinnor – inte ens i framtiden, långt ute i rymden – får ta initiativ till sex. Den vanligtvis så dominanta B’Elanna verkar däremot äntligen ha lärt sig spela det här spelet på rätt sätt, att vara lite svag och osäker så att mannen får ta initiativet. Som när Paris nu tycker att det är dags att följa upp den där kärleksbetygelsen som hon gav honom när de två höll på att dö utan syre ute i rymden.

PARIS: About what you said. I mean, the part about being in love with me. I realise you were suffering from oxygen deprivation and we were literally seconds away from death, so I know you probably didn’t mean it. 

TORRES: No, no, I meant it. But I don’t expect you to reciprocate. Really, you can just pretend that I didn’t say it. In fact let’s just pretend that I didn’t 

PARIS: Shut up. 
(Paris kisses Torres and she reciprocates, long and hard.)

B’Elanna är också en av huvudpersonerna i det här avsnittets “alien of the week”-intrig. Det rör det sig om den gamla vanliga “nödsignal som leder till trubbel”-tropen. Den nya twisten är att nödropet kommer från en hologrambaserad livsform, Dejaren, som är den ende överlevande på sitt skepp. Lite för sent inser B’Elanna och Hololäkaren – som är de som åkt till varelsens skepp för att hjälpa honom – att det beror på att han tagit livet av alla “riktiga” människor ombord. Dejaren visar sig vara fylld av en oresonlig avsky och hat till allt det som han kallar för “organiskt” liv. Ja, om det inte handlar om akvariefiskar, då. När B’Elanna äter lunch, till exempel, så triggar det igång Dejarens äckel så att han inte längre kan hålla tillbaka sitt förakt.

DEJAREN: I exist as pure energy, but you depend on food and water to survive. Frankly, I find it disgusting. Look at you, Look at you. Grinding up bits of plants and animals with your teeth. Secreting saliva to force it down your oesophagus into a pit of digestive acids. You can’t even stand to think about it yourself. What a repulsive creature you are! Constantly shedding your skin and hair, leaving your oily sweat on everything you touch. You think that you are the height of intellect in the universe, but you are no better than any filthy animal and I am ashamed to be made in your image!

Ja, till sist går han alldeles bonkers, och försöker ta kål på såväl Torres som hololäkaren. Det är klurigt med en fiende som är ett hologram, inser man, i alla fall om man inte hittar hans av-knapp. Ibland är han solid, för att sedan vara helt genomsläpplig. Svårt att slå ner någon då. Men lätt att bli nedslagen.

Supernöjd med det här avsnittet, en känsla som jag har allt oftare. Det känns ju som om både Voyager och Deep Space Nine är mogna franchiser vid det här laget. De håller sig på en jämn och hög nivå, dipparna har blivit allt mer sällsynta. Här är jag förstås extra nöjd eftersom både Seven of Nine och Torres/Paris-romansen får lov att utvecklas. Samtidigt som jag tycker att man lyckades skapa en rätt najs psykopat/skräckkänsla i äventyret med det mordiska hologrammet, en story som man också återkopplade till hololäkarens syn på sig själv och sin roll på Voyager. Utan att göra så mycket väsen av sig är Revulsion ett synnerligen välkonstruerat och snyggt utfört bruksavsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 502 tv-avsnitt.