VOY: Worst Case Scenario. Det med myteriholorollspelet som flippar ut.

Det känns verkligen som om författarna och producenterna haft “roligt på jobbet” när de skapade den här äventyret. Berättelsen om ett holodäckäventyr som blir lite för verkligt för sitt eget bästa känns ganska ofta som en lite skruvad kommentar till deras egen verklighet. Worst Case Scenario är ytterligare ett av de avsnitt som på sistone visat att serien har förutsättningar att förflytta sig bort från det förutsägbara och repetitiva.

Lite komiskt blir det i och för sig att man i Voyager väljer att återuppliva sin Maquis-intrig ungefär samtidigt som hela den storylinen avslutas i Deep Space Nine. Här i form av ett holodäcksäventyr som B’Elanna upptäcker gömt långt ner i någon databas. Det visar sig vara ett spel som utspelas precis i början av Voyagers resa genom Deltakvadranten, där Chakotay leder ett myteri mot kapten Janeway. Hela avsnittet börjar inne i holodäcksäventyret, som en förlängd fejkstart ungefär, men där vana tittare ganska snart förstår att handlingen snarare är förlagd till Voyagers första säsong, än den nuvarande tredje.

Ryktet om det här lite vågade holodäcksäventyret sprider sig snabbt på Voyager, men Janeway tar dess existens och den fiktiva komplotten mot hennes ledarskap på ett ovanligt lättsamt sätt. Till sist kommer det fram att det hela från början faktiskt var tänkt som ett träningsprogram för säkerhetsavdelningen, författat av Tuvok. Han valde dock att aldrig slutföra det eftersom samarbetet mellan Maquis- och Federationsbesättningarna gick så bra. Men då den underhållningstörstande besättningen på Voyager kräver ett slut på historien så försöker Tuvok och Paris samarbeta om att skriva en upplösning på dramat. En rad rätt komiska situationer uppstår, där deras gemensamma skrivprojekt utsätts för en rad slitningar – allt från andra personers goda råd och idéer till en allmänt grälsjuk stämning mellan de två författarna om karaktären på upplösningen. Men när de två öppnar upp holodäcksprogrammet för att komplettera storyn så triggar man också igång ett helt nytt slut på historien – författat av förrädaren och ärkefienden Seska och dolt i Voyagers databaser innan hon valde att hoppa av.

Borta är nu det här avsnittets lättsamma komiska stämning. I stället är Tuvok och Paris fångna i ett holodäcksäventyr där upplösningen redan är färdigskriven som en tragedi. De ska dö. Inget de gör verkar kunna ändra intrigen och Seskas program blockerar också transportörerna, så de kan inte strålas ut från holodäcket. Och när Janeway tar sig in i dramat för att skriva om handlingen utifrån så kompenserar bara Seskas program det med en ny variant av den tragiska ändpunkten. Inte förrän Tuvok lyckas rigga ett phasergevär till en bomb så ändras slutet på historien.

Att holoäventyr löper amok och blir betydligt mer på allvar än vad det var tänkt, det har vi sett en rad varianter på tidigare. Det roliga här är avsnittets oväntade kast från komedi till dödligt allvar, och så förstås metaperspektivet. Det är svårt att inte se Worst Case Scenario som i åtminstone till viss mån en liknelse kring manusförfattare och producenters situation när klåfingriga tv-bossar och mellanchefer ska ge sig in och “förbättra” manus och intriger.

Kul är det i varje fall, en av de absoluta höjdarna i denna tredje säsong.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 483 tv-avsnitt.

VOY: Real Life. Det där hololäkaren bildar familj och Paris åker in i en rymdcyklon.

Familjetemat fortsätter i Star Trek våren 1997, det är tredje avsnittet i rad nu, faktiskt. Den här gången är det hololäkaren som kommit på ett nytt sätt att förbättra sina algoritmer. Att plantera in personlighetsdrag från stora tänkare i läkarprogrammet gick ju inte så bra, men att samla in erfarenheter från familjeliv borde ju vara både utvecklande och ganska säkert, tänker hololäkaren och skapar en idealfamilj att hänga med. När han bjuder in några kollegor på middag hos sin egen version av Familjen Bra så slutar det med att B’Elanna freakar. En familj där alla är väluppfostrade, disciplinerade och avgudar familjefadern har inget med äkta familjeliv att göra, menar hon. Med hololäkarens tillåtelse lägger hon in några slumpartade algoritmer i programmet för att göra det hela mer realistiskt. Resultatet blir förstås rena skräcken.

Sonen blir rebellisk och aggressiv och hamnar i dåligt klingonskt sällskap. Dottern är slarvig och hittar inte sina saker och – kanske värst av allt – frun har en egen karriär. Hololäkaren, eller Kenneth som han kallas av sin familj, försöker använda alla sina pedagogiska kunskaper för att komma till rätta med familjens smått kaotiska samliv. Familjeråd verkar ju som en bra idé, men han glömmer bort att förankra sina beslut hos sin partner och allt slutar i att saker och ting bara blir ännu värre. Innan han hinner försöka någon ny strategi kommer sedan tragedin och knackar på. Dottern är med om en olycka och får llivshotande skador. Hololäkaren väljer då att släcka ner familjeprogrammet för den här gångenoch anser sig fullärd. Det är då Tom Paris kommer med en känslosam drapa om vad det egentligen innebär att vara familj:

PARIS: You created that programme so you could experience what it’s like to have a family. The good times and the bad. You can’t have one without the other. 
EMH: I fail to see why not. 
PARIS: Well, think about what’s happened to us here on Voyager. Everyone left people behind, and everyone suffered a loss, but look how it’s brought us all closer together. We found support here, and friendship, and we’ve become a family in part because of the pain we shared. If you turn your back on this programme, you’ll always be stuck at this point. You’ll never have the chance to say goodbye to your daughter, or to be there for your wife and son when they need you. And you’ll be cheating yourself of the chance to have their love and support. In the long run, you’ll miss the whole point of what it means to have a family.

Ibland har jag funderat på om producenterna till Star Trek-serierna fokuserar lite för mycket på technobabble och lite för lite på känslor. Det är trots allt ganska sällan som man sitter och gråter i tv-soffan till de här avsnitten. Men i slutet av Real life visar man hur man verkligen behärskar det här med sentimentalitet. När hololäkarens dotter ligger för döden så trycker man på så många sentimentalitetsknappar man kan. Och scenen fungerar nog extra bra, eftersom man inte riktigt är beredd på tragedin. Allt började ju som en glad och lite corny komedi, och nu ligger ett barn och dör på tv!

Voyagerproducenterna verkar däremot lite mer ängsliga när det gäller att göra avsnitt som helt fokuserar på mellanmänskliga relationer. Att låta Real life bli hololäkarens motsvarighet till Ferengi love songs kommer alltså inte på fråga. Därför har man kastat in en b-handling som i korthet skulle beskriva som att Paris åker in i en rymdtornado (man kallar den visst för en astralvirvel), och efter ett tag kommer ut igen. Lite häftiga effekter döljer att det här egentligen är en helt meningslös intrig som inte tillför serien något alls, och nätt och jämnt ens är spännande. Men snyggt är det.

Trots den svagare b-handlingen så är det här ett underhållande avsnitt. <<hololäkaren är verkligen så mycket mer underhållande i sin strävan efter att bli människa än vad den lite mer corny motsvarigheten i The Next Generation, Data, någonsin var. Det är väl faktiskt hololäkarens bitskhet och arrogans som gör honom till en mycket mer tacksam rollfigur att utsätta för jobbiga storylines än den betydligt mer seriöse och naive Data.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 477 tv-avsnitt.

DS9: Our man Bashir. Det där Bashir lever ut sina Bond-drömmar på holodäck.

ds9 our man bashir 2

Ett holodäcksäventyr där Bashir lever ut sina fantasier om att vara James Bond… Alltså, man kan väl säga att jag var en smula förskräckt efter anslaget i det här avsnittet. Skräckslagen, nästan. Gissade att det här var Deep Space Nines version av de andra seriernas ganska så irriterande Robin Hood och Beowulf-avsnitt. Men de där farhågorna var faktiskt onödiga. Här nöjer man sig inte bara med att leka Bond och hemlig agent, utan väger ihop det med en bihandling som tar upp en problematik som nog bara ökat i angelägenhet sedan det här avsnittet gjordes. Ett av vår tids största irritationsmoment, och en källa till evig oro och frustration. Men det är inte bara jag som kämpar med ett evigt underskott på minne på min telefon, ipad, dator och jobbmail. Till och med rymdstationen Deep Space Nine långt in i framtiden har samma brist!

ds9 our man bashir 4När ett av rymdstationens skepp utsätts för ett terrordåd (hela skeppet exploderar) så fastnar Sisko, Kira, O’Brien, Worf och Dax i ett sånt där transportörlimbo – lite mittemellan de olika maskinerna, liksom. För att spara datan om deras personer som fortfarande flyter runti sajberspejsen måste man snabbt som attan ge Deep Space 9:s dator ordern att rensa sina minnen och spara besättningsmedlemmarnas existenser där i stället. Minnena hamnar tydligen lite här och var på skeppet, och själva de fysiska kännetecknen hamnar i Quarks holosvitsdator. Därifrån migrerar de in i Bashirs holoagentdrama. Nu blir den svåra uppgiften för Bashir inte bara att spela en hemlig agent som ska sätta dit skurkarna. Nej, huvuduppgiften blir att hålla alla besättningsmedlemmarna vid liv inne i holohistorien.  Dör de finns risken att de också raderas för gott från datorminnet. Det hela blir förstås inte lättare av att några av dem har tilldelats roller som mest av allt vill ta livet av Bashir.

Även om det som vanligt är kul att se de nu välkända skådespelarfejsen i lite annorlunda roller, så handlar det här avsnittet egentligen mest om Bashir och Garak. Cardassiern tar sig olovligt in i Bashirs holostory, och genom hela storyn vill han gärna förklara för Bashir hur det är att vara en hemlig agent – på riktigt. Allt ställs på sin spets när Garak vill stoppa holoprogrammet för att rädda sitt eget liv (den där säkerhetsspärren är utslagen igen),, men Bashir faktiskt skjuter på honom – kanske till och med för att döda.

ds9 our man bashir 5Jag tycker att Our man Bashir är en rolig bagatell. Ett klassiskt holodäcksavsnitt, men med tillräckligt många nya twists och komplikationer för att det hela ändå ska kännas fräscht. Några extra pluspoäng för de vettlöst fjantiga namnen som alla har i holoäventyret. Mest är det kvinnsen som får heta roliga saker: Honey Bare och Mona Luvsitt. Galningen som vill dränka världen (Sisko) får heta Noah. Bara en liten smula av den sexism som man lyckas komma undan med genom att skylla på genren. Our man Bashir leker nämligen inte bara med James Bond-filmernas konventioner, utan också andra agentfilmer och -serier från 60-talet.  Som Star Trek-nörd hade jag gärna sett en tydligare blinkning åt Mission: Impossibles håll. Det var ju Lucille Balls produktionsbolag Desilu som producerade de första säsongerna av både den serien och Star Treks originalserie.

Om jag någonsin ser om det här avsnittet, så ska jag kolla in scenerna mellan Nana Visitor (Kira) och Alexander Siddig (Bashir) lite noggrannare. Det här var första avsnittet som spelades in efter att de två blivit tillsammans, nämligen.

Sedan kan man förstås också notera den accelererande våldsspiralen i serien i det här avsnittet, Federationens skepp utsätts alltså för ett sabotage som en cardassisk organisation står bakom. Terrorismen kommer från Cardassien.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 404 tv-avsnitt.

 

VOY: Persistence of Vision. Det där en telepat masshypnotiserar hela besättningen.

voy persistence 4

Bra take på telepatisk krigföring i det här avsnittet. När Voyager ska korsa ett territorium som tillhör ett folk (vi ser i och för sig bara en av dem) kallat Botha, så händer det jättekonstiga saker. En efter en ombord i besättningen börjar nämligen hallucinera. De fastnar liksom i ett hypnosliknande tillstånd där de konfronteras med något djupt personligt, gärna av det traumatiska slaget. För Janeway är det saknaden efter hennes man hemma på Jorden (och i viss mån skuldkänslor för att hon haft lite för kul när hon hånglat med en stilig karl i ett holodäcksäventyr) som styr hallucinationen. För Paris är det en krävande  och ständigt missnöjd farsa som plötsligt dyker upp på bryggan på Voyager. Roligast under hypnosen har eventuellt B’Elanna, hon hallucinerar fram ett ligg med Chakotay.

voy persistence 3De enda som kan stå emot den här typen av telepatisk krigföring är hololäkaren (som ju inte kan hamna i hypnos då han är ett datorprogram) och Kes. Det har ju hintats en del om Kes telepatiska förmågor i några avsnitt nu, den här gången lyckas hon för första gången använda dem för att försvara Voyager mot en främmande makt. Trots sin timida framtoning håller Kes på att bli en allt viktigare rollfigur i serien. Och  allt tuffare. Som när hon här blir hypnotiserad att tro att hennes ansikte håller på att frysa bort. Det stoppar bara henne en liten stund.

voy persistence 6Botha verkar skitskumma, men frågan är om inte deras extremt detaljerade telepatiska förmågor är lite väl imponerande. Jag menar, att utlösa personliga trauman hos hela besättningen är ju ganska avancerat. Ganska extremt avancerat. Sen lyckas han få alla på bryggan att tro att de befinner sig i en eldstrid med tre olika farkoster. Och när Kes ändå lyckats spegla den där ofantliga kraften, så försvinner Bothen och hans skepp bara sådär. Plopp. Var han ens där?

ds9 persistence 3B-handlingen i Persistance of Vision kretsar kring Janeway. För första gången får vi här se henne ordentligt stressad och stingslig Vi får också reda på att hon missköter både återhämtning och att äta hälsosamt. Det är också Janeway som först börjar hallucinera ombord, hon ser rollfigurer och rekvisita från sitt brittiska 1800-talsäventyr även i sitt verkliga liv, vilket faktiskt kvalificerar det här avsnittet som åtminstone delvis ett holodäcksäventyr. Men nästan lite skönt att se Janeway bete sig som en människa, ibland.

voy persistenceSka vi nämna det skojigaste också? För jag anar att det åtminstone var tänkt som en komisk höjdpunkt  när vi i avsnittets början får möta en pytteliten hololäkare. Ja, det är nästan så det är teskedsgumman i  rymden över det hela. Orsaken är att man håller på att rulla ut installationer av holoprojektorer på olika ställen på Voyager, så att läkaren kan vårda sjuka och skadade på fler ställen än i sjukstugan. Men så här i inledningsskedet så fungerar inte allt perfekt, och hololäkaren blir bara en tvärhand hög. En rätt så ilsken tvärhand hög.

Matintresserade kanske också gillar genomgången av maträtter i Neelix lunchservering. Däremot är jag rätt trött på att ingen tar Neelix på allvar i den här serien. Allt dåligt som hände i det här avsnittet hade kunnat undvikas om man lyssnat på honom. Men då hade det ju i och för sig blivit en ganska långtråkig serie.

Jag tycker att Persistence of Vision känns som en pigg variation av välkända teman som “alla blir galna” och “telepatisk krigsföring”. De personliga trauman som kommer upp till ytan under hypnosen hos besättningsmedlemmarna är också ett smart sätt att ytterligare fördjupa rollfigurerna. Ett underhållande och varierat avsnitt. Gillar det!

P.S. Det var ju förresten en del diskussioner i kommentarsfältet häromdagen kring Chakotay och hans eventuella Don Juan-rykte. Med tanke på att Torres hemligaste och mest förbjudna fantasi går ut på att hon har sex med Chakotay, så lär de två inte haft ihop det. Ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 396 tv-avsnitt.

VOY: Projections. Det där läkarhologrammet fastnar i en hologramloop.

voy projections

Det känns som om jag vill sortera in varenda avsnitt jag ser just nu i egna, hemmasnickrade undergenrer. Det beror antagligen på att de inledande avsnitten av den här säsongen av Voyager är sådana där typiska Star Trek-äventyr: avslutade historier som mer eller mindre medvetet påminner om saker som hänt tidigare i serien.

Projections öppnar dock upp för att sorteras in under flera olika flikar i mitt hemmagjorda kartotek. Dels är det här, förstås, ytterligare ett “trubbel på holodäck”-avsnitt (vilket ju på nytt öppnar upp för frågan hur Stjärnflottan ens kan tillåta denna extremt oberäkneliga och osäkra konstruktion på sina skepp). Men i stämningsläge och tilltal påminner den också om några andra äventyr av typen: “det är något som inte stämmer ombord på det här rymdskeppet, men det verkar bara vara jag som märker det”. Tydligast märks väl influenserna från Rikers schizofrena upplevelser i Frame of Mind, men lite av känslan från doktor Crushers våndor i Remember me finns också här. Och så, förstås, är Projections också en ganska smart twist på ett återkommande tema inom science fiction och annan litteratur: Är livet en dröm? Ett experiment? Eller, i det här fallet, är allt det som hololäkaren varit med om på Voyager och som vi kunnat se i serien bara en datorsimulering?

För Voyagers hololäkare, som väl fortfarande inte fått något namn, börjar det som en extremt ovanlig arbetsdag. Han aktiveras, men möts av ett nästan tomt Voyager, allvarligt skadat efter en strid med några kazonska skepp. Vi som sett ett och annat avsnitt av Star Trek känner förstås igen en “falsk start” när vi ser den. Greppet att inleda ett avsnitt med något superdramatiskt som sedan visar sig vara en simulering, är en gammal trope i serien. Och även om den här falskstarten pågår lite längre än vanligt så nickar vi beskäftigt för oss själva när läkaren inte får några utslag med sin tricorder när han scannar resten av besättningen. Ytterligare ett säkert tecken på att det är en simulering på gång. Men det är sedan det börjar bli lite flippat. För hololäkaren själv registreras som en livsform.

voy projections 4Svaret på gåtan ges av vår gamle förvirrade kompis Barclay från The Next Generation. Han materialiseras mitt i doktorns simulering och säger att holodäcket har hakat upp sig. Men det är också så att holodoktorn egentligen inte alls är ett hologram, utan han är en riktig människa. Äventyren han upplevt på Voyager är inget annat än ett holodäcksprogram. Ja, han  bevisar till och med sin poäng genom att starta om hela äventyret och ta oss tillbaka till Voyagers första avsnitt. Det enda sättet att få stopp på det skenande holodäcket är genom att inuti simuleringen spränga Voyager, säger Barclay. Ett så pass drastiskt förslag att hololäkaren ändå tvekar. Kan han skada skeppet på riktigt om han gör det?

voy projections 5Sedan förvandlas visst det där holodäcket till något av en busstation. Chakotay är inne en runda och säger att Barclay ljuger. Kes kommer och säger att hon är gift med hololäkaren, eller snarare den läkare som skrev hololäkarens program.  Det blir lite surrealistiskt, framför allt när de olika personerna använder identiska repliker. Ett slags loop där vår stackars läkare inte vet vem han ska tro på, samtidigt som utsagan om att han finns på riktigt givetvis är otroligt lockande för en virtuell livsform.

voy projections 6Projections är ett avsnitt som successivt blir smartare och smartare. Och jag gick från skeptisk till förtjust när jag såg det. Jag gillar verkligen att man lyckats hitta en ny twist på “är livet en simulering?”-tanken. För en holodäcksläkare är förstås allting tvärtom. Hans overklighetskänsla resulterar i tanken: “finns jag kanske på riktigt?”. Hans version av Matrix skulle alltså vara något i stil med: tänk om världen inte alls bara är en enda stor datorsimulering. Jag känner också att det finns ett kittlande metaperspektiv inbyggt i manuset till det här avsnittet. Möjligheten att man faktiskt skulle kunna avsluta Voyagers sju säsonger med att i sista avsnittet säga: “du har nu varit med om ett riktigt långt holodäcksäventyr, inget hände på riktigt”. Det skulle ju till och med slå det där famösa “Bobby i duschen”-avsnittet i Dallas.

Summerar jag allt det där så blir det till ett riktigt, riktigt bra holodäcksavsnitt. Sällan har ett avsnitt där inget egentligen händer varit så bra. Scenen där hololäkaren kollar så att han verkligen är ett hologram genom att kolla så att hans arm verkligen försvinner ute i korridoren (hans läkarhologramprojektor finns bara i sjukstugan) är ett suveränt avslut på detta overklighetsäventyr.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 386 tv-avsnitt.

VOY: Heroes and demons. Det med Beowulf på holodäcket.

voy heroes

Åh nej. Ett jämrans “trubbel på holodäck”-avsnitt igen. Med tanke på allt strul som federationens skepp verkar ha med den här underhållningsfunktionen så är det underligt att man inte stänger ner den. Den här gången är det någon form av energibaserad livsform som råkar snubbla rakt in i Kims iscensättning av det gamla brittiska kvädet Beowulf (som utspelas i Danmark och södra Sverige), kortsluta fjärrstyrningen utifrån och sedan bokstavligt talat sluka först Kim och sedan även Tuvok och Chakotay i sin roll som monstret i Beowulf. –

voy heroes 5Alltså, jag avskyr oftast de här holodäckhistorierna. Känner att de mest är roliga för manusförfattarna och skådespelarna, som för en stund slipper Star Trek-seriens begränsningar och kan flippa ut lite. Jag är ju fortfarande mest intresserad av Star Trek-konceptet, inte produktionsteamets fantasier om vikingatidens Danmark, iscensatt med några av tv-historiens kanske sämsta lösskägg. Å andra sidan kan man förstås hävda att de här holofantasierna har återkommit så pass många gånger nu att de är en viktig del av Star Trek-konceptet. Usch, jag vägrar.

voy heroes 3Ett av Star Treks absoluta lågvattenmärken i mina ögon är till exempel avsnittet där hela TNG-gänget hamnar i ett Robin Hood-äventyr. Ett rakt igenom vidrig avsnitt. Och till min stora skräck känns Heroes and demons gjort i samma anda. När besättningsmedlemmarna äntrar holodäcket så välkomnas de genast av  kungadottern Freja, i värsta valkyriaoutfiten. Sedan väntar en granskning inför ett misstänksamt och väldigt skäggigt hov. Ger nästan upp här, men lyckligtvis tar faktiskt handlingen en lite oväntad väg.

Efter att Chakotay och Tuvok försvunnit på holodäcket resonerar Janeway och Paris sig fram till att den enda ombord på Voyager som kan undersöka holoäventyret utan fara för sitt liv är skeppets hologramläkare. Så utvecklas intrigen till att handla om honom istället för vikingatidens Danmark. Uppdraget på holodäcket blir ett sätt för hololäkaren (som ännu inte har något namn) att bevisa att han är en tänkande och självständig individ – inte bara ett datorprogram  (lite samma problematik som Data brottades med i The Next Generation).

I sin färd mot individualismen ska vår hololäkare efter lång tids tvekan till slut också välja sig ett eget namn. Lite olyckligt blir det doktor Schweitzer, en lite kanske för uppenbar hyllning till Albert Schweitzer  (som tur är ångrar han det valet i slutet av det här avsnittet). Efter att Schweitzer hamnat i närkamp med holomonstret så visar det sig förstås att det där med att han skulle vara osårbar är rent  nonsens. Så hur lättvindigt skickade Janeway egentligen iväg skeppsläkaren till holodäcket? Eller litade hon bara på att det fanns en säkerhetskopia lagrad i datorn?

voy heroes 2Den folkilskne och överkvalificerade hololäkaren ombord på Voyager är i mitt tycke en av seriens mer underhållande rollfigurer. Så här långt är det faktiskt bara han och Janeway som jag känner verklig sympati i Voyager. Att låta honom, pricksäkert spelat av Robert Picardo,  blir avsnittets huvudperson är en  förmildrande omständighet mitt i Beowulf-tramset. Sen är det något med Marjorie Monaghan också. Hon gör visserligen sin roll som Freja stelt och övertydligt, men ändå lyckas ge den någon form av själ. Och ja, tillsammans får de till och med uppleva en kort Harlequin-liknande romans. Sen finns det något med holoprogrammets upprepningar som jag också gillar i det här avsnittet. Att Beowulf-holonovellen faktiskt är rätt illa skriven, så samma repliker och situationer återkommer oavsett vem ur Voyagerbesättningen som kommer dit.

Så trots min avsky för den här genren av holoäventyr så är Heroes and demons faktiskt inte rakt igenom avskyvärt. Men ganska ointressant. Det var extremt svårt för mig att hålla intresset uppe genom hela avsnittet. Jag fick trösta mig med att det bjöds på lite kulturorientering även här, när Tuvok och Chakotay pratar om legender och monster:

TUVOK: This ancient Earth culture seems fascinated with monsters.
CHAKOTAY: Every culture has its demons. They embody the darkest emotions of its people. Giving them physical form in heroic literature is a way of exploring those feelings. The Vok’sha of Rakella Prime believe that hate is a beast which lives inside the stomach. Their greatest mythical hero is a man who ate stones for twenty three days to kill the beast and became a saint.
TUVOK: Such fables are necessary only in cultures which unduly emphasise emotional behaviour. I would point out there are no demons in Vulcan literature.
CHAKOTAY: That might account for its popularity.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 12/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 373 tv-avsnitt.

DS9: Shadowplay. Det med den mystiska hologramstaden.

ds9 shadowplay 2Den här veckan är det Odo och Dax som får chansen att åka ut och upptäcka galaxen i Deep Space Nine! Och om förra avsnittet av serien kretsade kring en civilisation vars ledare försökt gömma den från Federationen, så hittar man den här veckan en stad som egentligen inte finns. Känslan av att manusteamet är på flykt från det trista livet på rymdstationen gör sig fortfarande påmind hos mig som tittare, även om två av manuset tre storylines (ovanligt många för att vara Deep Space Nine, man brukar nöja sig med max två) faktiskt utspelas på stationen.

ds9 shadowplay 3Till exempel får Kira besök av sin gamla flirt, den religiöse ledaren Vedek Bareil. Men det blir inte bara mys, ganska snart inser Kira att Bareils besök är iscensatt av hennes antagonist Quark, för att avleda hennes uppmärksamhet från en av hans skumraskaffärer. Kira verkar dock inte allt för upprörd över att avbryta romantiken för att ge Quark en näsbränna, vilket i sig kanske är lite oroväckande. Den där tjejen kan aldrig sluta att tänka på jobbet! (himlar med ögonen).

De allt längre intrigtrådarna i Deep Space Nine, som en del av er förvarnat om i era kommentarer syns verkligen både i det stora och det lilla. Det här är till exempel andra avsnittet i rad där stationsbossen Benjamin Siskos oro över sonen Jakes framtid tas upp. Som en direkt följd av ett snack mellan O’Brien och Sisko i förra avsnittet så blir Jake nu prao-elev för att lära sig mer om tekniken ombord på stationen. Men efter att O’Brien berättat en sedelärande historia om hur hans pappa försökt få honom att satsa på att bli professionell cellospelare, så kryper det fram att Jake verkligen inte vill göra karriär inom Stjärnflottan. Och det visar sig – lite förvånande – att pappa Benjamin är okej med det. Nu hoppas jag lite på att Jakes planer på att söka till balettakademien eller en konstskola är nästa vändpunkt i den här storyn.

ds9 shadowplay 4Men huvudintrigen är alltså den där Dax och Odo ska undersöka ett ovanligt partikelfält, och lite överraskande upptäcker en Yaderansk koloni. Den lilla staden verkar idyllisk och rar, men på sistone har folk börjat försvinna spårlöst därifrån. Det tar cirka fem minuter av efterforskningar innan Odo och Dax har svaret på gåtan: Hela staden och alla dess invånare är ett hologram. Det visar sig att den döende byäldsten Rurigan står bakom det hela. Efter att hans hemvärld tagits över av Dominion-väldet så flydde han därifrån. Genom sitt hologram kunde han skapa en avbild och en framtid för den värld han levt i tidigare. Exakt vad Dominionväldet är för något har vi fortfarande ingen aning om, och Dax och Odo ställer inte heller några följdfrågor i ämnet.

Hela avsnittet slutar i ett slags diskussion kring hologrammedborgares rättigheter. Ett ämne som också berördes i samband med avsnitten om Sherlock Holmes dödsfiende Moriarty i The Next Generation. Då flyttade man över Moriarty i en hårddisk, där han fick leva sitt liv utan att veta om att han egentligen var en fånge, utan anslutning till resten av världen. Det här hologramfolket kan bara ta sig en kort sträcka utanför byn, så Odo och Dax tycker att de ska få leva sina liv i lugn och ro där. Det verkar vara okej med hologramexistensernas mänskliga rättigheter – i varje fall så länge de inte kan förflytta sig utanför sin stadsgräns. Eller hårddisk.

ds9 shadowplayDet slutar alltså på ett nästan ruskigt gulligt sätt. Hologramfolket får fortsätta att leva. Kira får både sätta dit skurkar och ligga. Och Jake Sisko får själv bestämma över sitt liv. Ganska… menlöst, alltså. Och det här märkliga ska vi inte heller glömma: att Odo ska bonda med en liten flicka i det här avsnittet, bara sex dagar efter att avsnittet sändes ut där Data gjorde samma sak i The Next Generation (även om Odo får säga hej då på ett lite mysigare sätt)Dessutom utspelades bägge avsnitten i civilisationer med aliens som i stort sett ser  exakt ut som människor från Jorden. Varför får jag en känsla av att alla inblandade i bägge serierna har börjat längta till säsongsavslutningen?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 306 tv-avsnitt.