I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Jepp, det är dags för Star Trek att gå all in på Odysséen, med cykloper och allt. Rätt så fascinerande ändå, att populärkulturen på 60- och 70-talen förhållandevis ofta sysselsatte sig med klassiskt kulturarv. Antagligen en kombination av ett strängare bildningsideal och en populärkultur som fortfarande var tvungen att anstränga sig för att bli rumsren. Idag är läget snarare det omvända. Vi kulturjournalister lägger ofta ner väldigt mycket mer tid på att hänga med i Marveluniversumets höga produktionstakt än att se på klassiker. (Eller, för den delen, att förstå Star Treks mer än femtioåriga historia.)
I What fools these mortals be har de gamla grekiska gudarna flytt Jorden för att härska över en mer outvecklad planet. Jordlingarna blev alldeles för seriösa och tråkiga för de nyckfulla gudarna, men på den här planeten är det fritt fram för dem att leka med och manipulera befolkningen. Oklart vem som gjorde missen att locka Enterprise till den nya lekplatsen. Om några förkroppsligar allt det som den här seriens gudar inte gillade med Jorden så är det väl besättningen på Enterprise.
Men innan vi kommer så långt så inleds storyn med att Enterprise räddar ett Federationsskepp som attackeras av två klingonska stridsskepp. När Kirk beordrar att hans skepp ska ge sig av från stridsplatsen så går det inte. Stora delar av besättningen har nämligen blivit loja och helt ointresserade av jobbet. Alla utom befälen då, för det här är något så sällsynt som en förtrollning som styrs av rang.
När man identifierat den närliggande planeten som slackermentalitetens källa så drar McCoy, Kirk och Spock dit, och här går det inte att slappa. De tre utsätts nästan genast för en attack från en kannibalstam (hur nu McCoy kan avgöra att någon är kannibal genom en enkel scanning) samt kommer i obehaglig närkontakt med en cyklop. Efter de där två kvalificeringsrundorna så får vår trio till sist direktkontakt med giganterna på Olympen, och får reda på att det ligger fler prövningar framför dem. Enterprise-crewens motsvarighet till Iron Man är att göra en egen version av Odysseus äventyr. Spoiler: det tar inte dem tio år. Kanske för att vårt gäng är utrustade med faserpistoler. Men också för att de ju är förberedda på en del av äventyren. Man vet till exempel redan i förväg att det är en bra idé att sätta i öronproppar när man hör sirenernas sång. Även om Kirk vill göra en Odysseus fullt ut, och bli fastbunden vid masten medan han lyssnar på de lockande lätena.
Men det är inte bara sirener som man måste övervinna, utan även vindguden Aeolus, och en dubbelattack från monsterna Scylla och Charybdis (använder mig av de engelska stavningarna här). När man väl klarat av alla hinder får man äntligen hänga lite med de infödda på planeten. Men ganska snart upptäcker snart att de människoliknande varelserna som bor i den här kopian av antika Aten hålls tillbaka i sin utveckling av gudarna på Olympen. “Det där bryter faktiskt mot primärdirektivet” påpekar Enterprisemännen näsvist (som om gudar någonsin har brytt sig om regelverk kring att inte lägga sig i vanliga dödligas liv).
Gudarna på Olympen tröttnar snabbt på Kirk och Spocks tjafs. Människor förstör allt som är roligt, verkar de tycka, och drar sig tillbaka för gott. Varpå Federationen förklarar planeten för en icke självstyrande region och tvångsansluter den till sin organisation. Var det vad de menade när de sa att de ville befria folket på planeten? Eller missförstår jag något här.
Det här är inte första gången som gudaliknande varelser dykt upp i originalseriens universum. Tvärtom, det verkar finnas ett slags vetenskaplig ansats i förhållandet till högre makter i de här tidiga äventyren. Att det människor tror är gudar, bara är varelser som befinner sig på en utvecklingsnivå som vi inte kan förstå. Inte ens elitmänniskorna ombord på Enterprise. I det här fallet komplicerar man inte det hela. Antikens gudar finns, men tycker att människor är för trista att hänga med. Och de antika myterna är inte bara vidskepelse och gamla sagor, tydligen. Så fantasy, helt plötsligt.
Det här är nummer 53 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i juli 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt.
Det börjar precis så pinsamt som jag föreställt mig en Star Trek-film regisserad och delvis manusutvecklad av William Shatner skulle vara. The Final Frontier inleds nämligen med svindelframkallande bilder av en stark och skicklig bergsklättrare på väg uppför en ogästvänlig klippvägg. Vi ser bara hen på avstånd, eller närbilder på en hand eller en fot, men vi förstår ju att det är någon oerhört fit person som vågar sig på att klättra på den där bergväggen utan säkerhetslina. Efter ett antal dramatiska och snygga bilder får vi till sist se ansiktet på den nästan orimligt uthållige och skicklige klättraren – den medelålders upplagan av kapten Kirk, komplett med ett antal trivselkilo såväl runt magen som i det lite klotformade ansiktet. Att använda en stand in för att utmåla sig själv som en osannolikt skicklig bergsatlet, trots att man får svindel av att stå på en stol är liksom exakt vad man kan vänta sig av den omvittnat självgode Shatner (det där med svindel och stolen hittade jag på själv, men ni förstår vad jag menar, ungefär). Det var med viss bävan jag fortsatte att titta. Var det här filmen då Kirk skulle bli en renodlad actionhjälte? En federationens Schwarzenegger? Skulle The Final Frontier visa sig vara en enda stor egotripp där Shatner en gång för alla förverkligade alla de ouppfyllda drömmar kring Kirks äventyr och förmågor som han gått och burit på genom åren?
The Final Frontier har beskrivits som filmen som höll på att bli slutet på hela Star Trek-filmfranchisen. Visserligen tjänade den in mer pengar än någon annan Star Trek-film under sin premiärhelg, men dog sedan snabbt på biograferna. Men kanske har allt negativt jag läst om filmen gjort att jag väntade mig något osedvanligt uselt, för jag tycker inte att den är så pjåkig ändå. Star Trek-filmerna har ju alltid varit lite dodgy. Det kan eventuellt också vara så att alla mina referenspunkter numera är uträknade, efter att jag mer eller mindre har lidit mig igenom två bitvis urusla säsonger av The Next Generation. Allt känns snart okej, numera.
Huvudintrigen är dock betydligt mer existentiell. Den handlar faktiskt om sökandet efter Gud. På Nimbus III dyker vulcanen Sybok upp. Han fungerar som ett slags profet, där han lovar de han möter att de snart ska få komma i kontakt med Gud. I väntan på det ger han dem mod att konfrontera sin största rädsla i livet – något som skapar en entusiastisk och lojal skara troende kring Sybok – även när han tar sig ombord på Enterprise. Sybok har blivit kontaktad av Gud, berättar han, som väntar på honom och hans följe på en otillgänglig planet mitt i galaxens kärna. Kirk är extremt skeptisk, precis som Spock (Sybok är hans halvbror), medan endast lojaliteten till hans gamla vänner får McCoy att hålla sig ifrån att bli en i Syboks fan club. Efter att Sybok tagit kontrollen över Enterprise bestämmer sig Kirk för att samarbeta – om Gud verkligen finns där ute så faller det givetvis under hans yrkesbeskrivning att ta kontakt med henom.
Den enda egentliga behållningen av flimen för mig var att Laurence Luckinbill är rätt het i skägg och spetsiga öron när han spelar Spocks halvbror Sybok. En sorts fattigmansversion av Sean Connery (som var den man ville ha i rollen från början). Jag undrade var jag kände igen Luckinbill från, och insåg först efter en koll på IMDB att han ju är med i en av mina favoritbögfilmer, The Boys in the Band. Han är också så nära Hollywood-adel man kan komma – både historisk och samtida – eftersom han är gift med dottern till Lucille Ball och Desi Arnaz, som ju dessutom drev studion Desilu som producerade Star Treks originalserie. Dessutom är han morbror till syskonen Wachowski – odödliga efter Matrix.