Om jag fattat allt rätt så var det alltså en variant av den här storyn som var tänkt som sista avsnittet i säsong tre och det första i säsong fyra. Men så kom visst beslutet om Worfs återkomst och förstörde hela det upplägget. Som tittare känns det däremot väldigt skönt att så här halvvägs in i säsongen få titta på några avsnitt som inte utspelas på den dystra rymdstationen, utan i stället mest tilldrar sig på Jorden. Intrigen som leder fram till det är däremot inte lika lustfylld. Grundarna/changelings/shapeshifters-varelserna har tagit sig till Jorden, och bland annat smällt av en bomb på en diplomatisk konferens. Odo och Sisko skickas till Jorden, eftersom känner till varelserna bäst, men hamnar mitt i vad som utvecklas till en maktkamp mellan Stjärnflottan och Federationen.

Men allt börjar precis om ett vanligt avsnitt. Maskhålet utanför Deep Space Nine öppnas stup i kvarten, och ingen vet varför. Dax busar med Odo genom att flytta hans möbler några centimeter medan han är i  regenereringsfasen i sin spann – ett helt meningslöst prank eftersom Odo vet att det är Dax som gör det, och hon måste komma dit efteråt och flytta tillbaka alla möblerna. O’Brien och Bashir står i baren efter att ha lekt flygare i holorummen, och får en insikt i Quarks själsliv som de kanske hade velat slippa:

O’BRIEN: It’s Earth. You probably wouldn’t understand this, Quark, but when you care about a place and it’s in trouble, and you want to do something about it and you can’t, it’s very frustrating.
QUARK: I know exactly what you mean. When the Great Monetary Collapse hit Ferenginar, I was hundreds of light years away, serving as a ship’s cook on a long haul freighter. I can’t tell you the heartbreak I suffered, knowing that rampant inflation and currency devaluation were burning like wildfires through the lush financial landscapes of my home. It still depresses me even today. I remember thinking my accounts needed me, and there was nothing I could do. I felt so, so helpless. So you see, I do understand.
O’BRIEN: Somehow, you telling me that doesn’t make me feel the least bit better.
QUARK: Humans. All you care about is yourselves.

När Odo och Sisko kommer till Jorden går det undan snabbt. Sisko blir utsedd till Jordens säkerhetsansvarige av sitt gamla befäl, amiral Leyton. Skådespelaren som spelar honom var ett kul återseende. För mig kommer Robert Foxworth  alltid att vara Chase Gioberti från Falcon Crest – den snälle mannen som allting alltid gick åt helvete för – och ett av de få riktigt snygga skäggen i tv på 80-talet. Här, i Star Trek, spelar Foxworth snarare den helt motsatta typen av roll, även om skägget fortfarande hänger med.

En viktig arbetsuppgift för Odo och Sisko är att få Federationens president Jaresh-Inyo att inse allvaret i situationen. Bland anat vill man införa blodprov som en del av säkerhetskontrollerna inom Federationen och Stjärnflottan, för att på det sättet hitta changelings som kan ha infiltrerat organisationerna. Att det krävs striktare säkerhet blir mer än tydligt när Odo upptäcker att Leyton för en stund ersatts av en changeling. Riktig kris blir det när hela Jorden samtidigt drabbas av ett strömavbrott efter ett sabotage, vid det laget inser även den defensive Jaresh-Inyo att man måste införa undantagstillstånd.

När jag läser om de här avsnitten i min Deep Space Nine-companion förklarar upphovspersonerna att de inte är nöjda med hur Jaresh-Inyo framstod i avsnittet. De hade tänkt sig något mer i stil med en antilop – en ras med rötterna i en pacifistisk växtätande kultur. Vilket genast fick mig att undra om Jaresh-Inyo i själva verket prototypen för Discoverys räddhågsne Saru?

Homefront slutar i en rätt så bister ton. Efter att ha sett avsnittet sent på kvällen så gick jag och la mig med en massa tankar snurrande runt i huvudet. Vad var det egentligen för bild som det här avsnittet gav av demokrati? En feg folkvald ledare som inte inser farans allvar, och som tänker mer på att hålla folk lugna än vidta de nödvändiga åtgärderna inför en stundande katastrof ställs mot den handlingskraftiga militären som är de enda som förstår vad som måste göras. Och ett avslut där man för säkerhetens skull förvandlar Jorden till en tillfällig polisstat med soldater på gatorna, som tar blodprov på måfå på alla som kommer i deras väg. Hur Star Trek kändes det här, egentligen?

Man kan ju säga att jag svalde Homefronts bete, med flöte och allt. Fortsättningen i Paradise lost handlar ju om att det är paranoian och rädslan som är det stora hotet mot det öppna samhället. Det där stora elavbrottet var i själva verket iscensatt av amiral Leyton, och det första steget i ett militärt övertagande av Federationen. Vilket ju efter ett tag också får mig att inse hur dålig koll jag egentligen har på hur Federationen är uppbyggd – är det någon som vet hur man röstar fram de där presidenterna egentligen?

Överhuvudtaget är utvecklingen mellan avsnitt ett och två i den här historien smart på flera nivåer. Nogs problem i skolan visar sig till exempel ha med den militära komplotten att göra. Ett snyggt villospår som sedan vävs ihop med huvudintrigen. Men kanske tycker jag att det andra avsnittet blir lite segt. När man väl har förstått hur det hela hänger ihop så tar det ganska lång tid för Sisko att sätta stopp för militärens maktövertagande. Samtidigt sker det hela förhållandevis fredligt. Leyton går att resonera med in i det sista, de enda stridigheterna man får se sker i rymden mellan Defiant och ett federationsskepp.

Det är däremot obegripligt för mig varför en av Grundarna ska sätta sig ner med Sisko och förklara hur få de är på Jorden, (bara fyra) och att människornas panik och rädsla kommer att göra deras jobb åt dem. Jo, jag vet att det är ett vanligt grepp för att få in en massa information i en serie (hej, jag är en övermodig skurk som tänker berätta hur hela min plan var uppbyggd, varpå jag sedan misslyckas med slutförandet och hjälten segrar trots allt). men här kändes det ändå kanske lite väl onödigt – och kontraproduktivt från Grundarnas eget perspektiv.

Sist, men inte minst fungerar de här två avsnitten också som ett sätt att ge en hel del bakgrundsinformation om Sisko. Vi får veta att han tjänstgjort under Lanley, och träffa hans envise far som har en restaurang i New Orleans. Framför allt papparelationen är nog tänkt att ge någon form av emotionellt djup till avsnitten, men för mig fungerade den bihandlingen inte alls på det sättet. Det är svårt att få till det där känslomässiga djupet när Avery Brooks ständigt gör sin Sisko med flera skopor överspel. Nä, men jisses vad han tar i, precis hela tiden. Oavsett om han är arg, glad eller road så är han konstant för mycket. Han spelstil känns väldigt mycket som teaterskådespeleri, den är liksom inte kalibrerad med de andra i serien. Och eftersom mycket av handlingen kretsar kring Sisko så gör Avery de här avsnitten rätt så svårtittadem – framför allt den andra delen.

Jag gillar verkligen ambitionerna med de här två avsnitten. Man är verkligen beredda att ta ut svängarna i manusen i den här säsongen, och driva handlingen om Grundarna och Dominion vidare. Det är underbart. Sedan har jag som sagt en hel del reservationer när det gäller Averys skådespeleri. Bihandlingarna känns inte heller riktigt bra. Varken scenerna från Siskos pappas restaurang eller eldstriden i rymden mellan Defiance och ett Federationsskepp känns helt och hållet genomförda. De hänger liksom lite löst, tycker jag. Även om det alltid är kul med lite pangpang och lite käk.

Betyg: Homefront: 8/10, Paradise Lost: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 407 tv-avsnitt.