ENT: The Xindi. Det där uppdraget i The Expanse tar sin början.

När den tredje säsongen av Star Trek Enterprise drar igång är det en hel del som är annorlunda än förut. Till att börja med, faktiskt själva namnet på serien. Från att tidigare bara ha hetat Enterprise, så är numera titeln i förtexterna det lite längre Star Trek Enterprise. Dessutom har man poppat till signaturmelodin också. Gjort en remix som är lite svängigare och lättsammare. Inte fullt lika dramatisk som tidigare, vilket ju är lite konstigt eftersom serien i början av den här säsongen faktiskt äntligen börjat leva upp till sitt tidigare lite mer episka anslag.

För allt verkar onekligen lite bistrare och tuffare i säsong tre. Uppdragets allvarliga art, att förhindra att Jorden utplånas av xindierna, har satt sina spår hos Archer. Han är inte längre den naive kaptenen som ska utforska okända delar av galaxen och knyta vänskapsband med främmande civilisationer. Nu är han sammanbiten, hård och till och med en smula cynisk. Så är han och Enterprise också mitt inne i vad som kanske är den mest ogästvänliga delen av galaxen som existerar. I The Expanse är till och med själva materian opålitlig, som när skeppet utsätts för orimliga påfrestningar och gravvikationsavvikelser. Varelserna som lever där verkar dessvärre inte mycket lättare att umgås med.

Även själva skeppet Enterprise har uppgraderats för att bättre kunna leva upp till sitt nya uppdrag. Ett nytt kommandorum utöver bryggan, med en massa nya datorer och skärmar har installerats ombord. Man har också en trupp med tränade elitsoldater ombord (MACO:s –Military Assault Command Operations), med skådespelaren Steven Culp i spetsen. Och så har T’Pol uppgraderat sin frisyr och sina ögonbryn. Eftersom hon nu hoppat av den vulcanska flottan så har garderoben försetts med två nya uppsättningar civila plagg. Inte fullt lika tajta kroppsstrumpor som tidigare, men fortfarande betydligt mer smickrande för kroppsformer än den overall som resten av Enterprises personal har på sig (även om jag fick för mig att även den sytts in och tajtats till på sina ställen).

Den nya, lite bistrare, versionen av Enterprise manifesteras genast i det här avsnittet. Man besöker en gruvkoloni för att träffa en livs levande xindier som ska finnas där. Gruvan (ja, det är dags för Star Treks grottkulisser igen) styrs av en förman som visar sig vara en ytterst obehaglig typ. Det är som man anar en viss påverkan från Lynch-filmen Blue Velvet när kolonins boss med jämna mellanrum måste andas i en syrgasmask, samtidigt som han inte drar sig för att klippa av sina gruvarbetares fingrar om det skulle behövas. Förmannen förmedlar kontakten med xindiern nere i gruvan, men är egentligen ute efter att ta Archer och resten av Enterprises besättning till fånga. De är ett välkommet nytillskott till gruvans tvångsrekryterade personal.

Allt är liksom lite grövre och råare i det här avsnittet än det brukar. Förmannen är extremt motbjudande, Archer och Tucker måste dessutom fly från sin fångenskap genom att vada genom avloppstunnlar – där Trip typ doppar ansiktet i bajs. Och när de två räddas från sin fångenskap så får vi se genom ett kikarsikte hur en av Maco-soldaterna skjuter en ur gruvkolonins trupper. Det här känns som naturalism jämfört med de tidigare säsongerna.

Samtidigt trappas också den sexuella attraktionen ombord på Enterprise upp. Det har liksom varit givet på sistone att T’Pol är sjukt förälskad i Archer. Men nu tycker Phlox att T’Pol ska hjälpa Tucker med hans sömnproblem genom en särskild vulcansk massage. De här massagestunderna utgör liksom som en liten minibåge inom huvudintrigen under några avsnitt. Och är också ny inramning åt det sexuella spelet ombord på Enterprise, som ju tidigare varit hänvisat åt det där desinfektionsrummet med blått ljus där alla måste umgås nakna. Den enda oklarheten nu är väl om T’Pols pyjamas krympt i tvätten, eftersom den helt uppenbarligen inte räcker till för att skyla hela hennes kropp.

Jag sträcksåg de tre första avsnitten av den här säsongen, och fick liksom känslan av att vi kommer att tillbringa en stor del (resten?) av säsongen här inne i The Expanse. Det är i så fall en rätt bra idé tycker jag. Det ger för första gången Archer och hans manskap ett tydligt uppdrag som sträcker sig över många avsnitt i följd – det kändes lite väl random när man i de första två säsongerna mest for runt och upptäckte saker som vulcanerna redan hade koll på.

The Expanse fungerar också som en kuliss för en slags ny upplaga av Voyager. Eftersom ytterst få skepp verkar lyckas lämna The Expanse helskinnade så finns här ett gäng helt nya civilisationer och varelser att upptäcka. Som till exempel Xindierna, som vi redan i början av det här avsnittet förstår inte bara är en slags varelser. De är ett gäng olika slags typer – från insekter till vattenlevande varelser. Ett helt nytt gäng fiender att lära oss mer av. Tack vare Xindiern i gruvan får Archer åtminstone koordinaterna till platsen där Xindiernas planet finns. Men på den platsen finns bara rester av en planet kvar. Samtidigt får vi se hur Xindierna sitter i någon form av mötessal och diskuterar vad Enterprise gör och hur man ska förhålla sig till människorna. De vars planet man nu planerar att utplåna.

Jag är försiktigt positiv inför den här nya, lite mer uppstyrda, versionen av Enterprise. Det är som att man insett att det inte bara går att fara runt i en fiktiv galax lite på måfå, glidandes på goodwillen från tidigare inkarnationer av serien. Inte ens att, som tidigare, fokusera på att hitta på fiffiga sätt att introducera fenomen och arter som senare dyker upp i Star Treks tidslinje skapar en hitserie. Vi får se om den här uppryckningen håller i längden…

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 1/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 713 tv-avsnitt.

.