Det var något av ett risktagande att vänta med shoppingen till dag tre. Hyllorna gapade tomma hos flera av försäljarna, och det var stod klart för mig att Star Trek-publiken på konventet både var köpstark och shoppingsugen. Mest trängsel var det kring t-shirtbåset. Här hade man drygat ut sortimentet med lite andra nördprodukter – till och med en och annan Star Wars-tisha, faktiskt. En annan försäljare försökte pigga upp sitt utbud med specialgjorda Star Trek-bakelser. Det var väl ett okej initiativ, men det var något med den deprimerande utställningshangaren som inte inbjöd till bakelsefrossa. En grå tribble fick jag i alla fall tag på redan första dagen, den ligger hemma i min soffa nu och har redan skrämt vettet ur några gäster – bäst är det när jag gömmer den på strategiska platser när vi ska se på skräckfilm och den plötsligt stämmer upp i en högljudd klingonvarning.
Det mest intressanta försäljarsbåset på konventet var nog Eaglemoss, som mest säljer figuriner och andra fandom-prylar, bland annat en serie med olika Star Trek-rymdskepp. Jag har alltid undrat vem det är som köper sådana där grejor, men insåg häromdagen att även jag förvandlats till Star Trek-fandomens motsvarighet till en crazy cat lady. Några impulsköp på e-bay och Thinkgeek och jag har plötsligt ett hem där det finns något Star Trek-relaterat i varje rum. Förutom alla böcker och dvd-boxar så har jag en ljusslinga, en Kapten kirk-sparbössa, en pizza-slicer formad som enterprise, en Enterprise-ölöppnare, en trädgårdsprydnad där Gorm dödar en rödskjortetomte, ett duschdraperi, den där tribblen jag köpte på konventet samt en liten modell av Enterprise-D. Det är lite leksaksstopp för min del, alltså.
Men Eaglemoss hade inte bara leksaker att sälja. Deras bok om Star Trek-skeppen sålde tyvärr slut på nolltid, men jag lyckades åtminstone lägga vantarna på de två första utgåvorna i Star Trek – the graphic novel collection. Konceptet går ut på att man kan prenumerera på ett slags lyxutgåvor med serieversionen av Star Trek samlad mellan hårda pärmar. Varje nummer verkar innehålla någon av det amerikanska förlaget IDW:s miniserier om Star Trek-universumet, kombinerat med en klassiker ur Star Treks seriearkiv. Det första numret, Countdown, består av del 1-4 av en prequel till den första Star Trek-rebootfilmen samt ett äventyr från 1967, The planet of no return. Den andra utgåvan består av en tecknad version av Harlan Ellisons originalmanus till The City on the Edge of Forever. För första gången kan man alltså se hur ett eventuellt avsnitt som var troget Ellisons manus skulle se ut (jag har kort skrivit om kontroverserna kring det manuset tidigare på den här bloggen). Klassikern i utgåva två är ytterligare ett äventyr från Gold key-utgivningen från 1967.
Graphic Novel Collection är förstås utformad för att trigga samlarreflexerna hos alla nördar där ute. Utgåvorna känns seriösa och påkostade, och ryggarna på albumen bildar tillsammans ett motiv med några skepp ute i rymden –missar du ett enda nummer så ser det alltså ut som skit i hyllan. Och eftersom tanken är att man främst ska prenumerera så verkar albumen vara lite svåra att få tag på i Sverige. Har dock sett något enstaka ex dyka upp på begagnat-marknaden. Jag återkommer med en recension av albumen så småningom. Jag har annars lite medvetet hållit mig borta från serie- och romanutgåvorna om Star Trek-universumet, det känns som om jag snabbt skulle gå ner mig i där och aldrig komma vidare i tittandet på själva tv-serierna. Ändå måste jag säga att jag blev både nyfiken och en smula förskräckt kring de olika titlar som IDW producerat. Det förskräckta handlade främst om crossover-albumen där Star Trek-universumet möter andra SF och superhjältekoncept, som till exempel Apornas Planet, Aliens, Doctor Who och Gröna lyktan. Jag hann se en liten stund av ett snack om serieutgivningen, och blev lite knäckt av att jag inte kom lite tidigare. För här fanns det äntligen den där nördigheten som jag längtat efter, och som oftast vida överträffade den som skådespelarna som varit med i serien lyckades prestera. Fast frågan är i och för sig om inte nästan alla i hela världen framstår som amatörer jämfört med panelisten Ben Robinson. Så smart och kunnig.
Förutom programpunken om Collectable Trek så var Robinson också med och snackade om The Roddenberry Vault. Dvd/bluray-utgåvan med tidigare outgivet material som kommer i december. Det visade ju sig för några år sedan att Star Treks skapare Gene Roddenberry beställt hem kopior på dagstagningarna under produktionen av Star Treks originalserie. Filmrullar som han sedan sparade och arkiverade. Material som ingen riktigt visste fanns förrän Roddenberrys efterlevande lät Star Trek Encyklopedia-författarna Mike och Denise Okuda gå igenom filmerna. Eftersom produktionen av originalserien gjordes med ett extremt tajt inspelningsschema och knapp budget så finns det inte särskilt många scener inspelade som inte användes i de färdiga avsnitten. Däremot har man hittat och restaurerat alternativa versioner. bloopers och de där ögonblicken före och efter själva scenerna, och när vi i publiken fick se några klipp ur en teaser så kändes det faktiskt bitvis helt magiskt. Som att få tjuvkika in bakom scen under inspelningen och få en verklig känsla av stämningen och vibbarna där. Sen är det ju en annan fråga hur det känns att kolla på en hel dvd med den här typen av material, men det lär ju inte bara vara en samling klipp, utan man har skapat någon typ av koncept och form kring klippen.
Här är insäljningstrailern, om ni inte sett den:
och här är ett smakprov på hur det färdiga resultatet antagligen kommer att se ut:
En av frågorna från publiken handlade om man trodde att det fanns mer kvar nu, ytterligare något stängt förråd eller lager det det kunde finnas fler historiska godbitar. En sak som nämndes var provfilmningarna när roller skulle tillsättas – de tillhör tydligen skådespelarna, så de kan finnas utspridda på en mängd platser. En annan sak är det kringmaterial som blivit till när man spelat in filmerna. Roddenberry Vault-utgåvan handlar ju bara om originalserien på tv, filmbolaget Paramount äger däremot fortfarande rättigheterna till allt som har med filmerna att göra, och där skulle det kunna finnas mer material som inte fansen sett ännu. Sedan övergick samtalet mest till att handla om den ursprungliga och totalförsvunna 3 fot höga modellen av rymdskeppet Enterprise. Den som ingen vet var den är (om nu inte Gene Roddenberrys son minns rätt när han tror att han kanske kastade den i familjens pool).
Seminariet om Roddenberry Vault-utgåvan och den lilla snutt jag fick höra om produktionen av tecknade serier omStar Trek var faktiskt dagens höjdpunkt. Kanske skulle jag ha valt fler seminarier i stil med det, för i övrigt fick dagen mig att överväga om det kanske varit ett misstag att stanna i hela tre dagar i Birmingham. Visst, snacket om cosplay och Star Trek var rätt gulligt, framför allt när dragdrottningen Misty Chance berättade om varför hon satsar tid och pengar på att klä ut sig till Star Trek-figurer: “om min outfit är tillräckligt cool så kommer Star Trek-stjärnorna till mig för att bli fotograferade”. Jag lärde mig också en del om den stora bristen på Star Trek-kostymleverantörer i Storbritannien. Men de andra panelerna kändes mest som upprepningar av de snack jag redan hört, eller var fyllda med plattityder som “det som var bra med Star Trek var att varje avsnitt handlade om något”. Nähä. Menar du verkligen det?
Värst var nog ändå snacket som döpts till “Star Treks next 50”. Skådisen Garrett Wang var moderator och började med att i en forcerad skämtsam ton fråga de andra deltagarna “Vad ska det här handla om egentligen? Är det någon som vet? Star treks nästa 50 står det i schemat. Nästa 50 vaddå?”. Och så lämnade han fältet fritt åt publikens frågor, istället. Samma scenario upprepade sig på de flesta panelsnack som jag var på, vilket också gjorde att alla samtalen tog ungefär samma form – vaga, allmänna diskussioner där de medverkande pliktskyldigast hasplade ur sig antingen någon intetsägande formulering, om hur kul det var att spela in Star Trek, eller drog något skämt för att publiken skulle få skratta lite. Ibland, som med Christopher Lloyd eller Bobby Clark (mannen inuti Gorn-dräkten) så kändes gästerna nästan för gamla för att hänga med i snacket.. Kanske slog Marina Sirtis huvudet på spiken när hon besvarade en fråga från publiken om varför hennes rollfigur blev allt tuffare ju längre serien gick. Det Marina sa var rätt krasst: “Jag hade inget inflytande på varken kring hur min rollfigur utvecklades eller vad hon hade på sig”. Men varför var egentligen seminarium efter seminarium fyllt av personer som inte haft något inflytande på seriens innehåll?
Mitt problem konventdag tre handlade helt enkelt kring vem som gästade Birmingham under de här tre dagarna. Inga manusförfattare och inga producenter – utan nästan enbart skådespelare. När Garrett Wang började berätta en lång historia om att han fått lära sig spela klarinett på rekordkort tid inför ett avsnitt så orkade jag inte mer, utan gick och tittade på utställningen med Star Trek-relaterad konst (ojämn, men lite kul ändå) och snackade en stund med gulliga Michael Moore. Han har jobbat med rekvisita och kostymer till en rad Star Trek-produktioner och kanske var det konventets raraste stund för mig när han visade upp sin favorit från alla åren som han gjort rekvisita åt Star Trek – en blinkande, surrande Tricorder som man dessutom inte behövde byta batteri på så ofta. “Du vet, det där med att byta batteri mitt under en inspelning är faktiskt bland det svåraste med att ha det här jobbet”.
Jag lämnade Destination Star Trek några timmar innan stängningsdags. Jag hämtade ut mitt bagage och letade upp plattformen där jag skulle ta Virgintåget till London. Mitt huvud var proppfullt av Trek , trots att jag ändå valt bort att gå på festerna på kvällen (det var kanske tur, läste att köerna till baren var lika långa som till evenemangen på konventet). När jag försökte summera mina upplevelser så inser jag att jag troligtvis skulle ha valt färre stjärnpaneler och fler nördpaneler. Jag förstår att det är stjärnorna som säljer biljetter till den här typen av evenemang, samtidigt sprang jag på folk på konventet som kunde allt om alla typer av skepp i de olika serierna, eller som satt och sa replikerna före skådespelarna varje gång det visades klipp från tv-serierna eller filmerna. Det fanns så mycket kunskap i lokalen, att då få höra femton minuter om Garett Wangs klarinettkurs känns i det närmaste som en förolämpning. Eller…kan det vara så att jag inte förstår Wangs charm, eftersom hans insats i serien fortfarande ligger framför mig?
Annars var dag två min stora seminariedag. Hade köpt biljetter och planerat in programpunkter från morgon till kväll. Det betydde dessvärre också att det här var min stora ködag. För nu, den andra dagen, gick det upp för mig varför folk hade köpt de där dyra biljettpaketen. De gav förstås förtur till platserna vid den stora scenen, och då pratar jag inte om några enstaka vip-platser, utan ibland kanske bortemot 40% av stolarna. Så plötsligt var det dags att planera sitt köande lite som om jag skulle vara på filmfestivalen i Cannes, för att inte få helt urusla platser i sektionen som redan från början var rätt så långt bak i lokalen så fick jag börjad köa minst en halvtimme innan programstart. Exakt var köerna skulle finnas, eller på vilket håll de skulle gå, eller hur det hela skulle organiseras var däremot lite olika från gång till gång. Vi kan väl säga att även dag två visade det sig att köorganisering inte var arrangörernas bästa grej. En liten skylt, en liten megafon, en liten vimpel – vad som helst hade kunnat göra själva köandet lite mer smärtfritt och tydligt.
Först ut i mitt föreläsningsschema var Adam Nimoy och hans dokumentär For the love of Spock, men den tänkte jag berätta mer om i ett separat blogginlägg. Efter Nimoy var det dags för Wil Wheaton att ta plats på scen, alltså mannen som spelat ett av mina absoluta hatobjekt hittills i Star Trek, Wesley Crusher. Men som för att göra en poäng av meningslösheten i mitt Wesley Crusher-hat, så var det här det mest sammanhållna och fokuserade samtalet under hela konventet, mest tack vare Wheaton själv som helt uppenbart när som helst kan sadla om och bli en sån där kringresande inspirationsföreläsare.
När sedan Star Trek trots allt kom på tal berättade han om hur han hade känt sig utanför under inspelningen av The Next Generation, som enda barnet på inspelningen. Och att han en gång i tiden varit så ointressant för alla att han till och med kunde ringa och be om att få komma på ett konvent, men få nej från arrangörerna. Nu är Wheaton Star Treks största internetfenomen (han har faktiskt fler följare än både George Takei och William Shatner).Han har också skrivit 
Men när jag kollar igenom mina anteckningar så inser jag att det fanns ett rätt tydligt tema i det som Takei talade om. Han ville prata om rasismen och USA, och hur Star Trek ända från början verkat för mångfald i rutan. Givetvis dök Donald Trump även upp här, men med ett annat djup och allvar än i andras politiska utspel. Takei har ju nämligen upplevt de rent konkreta följderna av främlingsfientlighet och vad som händer om man tillåter sig att döma människor utifrån deras etniska härkomst. Ja, han har ju till och med varit inblandad i en musikal om det där, 
Takei fick också chansen att uttala sig kring Sulu-gayte, alltså att han opponerat sig mot planerna på att visa upp hans gamla rollfigur, Sulu, som en homosexuell man i den senaste Star Trek-filmen. Mycket väsen för ingenting, verkade vara hans ståndpunkt. Han liknade det minimala bögandet i filmen vid en viskning och vidhöll att det hade varit betydligt mer innovativt att skapa en ny homosexuell rollfigur istället.