DS9: Badda-Bing Badda-Bang. Det där Vic Fontaine blir vräkt från sin klubb.

Lite oväntat har Vic Fontaine, smörsångaren i ett av holosvitsprogrammen, utvecklats till att bli en av de mest centrala rollfigurerna under Deep Space Nines yttersta dagar. Titt som tätt har han dykt upp efter sin debut i slutet av säsong sex. Lite oväntat fokus på honom – ett påhittat hologram – hade ju förväntat mig att det pågående kriget mot Dominion kräva lite mer av fokuset under den här säsongen (jo, jag vet att jag skrivit det tidigare, men känner att jag måste idka självterapi genom att skriva det här – gång på gång). I det här avsnittet har faktiskt hela järngänget på stationen så pass mycket fritid att de kan lägga ner all sin energi på att lösa en oväntad twist i holoprogrammet som Vic bor och verkar i.

Programmeraren till Vics holodäcksäventyr, någon som tydligen heter Felix, tyckte att det programmet riskerade att bli mesigt i längden. Därför la han in ett lite ruggigt äventyr som utan förvarning tar över det vanliga vegasprogrammet. Gangsters tar på ett ögonblick över hela klubben, och Fontaines sångnummer byts ut mot lättklädda damer. Skurkarna hotar dessutom Vic med stryk (och eventuellt värre saker) om han inte försvinner från stan. Det enda sättet att göra sig av med de här jobbiga typerna på är genom att besegra dem inne i holoäventyret. Skulle man i stället välja att bara starta om programmet så nollställs samtidigt Vic Fontaine och alla hans minnen. För Vic är ju något så underfundigt som en holosvitskaraktär som vet om att han är ett hologram, och faktiskt minns allt som hänt i alla de äventyr han varit med om. Det visar sig att nästan alla i ledningsgruppen för Deep Space Nine känner så starkt för Vics sak att de genast engagerar sig i hans kamp.

En Heist kommer sällan ensam. Ja, det försöket till lustighet var jag faktiskt tvungen att skriva nu, för Badda-ding Badda-dang är något av ett systeravsnitt till The Dark Frontier. I det avsnittet klädde kapten Janeway heistgenren i Star Trek-kostymer. Här, däremot, har man flyttat in Deep Space Nine-rollfigurerna i ett klassiskt Ocean’s Eleven-äventyr. Bashir, Odo, Kira och de andra ska helt enkelt råna casinot på en massa pengar så att Vics ärkefiende Frankie Eyes mister stället och saker och ting kan återgå till ordningen..

Hela avsnittet kretsar i stort sett kring denna kupp. Det moraliskt diskutabla med att man faktiskt begår ett brott (om än gentemot ett gäng gangsters) berörs inte. Däremot så vill Sisko till en början inte vara med i det här spektaklet. Och hans invändningar är främst politiska:

SISKO: You really want to know what my problem is? I’ll tell you. Las Vegas nineteen sixty two, that’s my problem. In nineteen sixty two, black people weren’t very welcome there. Oh, sure they could be performers or janitors, but customers? Never. 

KASIDY: Maybe that’s the way it was in the real Vegas, but that is not the way it is at Vic’s. I have never felt uncomfortable there and neither has Jake. 

SISKO: But don’t you see, that’s the lie. In nineteen sixty two, the Civil Rights movement was still in its infancy. It wasn’t an easy time for our people and I’m not going to pretend that it was. 

KASIDY: Baby, I know that Vic’s isn’t a totally accurate representation of the way things were, but it isn’t meant to be. It shows us the way things could have been. The way they should’ve been. 

SISKO: We cannot ignore the truth about the past. 

KASIDY: Going to Vic’s isn’t going to make us forget who we are or where we came from. What it does is it reminds us that we’re no longer bound by any limitations, except the ones we impose on ourselves.

Det där är väl faktiskt avsnittets mest laddade scen, tycker jag. Men till sist ångrar Sisko sig, och även han spelar med i det här heist-larpet, där givetvis den omsorgsfullt utarbetade planen skiter sig – men där våra vänner till sist ändå ror hem både bytet och får lyckas få tillbaka Vics klubb. .

Det här blev faktiskt inte så illa som jag befarade när jag insåg att det här avsnittet skulle vara en heist-motsvarighet till basebollsavsnittet i början av den här säsongen. Visst, jag är mycket tacksam om jag slipper se Kira som femme fatale fler gånger under det som är kvar av den här serien, men som helhet är det här en harmlös bagatall. En lek med genren, som ändå inte är helt oävet genomförd (eventuellt skrivet av någon som blivit Stockholms-syndromad, och är glad för alla genreövningar i Star Trek-miljö som inte slutar med ett Robin Hood-avsnitt). Men just har jag avslutat den där meningen, så blir jag påmind om den FRUKTANSVÄRDA slutduetten mellan Sisko och Vic – de lyckas verkligen få in hela sången i avsnittet innan eftertexterna börjar En prövning, även för en så pass garvad Trek-tittare som jag.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 590 tv-avsnitt.

A Piece of the Action. Det där Star Trek blir gangster-sci fi.

st action

Igår gnällde jag lite på Star Trek. Längtade efter sammanhängande avsnitt. Tyckte att idéerna inte var tillräckligt spektakulära och unika för alla dessa singeläventyr. Om man nu ska upptäcka nya världar i varje avsnitt så får ju inte Star Trek-författarna upprepa sig hela tiden. Tyckte jag då. Men det där gnället fick jag ju äta upp direkt.

A Piece of the Action är ett utmärkt exempel på hur bra avsnitt i genren “hej, vi åker till en planet och titta vad vi hittade här. Oj, så konstigt och nu åker vi vidare” faktiskt kan bli. Och trots att det här avsnittet också går att sortera in under kategorin “så mycket billigare det blir om alla äventyr i rymden går att spela in i gamla kulisser” så tyckte jag att det här var riktigt roligt. Ja, inte bara jag. Det syns på William Shatner hur mycket han trivs med att spela över som mafiosio. Och hur kul författarna haft när de pepprat manus fullt med obegripliga slanguttryck.

st action 2Uppdraget för Enterprise den här gången är att åka till planeten Sigma Iotia II. Ett rymdskepp som hette Horizon besökte samma planet för 100 år sedan, just innan det försvann. Då var civilisationen där på väg in i industrialismen, var det sagt. Men när Kirk, Spock och McCoy transporterar sig ner till planeten hamnar de rakt in i en gangsterfilm från 20-talet – fast med extra allt. Här bär alla på gatan pistol, det finns inga poliser och krig mellan olika gäng är vardag. Och Star Trek-personalen blir förstås genast tagna som gisslan – den lokala maffiabossen Oxmyx vill ha nya, moderna vapen för att kunna utplåna sina konkurrenter.

Den märkliga utvecklingen på planeten visar sig vara en oförutsedd bieffekt av besöket från Horizon hundra år tidigare. Då fanns inte Generalorder Ett, eller Prime Directive som den heter på engelska – alltså federationens gränser om hur man inte får ingripa i eller manipulera en civilisations utveckling. Men förutom tekniska handböcker råkade någon i Horizons personal också glömma kvar en bok om den amerikanska maffians på Sigma Iotia II. Den blev så småningom Boken – rättesnöret för hur planetens civilisation skulle utvecklas. Och invånarna verkar ha varit bokstavstrogna kring Boken, vilket har gjort hela planeten till rena rama gangsterparodin.

st action 3Intrigen i avsnittet är rätt snårig (jag vet inte hur många gånger Star Trek-besättningen tas som gisslan av olika gäng) men det märks tydligt hur bekväm William Shatner känner sig i komedigenren. Och han får ovanligt många chanser att vara rolig här. Kirk inser nämligen ganska snart att det enda sättet att stävja gangsterbossarna på planeten är att låtsas vara en ännu större gangster själv. Så han tar på sig, kostym, hatt och börjar prata en så märklig slang att han inte ens själv kan vara riktigt säker på vad han säger. Det slutar i varje fall med att 40% av alla intäkter på planeten ska gå till the Feds, vilket är det nya smeknamnet på maffiaorganisationen Federationen. Pengar som Kirk dock lovar ska fonderas för en utveckling mot ett mer etiskt samhälle på planeten.

Sammanfattning: Det jag gillar mest med det här avsnittet är att man inte tar till de vanliga Star Trek-tricken. Här är det inte fråga om något parallellt universum, utan istället en sedelärande historia om hur viktig generalordern är. Glöm kvar en bok som inte är moraliskt uppbygglig och en hel planet kan gå åt skogen. Och medan det var lite hoppsan hejsan och rätt så godtyckligt med den där generalordern i första säsongen, så är det tydligt att den nu har blivit en bärande idé för intrigen i flera avsnitt. Ja, för Star Trek i stort. En extra bonus just här är för övrigt att se Leonard Nimoy kombinera full gangstermundering och sina Spock-öron – ljuvligt.

Betyg: 6/10