ENT: Minefield. Där Enterprise fastnar i romulanernas minfält.

Vad är dealen? Enterprise fortsätter att skriva om Star Treks förhistoria. Den här gången är det romulanerna som man har en first contact med, mitt i ett minfält. Fast egentligen är det här ett avsnitt där Archer försöker att lära känna den gåtfulle och tillbakadragne Reed. Och det kan man faktiskt bara göra när han är fastspetsad vid Enterprises skrov med ett magnetiskt spröt som sitter fast i en mina.

Att en planet är obebodd innebär inte att det är fritt fram att landstiga där, den läxan borde Archer ha lärt sig utantill det här äventyret. På väg mot en obebodd klass M-planet hamnar man nämligen i ett stort fält av osynliga minor. Så osynliga att man inte upptäcker dem förrän PANG!, en bit av skeppet försvinner i en stor explosion. Dessutom har ytterligare en mina fäst sig själv vid skeppet med magnetlås. Reed går ut för att fixa, och det är då ett av minans ben spetsar honom, metallpinnen körs rakt igenom hans ben. Lite okänsligt gjort för att vara en mina, trodde att de gick i luften när de stötte på motstånd.

Archer och de andra försöker hitta en rimlig lösning på hur man ska ta sig ur minfältet, rädda Reed och bli av med minan på skeppets skrov – allt i en lösning. De stressas på av romulanerna som snabbt är på plats med sina skepp. De har ingen förståelse för att man vill rädda en besättningsman, det finns ju flera andra ombord. Och det är i det här läget, mitt i arbetet med att få loss Reed, neutralisera minan och rädda skeppet som Archer bestämmer sig för att lära känna Reed lite bättre genom ett samtal, på tu man hand. Reed kämpar emot, men öppnar sig ändå lite för sin boss. .

Allt slutar förstås lyckligt, och på ett helt orimligt sätt (man skjuter ut Archer, Reed och minan i rymden. Archer skär av minans ben och sedan lyckas han och Reed skydda sig från detonationen med var sin bit av skrovet som de fixar att vinkla i exakt rätt vinkel medan de flyter omkring i rymden).

Matvanor: Hela avsnittet börjar däremot med en misslyckad frukost. Archer bjuder in Reed för att snacka lite skit, men Reed är stel, ansträngd och vill bara prata jobb. Trots att han blir bjuden på Egg Benedict.

Ordväxlat: Reed kommenterar kaptensfrukosten, när de två hänger ute på Enterprise skrov:

REED: Frankly, sir, from my point of view that kind of socialising has no place on a starship.

ARCHER: I had a CO once felt the same way. They’re your crew, not your friends. I thought about that a lot when I took this command, but then I realised this is not your typical mission. We could be out here for years. All we have to depend on is each other.

(—)

ARCHER: I appreciate your suggestions, Malcolm. Anything else?

REED: Well, since you asked. Bridge protocols have become somewhat lax. Too many people offering opinions. We’re here to carry out your orders, sir. You’re the Captain.

ARCHER: What’s the point of having a senior staff if they just sit around with their mouths shut? I’m glad they have opinions. I rely on them. Keep going.

REED: And in the area of security I sometimes think you could show a little more caution, sir.

ARCHER: I’m aware of your concerns in that area.

REED: Not to say that it hasn’t been a privilege to have served with you.

ARCHER: Ah ha.

REED: Sir?

ARCHER: You’re talking in the past tense, Lieutenant.

Personlig utveckling: Det visar sig att Reed inte alls är ett fan av Archers flummiga ledarstil. Han vill ha tydligare rangordning, mer disciplin och inga mysiga frukostar med sin högsta chef. Stiff internatskolebritt, helt enkelt. Men när han är fastnålad vid Enterprise skrov får vi reda på lite mer detaljer. Som att han valt bort en karriär inom flottan eftersom han är livrädd för att drunkna. Några problem med att dra ut sin syrgassladd och kvävas till döds ute i rymden visar han dock inte sig ha, inte när det gäller att offra sig för resten av besättningens överlevnad. Archer tolererar däremot inte något sådant hjältemod, och räddar hans liv. Hur skulle han annars kunna pumpa Reed på fler personliga detaljer?

Några nya kontakter? Den första kontakten med romulanerna består dessvärre inte av så mycket kul. De är mest förbannade på att någon inkräktar på deras territorium, och tjatar bara om att Enterprise ska sluta spionera.

Vårdslöst beteende? Det kanske inte passar in här, men jag är väldigt imponerad av att man kan stå lite avslappnat på ett rymdskepps utsida, medan skeppet kör runt bland en massa minor. Den tekniken kring hur man fäster skor vid skrovet är jag mycket intresserad av. Jo, jag fattar att det har att göra med magnetism på något sätt, men det ser ändå ganska lätt ut att trippar runt där på skrovet på ett skepp i rörelse.

Transportörtrubbel: Var det inte jättelänge sedan man ens anvånde sig av transportören?

Det här kändes precis som…

Det bästa med det här avsnittet är valet att göra ett litet kammarspel av Archers och Reeds möte på Enterprises utsida. Ganska snyggt tänkt tycker jag. Vi låter de här två männen ha ett nära samtal med varandra, när de nästan kan ta på rymden och tomheten omkring dem. Men på nytt ett avsnitt som, trots det dramatiska innehållet, stundtals kändes väldigt segt. Lika fint som det där rymdkammarspelet var, så var det också lite för långt. Jag tröttnade helt enkelt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 690 tv-avsnitt .

The Wounded. Det med Stjärnflottekaptenen som startar ett privat krig.

tng the woundedEfter några säsonger av Star Trek har det ju framgått ganska tydligt att kaptenerna på uppdrag långt ute i galaxen då och då skiter ganska högaktningsfullt i de flesta regler och förordningar. Det kan ta alldeles för lång tid att få något slags besked från Federationen om hur man ska handskas med ett problem, till exempel, och då måste man kunna fatta ett eget beslut. Och även när Kirk eller Picard tänjt på de där föreskrifterna så är det ytterst sällan som det blir några egentliga konsekvenser. Inte som vi får se i varje fall. Men även med det i beaktande är ju inget mindre än chockerande när ett befäl inom Stjärnflottan bestämmer sig för att helt på egen hand starta ett krig.

tng the wounded 3Men så gör alltså kapten Benjamin Maxwell. Själv traumatiserad efter ett tidigare krig mot cardassierna så bestämmer han sig för att hämnas. Eller som han utrycker det: Sätta stopp för de planer han tror att cardassierna har för ett kommande överraskningskrig mot Federationen. Utan att få sitt agerande sanktionerat från Stjärnflottan så börjar han helt enkelt attackera en rymdbas, sen ett krigsskepp, sen ett fraktskepp….ja, vem vet var det här hade slutat om inte Picard och Enterprise hade hunnit ifatt honom och satt stopp för attackerna.  Men trots allvaret i den situation som Maxwell skapat med flera hundratals döda cardassier, så låter ändå Picard den hämndlystne Maxwell behålla befälet över sitt skepp på färden mot den Federationens rymdbas. Mycket, mycket märkligt.

tng the wounded 2Antagligen spelar det in att Picard i all hemlighet nog tror att Maxwell har rätt i sina antaganden om cardassierna. Trots att det råder fred mellan dem och Federationen så verkar den skakig och instabil. Cardassierna är lite för trigger happy för sitt eget bästa. Något skumt är i görningen.

Lite av den skenheliga fernissan kring Stjärnflottans förträfflighets skavs alltså bort här. Utopin känns långt borta när Maxwell kan göra den här typen av aggressioner, och han är uppenbarligen inte lika behärskad och kontrollerad som manskapet ombord på Enterprise. Och genast så blir också avsnittet intressantare än det brukar vara.

tng the wounded 4Och på tal om otillräckliga rollfigurer, jag  bävar lite över att Miles O’Brien ska få mer utrymme i serien. I så fall hoppas jag verkligen att någon hottar upp rollfiguren en hel del. För att vara en del av den upplysta Stjärnflottan, på ett skepp som ska utforska okända livsformer –  att trots detta ändå sitta vid frukostbordet och gnälla över sin frus val av asiatisk mat och längta efter lite mer stabbiga rätter…det känns kanske ändå en aning inskränkt?

O’BRIEN: What is it?
KEIKO: Kelp buds, plankton loaf and sea berries.
O’BRIEN: Sweetheart, I’m not a fish.
KEIKO: It’s very healthy. I had this every morning when I was growing up.
O’BRIEN: What? No muffins or oatmeal, or corned beef and eggs?
KEIKO: For breakfast?

Apropå diskussionen i kommentarsfältet för någon vecka sedan kring icke-replikerat vin – här pratar O’Brien om hur hans morsa brukade laga mat utifrån icke-replikerade råvaror. Fortfarande en gåta hur dessa naturprodukter fördelas till populationen på Jorden. Liksom det är lite märkligt att matvanorna inte blivit mer globala i denna utopiska framtidsvision som vi följer här.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 188 tv-avsnitt. Det här är också mitt sjunde inlägg i årets #blogg100-utmaning.