Säsongsavslutning!
Första säsongen av The Next Generation är över, och jag är både lite lättad och konfunderad. Det har varit en rätt skumpig färd hit. Mycket hit och dit, serien har liksom vacklat sig igenom säsongen utan att det verkat som om någon vetat åt vilket håll man egentligen är på väg. Det enda konsekventa valet verkar ha varit att hålla tillbaka. Ja, skulle jag försöka beskriva den här säsongen med ett ord skulle det nog bli “avvaktande”.
Inte ens huvudpersonerna, den nya besättningen ombord på det nya rymdskeppet Enterprise, har fått ta särskilt mycket plats. Först mot andra halvan av säsongen blev det äntligen tid för lite fördjupningar och bakgrundshistorier, och det var i senaste laget. Besättningen i The Next Generation är långt ifrån lika tydliga som typer som deras motsvarigheter i originalserien, och fortfarande – efter 26 avsnitt – så framstår de som märkligt anonyma. Ja, förutom Wesley Crusher. Han har fått gott om tid och utrymme för att etablera sin motbjudande personlighet. Men han är åtminstone det. De andra är mest lite småtrista, faktiskt.
Kanske ligger problemets kärna i att seriens skapare, Gene Roddenberry, både ville förvalta och förnya Star Trek-konceptet med The Next Generation. Det är förstås en svår kombination. I en del texter står det till exempel att Roddenberrys skäl till att introducera de lismande ferengierna var för att inte TNG skulle kännas som en repris av originalserien. Det borde åtminstone ha dykt upp någon ny, jobbig livsform som man kunde ha en konflikt med. Samtidigt lät han en rad av den nya seriens avsnitt låna sin tematik och delar av intrigen från originalserien. Kanske blev han avskräckt av att ferengierna floppade så katastrofalt att de nästan fasades ut redan i premiärsäsongen.
Säsongsavslutningen känns också ganska typisk för serien som den varit så här långt. Avsnittet har två storylines som drar iväg i helt olika riktningar. Dels för man seriösa diplomatiska samtal med Romulanerna ring mysteriet att någon utraderat bägge civilisationernas baser i närheten av den neutrala zonen. Dels försiggår det ett slags buskisstoryline om tre nyupptinade personer från nittonhundratalets Jorden som man hittade drivande i en rymdstation. Det mest intressanta i det här avsnittet är väl insikten om att det verkligen inte finns några som helst säkerhetssystem ombord på Enterprise. Det är fritt fram för vem som helst att stega in på bryggan om man har lust. Så gör i varje fall en av de nytinade i protest över att ingen gett honom den senaste Wall Street Journal.
Den här gången går det faktiskt att skylla manusets bristande kvalitet på yttre omständigheter. En stor strejk bland manusförfattarna i Hollywood gjorde att det här avsnittet snoddes ihop på bara en och en halv dag. Stressen gjorde bland annat att vi blev snuvade på det som egentligen skulle bli det här avsnittets stora grej, lanseringen av The Next Generations nya superskurkar, borgerna. Det får vi vänta på tills en bra bit in på säsong två, verkar det som.
Jag var ändå lite road av det här avsnittet. De där tokarna från nittonhundratalet är i varje fall lite roliga. En av dom är förkrossad över att alla hon känner är döda, en annan vill bara fortsätta att droga sönder sin kropp och den tredje funderar på vad hans aktieportfölj kan vara värd så här långt in i framtiden. Den pedagogiska poängen man vill förmedla är det faktum att mänskligheten utvecklats sedan 1900-talet, och att egoismen, girigheten och det egocentrerade liksom jobbats bort. Exakt hur får vi aldrig reda på, Och, allvarligt talat, filurerna från 1900-talet framstår som rätt så mycket mer intressanta personligheter än de lydiga halvfigurerna som finns ombord på Enterprise. Tyvärr leder varken den här eller Romulantråden fram till något vettigt. Vem som egentligen sabbat alla de där rymdstationerna får vi fortsätta att fundera på tills säsong två drar igång, medan de nytinade far till Jorden för att omskolas.
Lång säsongs färd mot ett visst antiklimax alltså. Även det känns lite missvisande dramatiskt uttryckt för ett avsnitt som snarare utmynnar i en gäspning.
Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 128 tv-avsnitt.
We’ll always have Paris var alltså det första avsnittet under det här projektet som jag var tvungen att stänga av mitt i. Det gick bara inte att fortsätta. Någon hade lyckats med att göra ett avsnitt som både var sjukt ointressant och samtidigt väldigt komplicerat – det handlar bland annat om ett fenomen som yttrar sig som små hopp och omtag i tiden, eller som någon beskriver det i avsnittet, “som om tiden fått hicka”.
Nej, det som till sist fick mig att gå igång åtminstone en liten smula var när min trogna källa till inspiration och sci fi-pepp, Stefan Gemzell, i en bisats nämnde att det här ju var avsnittet med Michelle Phillips, den före detta medlemmen i The Mamas and the Papas. Men då drog jag visst iväg åt ett helt annat håll. Plötsligt satt jag och googlade på Wilson Phillips istället – 90-talsgruppen där Michelles dotter Chynna ju var med. Eller, är med, kanske man ska säga. Gruppen hade ju en sorts revival efter att de gjorde en cameo i fimen Bridesmaids. De försökte kapitalisera på det genom dels ett nytt album samt en riktigt dålig dokusåpa, Still holding on: