DS9: Time’s Orphan. Det där o’Briens dotter faller genom en tidsportal.

Tidsresor, tidsresor, tidsresor. Aldrig blir jag kvitt dem, verkar det som, i alla fall inte under den här resan genom Star Trek-historien. Time’s Orphan är dock en lite annorlunda och hyfsat fräsch take på konceptet. För det står verkligen saker och ting på spel här.

Familjen O’Neill är ute på en picknick när den åttaåriga dottern Molly klättrar in i en mystisk grotta och trillar rakt igenom en uråldrig tidsportal, tillbaka till det förflutna. Det är tur att hennes farsa är teknikvärldens motsvarighet till Stålmannen, för han hittar på ett sätt att leta upp hennes dna genom portalen och sedan dra ut henne ur historiens gap. Det är bara ett problem. Den version av Molly som kommer ut från portalen är 18 år gammal. Under de 10 år som Molly tillbringat ensam på en obebodd planet har hon blivit en annan person.

Jag satt och tänkte på Truffauts Vilden (L’enfant sauvage) gång på gång när jag såg det här avsnittet. För Molly har…eh…förvildats när hon fått klara sig själv i skogen. Som den enda människan på planeten har hon förlorat sitt språk, och sover gör hon bäst uppe i ett träd (man har specialrinrett ett rum på Deep Space 9 med en liten gräsplätt och lite buskar åt Molly medan man försöker återanpassa henne till sitt gamla liv). Men även om Molly så sakteliga minns gamla ord och gillar att Keiko borstar hennes hår, så går det inte riktigt att kommunicera med henne. Framför allt inte när hon börjar lida av galopperande klaustrofobi av att vara instängd på en trång rymdstation. Hon behöver fria ytor och mycket natur för att må bra.

Efter ett psykbryt där Molly blivit våldsam och aggressiv börjar myndigheterna rota i fallet, och allt tyder på att de vill skicka bort henne till en institution. Man anser att det är farligt för både Molly och de i hennes omgivning om hon stannar kvar på rymdstationen utan någon som kan hålla koll på henne hela tiden. Men blotta tanken på att Molly ska låsas in någonstans ger paret O’Brien panik. I stället bestämmer sig de för att (med Odos goda minne) “låna” en runabout och kasta tillbaka Molly genom portalen för att låta henne leva sitt liv lycklig i naturen. Efter det har de tänkt slå sönder tidreseporten så att inte Federationen eller Stjärnflottan kan hämta tillbaka deras dotter.

Men när 18-åriga Molly gått igenom portalen så hittar hon 8-åriga Molly på andra sidan. Och det är som att hon själv då eventuellt förstår hur allt hänger ihop. 18-åriga Molly skickar hem sin yngre upplaga genom portaen, men i samma stund som den 8-åriga Molly kommer tillbaka till sin gamla verklighet så försvinner den äldre versionen. Hon har ju nu aldrig funnits.

Intryckt här finns också en b-story, om hur Dax och Worf sitter barnvakt åt Mollys yngre syskon medan föräldrarna är upptagna med rehabiliteringen. Den handlar mest om att Worf är väldigt angelägen om att Dax inte ska tro att han är hopplös med barn, och på olika sätt anstränger sig för att framstå som någon med stor superpappa-potential. Han lyckas till sist. En liten bagatell-storyline, men ändå lite rart att få veta att den biologiska klockan börjat ticka högljutt hos Worf. .

Men åter till huvudhandlingen. Man kan tycka en hel del om Star Treks sätt att se på tidsresor (och man kommenterar faktiskt den i Avengers: Endgame) men Time’s Orphan utvecklas till ett ganska intressant avsnitt. Paret O’Brien som gör allt för att rehabilitera Molly, men inte lyckas. Rädslan för institutioner som gör att de hellre låter Molly leva ensam i en annan tid, än ha henne kvar i sin samtid. Tyvärr måste man smacka på ett lyckligt slut på det hela – annars hade det här avsnittet kunnat bli episkt på riktigt.

Betyg: 8/10,

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 556 tv-avsnitt.