Jag blev lite överraskad när jag såg om den fjärde säsongen av Star Trek: Discovery. Den kändes på något vis så tydligt daterad, trots att den egentligen bara har några år på nacken. Det känns redan nu som om man kan använda begreppet Tidstypisk.
Vi kanske inte insåg det då, men nu, sett så här i backspegeln, är den här säsongen ett perfekt exempel på en väldigt specifik tidpunkt i den amerikanska tv-historien. 2021 , när de första avsnitten började visas, var tv-branschen äntligen på väg ut ur sin Covid-bubbla, drömmen om evig tillväxt för streamingtjänsterna var fortfarande alive and kicking, och Discoverys skapare verkar ha varit besjälade av att göra den mest vuxna, mörka och progressiva versionen av Star Trek någonsin.Vi pratar kvalitets-tv, vi pratar mörker och existentiella frågeställningar, vi pratar små spontana tal om vad som egentligen är kärnan i Federationen, vi pratar (helt ärligt, en smula stela) försök att adressera transproblematik. Det är nästan så att man blir lite rörd när man ser tillbaka på den här tiden, lite drygt fyra år senare. Det hela känns så naivt på något sätt. Som om ingen anade vad som väntade, både när det gäller branschen som politiskt. Visst, det fanns förstås en hel del Nu-Trek-haters där ute som avskydde den här säsongen redan för fyra år sedan, men sett ur dagens amerikanska perspektiv, i en tid när man från konservativt håll ser mångfaldsarbete som ett skällsord, så blir förstås den här seriens ambitioner ännu mer aparta.
Men om vi för en stund fokuserar på det dramaturgiska, så har den här säsongen flera stora problem. Den liksom stannar upp efter ett tag. Blir bitvis oengagerande. Kanske lite väl hopplös? Något är det i alla fall som till sist får mig att rycka på axlarna i tv-soffan, trots att intrigen handlar om ett hot som kan utplåna hela planeter i en handvändning. Jag dras inte riktig med. Här är ett försök att spalta upp några av de saker jag irriterat mig på:
Säsong fyra saknar en riktigt mustig och skräckinjagande antagonist. Hela grundpremissen bakom den här säsongen, att motståndaren man ska bekämpa är ett planetslukande svart hål som hoppar runt i vår galax, är på tok för abstrakt – trots de högst konkreta konsekvenserna av dess agerande. Det finns liksom inga spännande karaktärsdrag att fascineras av. Inga roliga kostymer. Inte ens någon annorlunda rymdskeppsdesign att locka med. Bara ett mysterium: Ett väldigt kraftfullt rymdfenomen som kan slå till var som helst, när som helst. Som på ett ögonblick, nästan, kan förvandla en blomstrande planet till en samling bråte i rymden. För att jämföra med ett annat liknande SF-koncept, Dödsstjärnan såg i alla fall cool ut. Här får vi vänta ända fram till de allra sista avsnitten innan vi får en skymt av några aliens. De är coola, men det är en låååång resa dit.
Vissa delar av manuset är torrt som fnöske. Ta bara de könlösa och extremt trista benämningar man använder sig av när man pratar om det mystiska hot som man försöker stoppa. DMA – Dark Matter Anomaly, kallas själva det planetätande fenomenet. Och dess skapare? Okänd art 10-C. Den närapå kliniska fantasilösheten kombineras sedan med mängder av techobabble. Den teoretiska infallsvinkeln på säsongens stora drama känns som symptomatisk för en serie där jag får intrycket att manusförfattarna tycker att det blivit problematiskt med hela grejen om skurkar och fiender. I stället har man skrivit en säsong som till största delen kretsar kring en mystisk planettrålare som styrs av en okänd entitet utanför galaxens gränser. Jo, det finns en moralisk pay-off, men den kommer sent i den här säsongen. Väldigt sent.
Och kan Michael sluta tjata om Federationen? Den här säsongen kretsar på nytt kring vad som blivit det centrala temat i Discovery. Michaels relation till Federationen. Här står hennes djupa övertygelse om hur man ska förhålla sig till främmande livsformer i kontrast till pojkvännens Bookers såriga hämndlystnad. Han har mist allt när DMA:n totalförstörde hans hemplanet. Nu vill han till varje pris se till att historien inte upprepar sig, och han drar sig inte för att möta våld med våld. Medan Michael vill utforska varje möjligt alternativ innan man sprätter iväg en bomb rakt in i anomalin. Något hon också berättar i ett antal små miniföredrag. Och som inte stoppar Booker från att svika henne.
När jag nu har skrivit av mig det där, kan jag väl kosta på mig lite nyanser. Jo, det finns trots allt en bov i det här dramat. Men kanske är även han på sätt och vis ett offer. Ruon Tarka, en variant på tropen “galen vetenskapsman”, skildras som en komplex person, vars agerande motiveras av skuld och…kanske kärlek? För att vara en serie som inte skyggar för att representera olika sexuella läggningar så är Discoverys upphovspersoner ovanligt vaga när det gäller vänskapen mellan Ruon Tarka och Oros. Det känns ändå som om det var lite mer mys än bara bästa vänner? De två var cellkamrater hos The Emerald Chain, och det som driver Tarka i den här säsongen är möjligheten att hitta en dimension dit Oros flytt, så att de kan återförenas. Eventuellt skulle han också kunna nöja sig med en dimension där en annan upplaga av Oros skulle kunna finnas. Här snuddar manusförfattarna vid en av de intressantare aspekterna av multidimensionella universum – längtan efter att utnyttja parallella världar för att åter få vara tillsammans med dem man mist i sin hemmadimension. En problematik som Discovery i viss mån har utforskat i plotlinjen med kapten Georgiou och spegeluniversumet, men som man inte riktigt mäktar med att göra något verkligt intressant av här.
Och fråga mig inte exakt hur Tarka skulle hitta fram till den där andra dimensionen, men på något sätt ville han använda sig av den energi som skulle frigöras om man attackerar DMA:n. Så Tarka utnyttjar och manipulerar den sörjande Booker för att få honom dit han vill, och verkar dessutom infiltrera och ta över varenda tekniskt system som han kommer i närheten av. Han får också förvånansvärt fria tyglar ombord på Discovery. Alla är väldigt naiva mot en person som är uppenbart nonchalant och otrevlig.
Jag vill också förtydliga och säga att inte allt technobabble är dåligt. Jag gillade verkligen de delar av säsongen där man liksom gjorde en cover på filmen Arrival. Det vill säga försöker hitta sätt att kommunicera med DMA:n på, och passionerat diskuterar olika lingvistiska modeller. Det blir superintressant även om jag kanske bara förstår hälften. Men den här typen av ohejdat nördande är ändå en av seriens styrkor, (och ett trick som de använder även i andra sammanhang, som ett sätt att göra Stamets och Adina lite mer likeable). Och jag älskar de mystiska varelserna som byggt DMA:n. De ser ascoola ut. Vill se mer av dem.
Men som helhet undrar jag ände om inte den här storyn hade passat bättre som en miniserie på fyra avsnitt i stället?. Början och slutet är bra. Det är inte bara Booker som blir stum, jag med. Sprickan mellan Book och Michael växer, men blir ganska snart lite odynamiskt uppenbar. Och jag tycker inte att man lyckas skapa intressanta historier genom birollsfigurerna heller. Transhistorien går lite på tomgång, så man skriver ut Gray (transpersonen som finns i symbionten som Adina bär på, men som får en egen konstgjord kropp i den här säsongen). Inte ens det interna politiska spelet inom Federationen går jag igång på. Även om jag inte kan låta bli att skratta när man trycker in den demokratiska politikern och aktivisten Stacey Abrams som Förenade Jordens president i säsongsavslutningen. De Trekkonservativa där ute måste ha flippat.
Å andra sidan verkar hela skrivarstugan lida av Trump-ptsd. Varenda plotline genomsyras av berättelser om tolerans, förståelse, och hur man genom samtal, förståelse och empati kan hitta lösningar. Inte ens en skeppsdatorn, vars AI blivit helt autonom, går att säga till på skarpen. Istället lirkar man, spelar spel och håller handen när självförtroendet brister hos Zora – som skeppsdatorn nu heter. Inte ens när hon sedan får hybris och vägrar att lyda en direkt order blir det en konflikt. Istället diskuterar man tills man kan hitta en gemensam lösning. Frågan är om AI-skildringen kanske hade blivit lite tuffare om manusen skrivits idag. Idag är AI en högst verklig del av vår vardag, och ett konkret hot mot både manusförfattare och skådespelare. Zoras samtida släktingar kommer att sno jobben från större delen av Hollywood. Det känns redan som de skriver många av manusen till Netflix-produktioner i varje fall.
Tyvärr Det är när man ser den här fjärde säsongen, som jag verkligen börjar längta till Strange New Worlds. Lite kortare bågar i berättandet, och konflikter och mysterier som inte VARENDA gång måste handla om Universums eller Jordens överlevnad. Fast säsongen räddas kanske ändå av det sista avsnittet. Det är fint och stämningsfullt, även om man inte vågar sig på att vara drastiska nog och faktiskt ta livet av Booker. Nu blir det ändå lite hopp om framtiden för honom och Michael, trots att han transporteras iväg till straffarbete mitt i ett samtal mellan de två.
Så, om jag ska sammanfatta. Discovery fortsätter att nästan slå knut på sig själv i sina ambitioner att förnya Star Trek-konceptet. Det blir därför också ibland lite krampaktigt. Säsongens äventyrliga, fartfyllda start går nästan genast över i moll. Och även när man försöker hitta angelägna frågor att diskutera och problematisera så blir det ändå lite tungfotat. Sen ska man heller inte underdriva hur Covid gjorde oss alla till genomdeprimerade människor. Kanske ska man även se den här fjärde säsongen som en typisk covid-produkt. Ingenting är enkelt och glimtarna av glädje stannar oftast just vid det. Glimtar.
Star Trek: Section 31 släpptes på de amerikanska streamingtjänsterna den 24 januari. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 14 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.
Om jag fattat allt rätt så var det alltså en variant av den här storyn som var tänkt som sista avsnittet i säsong tre och det första i säsong fyra. Men så kom visst beslutet om Worfs återkomst och förstörde hela det upplägget. Som tittare känns det däremot väldigt skönt att så här halvvägs in i säsongen få titta på några avsnitt som inte utspelas på den dystra rymdstationen, utan i stället mest tilldrar sig på Jorden. Intrigen som leder fram till det är däremot inte lika lustfylld. Grundarna/changelings/shapeshifters-varelserna har tagit sig till Jorden, och bland annat smällt av en bomb på en diplomatisk konferens. Odo och Sisko skickas till Jorden, eftersom känner till varelserna bäst, men hamnar mitt i vad som utvecklas till en maktkamp mellan Stjärnflottan och Federationen.
Men allt börjar precis om ett vanligt avsnitt. Maskhålet utanför Deep Space Nine öppnas stup i kvarten, och ingen vet varför. Dax busar med Odo genom att flytta hans möbler några centimeter medan han är i regenereringsfasen i sin spann – ett helt meningslöst prank eftersom Odo vet att det är Dax som gör det, och hon måste komma dit efteråt och flytta tillbaka alla möblerna. O’Brien och Bashir står i baren efter att ha lekt flygare i holorummen, och får en insikt i Quarks själsliv som de kanske hade velat slippa:
När Odo och Sisko kommer till Jorden går det undan snabbt. Sisko blir utsedd till Jordens säkerhetsansvarige av sitt gamla befäl, amiral Leyton. Skådespelaren som spelar honom var ett kul återseende. För mig kommer Robert Foxworth alltid att vara Chase Gioberti från Falcon Crest – den snälle mannen som allting alltid gick åt helvete för – och ett av de få riktigt snygga skäggen i tv på 80-talet. Här, i Star Trek, spelar Foxworth snarare den helt motsatta typen av roll, även om skägget fortfarande hänger med.
En viktig arbetsuppgift för Odo och Sisko är att få Federationens president Jaresh-Inyo att inse allvaret i situationen. Bland anat vill man införa blodprov som en del av säkerhetskontrollerna inom Federationen och Stjärnflottan, för att på det sättet hitta changelings som kan ha infiltrerat organisationerna. Att det krävs striktare säkerhet blir mer än tydligt när Odo upptäcker att Leyton för en stund ersatts av en changeling. Riktig kris blir det när hela Jorden samtidigt drabbas av ett strömavbrott efter ett sabotage, vid det laget inser även den defensive Jaresh-Inyo att man måste införa undantagstillstånd.
Sist, men inte minst fungerar de här två avsnitten också som ett sätt att ge en hel del bakgrundsinformation om Sisko. Vi får veta att han tjänstgjort under Lanley, och träffa hans envise far som har en restaurang i New Orleans. Framför allt papparelationen är nog tänkt att ge någon form av emotionellt djup till avsnitten, men för mig fungerade den bihandlingen inte alls på det sättet. Det är svårt att få till det där känslomässiga djupet när Avery Brooks ständigt gör sin Sisko med flera skopor överspel. Nä, men jisses vad han tar i, precis hela tiden. Oavsett om han är arg, glad eller road så är han konstant för mycket. Han spelstil känns väldigt mycket som teaterskådespeleri, den är liksom inte kalibrerad med de andra i serien. Och eftersom mycket av handlingen kretsar kring Sisko så gör Avery de här avsnitten rätt så svårtittadem – framför allt den andra delen.
Jag gillar verkligen ambitionerna med de här två avsnitten. Man är verkligen beredda att ta ut svängarna i manusen i den här säsongen, och driva handlingen om Grundarna och Dominion vidare. Det är underbart. Sedan har jag som sagt en hel del reservationer när det gäller Averys skådespeleri. Bihandlingarna känns inte heller riktigt bra. Varken scenerna från Siskos pappas restaurang eller eldstriden i rymden mellan Defiance och ett Federationsskepp känns helt och hållet genomförda. De hänger liksom lite löst, tycker jag. Även om det alltid är kul med lite pangpang och lite käk.