DS9: Blaze of Glory. Slutet på berättelsen om Eddington och Maquisrebellerna.

Det här är ett rätt så svårt avsnitt att skriva om. Mest för att jag faktiskt inte riktigt förstår premissen.

Sisko åker alltså på uppdrag med Maquisens numera fängslade ledare, Michael Eddington, för att försöka stoppa missiler som motståndsorganisationen har skickat mot Cardassien. Sisko är orolig att attacken, om han inte lyckas stoppa den, kommer att dra igång ett fullt krig mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och Federationen. Trots att jag uppskattar Siskos strävan efter att bevara freden i Alfakvadranten så länge som möjligt så blir jag ändå fundersam över vilken status som egentligen föreligger mellan Federationen och Cardassien. Jag menar, Grundarna skickade ju faktiskt en kopia på Bashir till rymdstationen för att få en sol att förvandlas till en supernova och utplåna Deep Space 9 och Bajor. Vad är det diplomatiska svaret på det, egentligen? Och hur svarar man militärt när man nätt och jämnt lyckas avvärja ett sådant extremt illasinnat attentat? Terrorbalansen mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och resten av alfakvadrantens befolkning verkar ju hänga på en så pass skör tråd att konflikten egentligen är oundviklig i det långa loppet. Så försöker Sisko skapa lite mer tid för att mobilisera, eller är han bara sjukligt besatt av att bekämpa Maquis-rebellerna– som han ju ser som förrädare?

Det här oklara läget gör på nytt det svårt att känna någon sympati för Sisko i det här avsnittet. Men även motståndsmannen Eddington framstår som mindre sympatisk i Blaze of Glory, än tidigare. Hans dramatiska och självupptagna drag verkar ha förstärkts under hans tid i fängelse. Till och med när han pratar om tomatodling så gör han det med lite för mycket emfas för att det ska kännas sunt. Replikväxlingarna mellan Sisko och Eddington, som någon jämför med Shakespeare i Deep Space Nine Companion, är mest pinsamma och påfrestande. Lite som riktigt dålig dialog i en superhjälte/superskurk-rulle.

EDDINGTON: Let’s get one thing straight, Captain. I’ll get you to the launch site and I’ll help you deactivate those missiles. But then you and I are going to have it out once and for all. 
SISKO: You want a fight, mister? I will give you one. 
EDDINGTON: I don’t intend to fight you, Captain. I intend to kill you. 

Att det här är ett avsnitt vars främsta syfte är att avsluta Eddingtons och Maquisrebellernas intrigtråd i Deep Space Nine framgår med önskvärd tydlighet i Blaze of Glorys avslutning. Den lilla spillra rebeller som finns kvar får åka hem med Sisko, medan Eddington dödas av Jem’Hadar när han heroiskt offrar sig själv för att rädda de andra. De där uppgifterna om ett missilanfall mot Cardassien som kom till Siskos vetskap var aldrig något annat än ett villospår, ett kodat meddelande om att rebellerna hade nått sin back up-bas och att Eddington skulle lura Sisko att ta honom dit.

Jag tyckte att Blaze of Glory var en ganska medioker och ointressant soppa. Förstod inte riktigt varför det här var intressant och tyckte på nytt att Sisko mest verkade oroväckande besatt av rebellerna. Nej, de intressanta sakerna jag tar med mig från det här avsnittet handlar om matlagning. Det har ju hintats om det tidigare, men när Eddington pratar om färska grönsaker i kontrast till replikatorernas maträtter så är det väl ändå det tydligaste påhoppet på matkulturen inom Federationen. Även Sisko har ju odlat saker och ting på sin rymdbas för att kunna bjuda på “riktig” mat. Det väcker ju en del frågor kring jordbruk, ekonomi och fördelningspolitik som aldrig blivit besvarade. Man kan ju förstås även se Eddingtons prat om tomater och andra grönsaker som ytterligare en allegori kring hur vardagen inom Federationen är ett andra klassens liv. En syntetisk kompromiss för att skapa ett imperium.

Parallellt med dödandet av Maquisintrigen i Deep Space Nine så lyckas man faktiskt också klämma in en torftig parallellhandling Blaze of Glory. Den handlar om Nog som försöker sätta sig i respekt hos rymdbasens klingoner, som mestadels struntar i de ordningsregler som finns på Deep Space 9. Den redan tunna handling som det här spåret består av hjälps inte upp av att det framstår som extremt trivialt jämfört med a-handlingens skeende som trots allt är på liv och död. Skämtet om Morns utbrott efter några förlupna ord från Quark hade kanske varit en bättre idé för en hel parallellintrig.

KIRA: I didn’t really do anything. I was in the Bajoran shrine, meditating, and he burst in stark naked, and fell to his knees crying out to the Prophets for protection. 
BASHIR: Morn, of all people. Who would have thought he’d just snap like that? 
ODO: Certainly not me. Which makes me wonder what could’ve pushed him over the edge? 
QUARK: Why are you looking at me? I’m the victim here. He hit me with a barstool. 

Jag kommer inte att sakna Maquisrebellerna särskilt mycket. Det har aldrig känts som om de fått en verklig chans att etablera sig i Deep Space Nine, utan mest varit ett irriterande fenomen någonstans i utkanten av serien ( i motsats till Voyager där organisationen faktiskt spelat en större roll). Därför var det kanske vettigt av författarna att avsluta just det här spåret. Man har ju en del annat på sitt bord. När jag försökte se Blaze of Glory med en Star Trek-novis så gav vi upp efter ungefär tre minuter. Det strategiska läget inför det (antar jag) stundande kriget med Jem’Hadar är verkligen extremt komplex. Game of Thrones känns nästan som en barnlek i jämförelse.

Förresten, kan någon ge Sisko en uniformsjacka i rätt storlek? Jag tror faktiskt att han genomför Picardmanövern mer frekvent i Blaze of Glory än vad Picard någonsin lyckades med i ett och samma avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 482 tv-avsnitt.

DS9: For the uniform. Det där Benjamin Sisko jagar sin vita val. Fast kallar honom Jean Valjean.

Det var väl synd att den där perfekta Moby Dick-liknelsen användes redan i långfilmen First Contact, nu fick ju manusförfattarna till For the uniform nöja sig med Samhällets Olycksbarn (alltså Les Miserables) och Jean Valjean när  de skulle beskriva en kapten som jagar efter privat hämnd snarare än att arbeta för Federationens bästa.

Kaptenen i fråga är alltså Benjamin Sisko som blivit som besatt av Michael Eddingon. Ni vet, snubben som brukade arbeta för Sisko men sedan visade sig vara en Maquis-sympatisatör. Sisko kan inte smälta att han både blivit sårad och sviken, och vill inget hellre än att kasta Eddington i fängelse. Saker och ting blir inte direkt lättare att smälta när Michael Eddington numera blivit boss för The Maquis. Dessutom älskar Eddington att retas med Sisko.

I sin roll som ledare för The Maquis så trappar Eddington nu upp konflikten med Cardassierna. Han använder sig av kemisk krigföring och sprider ut gift som är farlig för cardassier men ofarlig för människor på en planet där man vill driva bort den nyinflyttade befolkningen. Det här gör Sisko så pass vansinnig att han skiter i att hans överordnade sagt till honom att hålla sig borta från Eddington, och dessutom fattar det något radikala beslutet att själv förgifta en Maquisplanet, så att alla människor måste fly därifrån.  Planen är att få den Victor Hugo-refererande Eddington att offra sig själv och överlämna sig till Federationen inför hotet om att Sisko ska fortsätta att förgifta fler planeter. Planen lyckas, men Sisko får inte ens en liten åthutning för sitt något bisarra initiativ. Snarare fnissar han och Dax lite tillsammans över det som hänt i slutet av avsnittet. 


DAX: Benjamin, I’m curious. Your plan to poison the Maquis planets. You didn’t clear it with Starfleet first, did you. 
SISKO: I knew I’d forgotten to do something. 
DAX: Big gamble. 
SISKO: That’s what it takes to be a good villain. 
DAX: You know, sometimes I like it when the bad guy wins.

Problemet är väl bara just det här. Vem är Sisko egentligen här, ond eller god? Själv är han en rätt så tuff boss om någon bryter mot regler, men nu alltså någon som på eget bevåg förgiftar en hel planet (dock bara för människor, cardassierna kommer att kunna flytta dit istället).

Samtidigt så tycker jag inte heller att For the uniform är ett sånt där “nu utforskar vi gråzoner”-avsnitt. Tanken verkar snarare vara att man ska känna sympati för Sisko här. Mitt problem är att jag verkligen inte gör det. Han framstår bara som helt vrickad och livsfarlig i sin fixering vid Eddington (han ger sig ju till och med ut på sin hämndresa med en Defiant där  styrsystemen inte riktigt fungerar).  

En annan grej som jag inte heller tycker fungerar är introducerandet av en holo-communicator i det här avsnittet. I stället för att snacka med folk via sin stora flatscreen så sköter Sisko i det här avsnittet hela sin telekommunikation via hologram. Men till skillnad från Discoverys lite raspiga holoteknik så ser det här lite för bra ut. Alltså mest som om personen faktiskt är ombord på skeppet. Och, lite överraskande faktiskt, så slutar producenternas genidrag i att införa en holotelefon i känslan av något platt, ospännande och töntigt.

Holo-kommunikatorn är dessutom ytterligare en teknisk innovation i Star Trek som verkar ha en gränslös kompatibilitet med andra kulturer och teknik. Skaffade hela galaxen den här tekniken samtidigt? Fick Eddington tag i den genom industrispionage? Borde det inte innebära en rätt tung teknik att ha en scanner som kan återskapa ett hologram några solsystem bort? Jag fattar att man ville hotta upp de där skärmarna, men det här blev verkligen inte så bra. 

Ja, ni förstår ju själv. Det är en rätt så sur Star Trek-tittare som ska sätta betyg på det här avsnittet. Känner mig som något av en paragrafryttare, men blotta tanken på att Sisko genomförde något som hade kunnat sluta i folkmord gör mig faktiskt lite upprörd. Och det fanns liksom ingen i serien som gav den känslan en röst. Vilken tur att jag  i alla fall kan blogga om det. 

PS: Jag är tydligen inte ensam om min frustration, här är ett jättedåligt YouTube-klipp där någon försökt göra ett nytt och lite bättre slut på avsnittet.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 463 tv-avsnitt. 

DS9: For the cause. Det där Siskos flickvän hamnar i finkan.

Ny dag, ny rapport om det överhängande klimathotet. Alltså dags att lägga på ett kol (ursäkta uttrycket) på den här bloggen så att jag hinner klart innan apokalypsen och samhällskollapsen. Lite extra komplicerat när de nya Discovery-kortfilmerna inte fått internationell distribution. Ja, ja. Har ju lite gammalt att ta se klart, så länge.

ds9 for the cause 2Och lämpligt nog är For the cause också ett ganska deppigt avsnitt. I alla fall om man hoppats på att Sisko ska få ett lyckligt okomplicerat privatliv i framtiden. Precis som jag misstänkt ett tag så var det nämligen något skumt med flickvännen Kasidy Yates. Jag hade ju gissat på något spektakulärt, som att hon egentligen var en shapeshifter, men det visar sig att hennes stora hemlighet är att hon smugglar grejor till rebellrörelsen The Maquis.

Det avslöjas i en intrig som främst verkar gå ut på att berätta om vilken enormt dålig kapten Benjamin Sisko är. Alltså, han försöker inte ens dölja att han inte kan skilja på sin yrkesroll och sitt privatliv. Han låter sina personliga besvikelser gå ut över sin personal. Och genom att sitta som en äggsjuk höna och spionera på sin flickväns fraktskepp så möjliggör han också en betydligt större kupp från The Maquis. Yates var bara en lockfågel medan Maquis var fullt sysselsatta med att sno ett gäng replikatorer från Deep Space 9. Maskiner som egentligen skulle gått till att återuppbygga olika planeter i det cardassiska riket, sargade som de är av attacken från klingonerna.

Stölden orkestreras av en man på insidan, Michael Eddington, som faktiskt gör sitt sjunde framträdande i serien i det här avsnittet. Han hoppar av till Maquis i det här avsnittet, och när han pratar via länk med Sisko efter att stölden upptäckts så får han ett mindre utbrott över Federationens självgodhet och tyranni. Det kanske argaste utfallet på Federationen hittills i Star Trek?

ds9 for the cause 3EDDINGTON [on monitor]: Why is the Federation so obsessed about the Maquis? We’ve never harmed you, and yet we’re constantly arrested and charged with terrorism.

Starships chase us through the Badlands and our supporters are harassed and ridiculed. Why? Because we’ve left the Federation, and that’s the one thing you can’t accept.

Nobody leaves paradise. Everyone should want to be in the Federation. Hell, you even want the Cardassians to join. You’re only sending them replicators because one day they can take their rightful place on the Federation Council. You know, in some ways you’re worse than the Borg. At least they tell you about their plans for assimilation. You’re more insidious. You assimilate people and they don’t even know it.

Siskos svar är inte direkt pragmatiskt:

SISKO: You know what, Mister Eddington? I don’t give a damn what you think of the Federation, the Maquis, or anything else. All I know is that you betrayed your oath, your duty, and me. And if it takes me the rest of my life, I will see you standing before a court-martial that’ll break you and send you to a penal colony, where you will spend the rest of your days growing old and wondering whether a ship full of replicators was really worth it.

Kanske handlade den här utskällningen en del om att Sisko kände sig sviken av sin girlfriend? Hon slapp däremot någon verbal attack, utan fick bara en “hård och sårad blick” när hon återvände till rymdstationen för att ta sitt straff. Och när hon säger “jag kommer tillbaka”, så svarar Sisko “jag är här”. Hoppas de bokar in lite familjeterapi någonstans på vägen.

Jag är ledsen, men inte ett öga var vått över att den där relationen gick åt helvete. Jag blir faktiskt riktigt irriterad på Siskos uppenbara inkompetens och känslostyrda ledarstil, och tycker att han ska ersättas av en artificiell intelligens framöver. Kanske Data eller någon annan i den stilen. Så, då var det sagt.

ds9 for the causeDet finns ett försök till b-handling även i For the Cause. I den blir Garak bästis med Gul Dukats dotter Ziyal, och vi får reda på att cardassier tydligen bastar med kläderna på. Jag hoppas att det här var en plantering inför kommande händelser, för annars var det eventuellt den lamaste b-handlingen på länge. En liten ljusglimt innehöll den dock, avsnittets kanske roligaste scen är när Kira spelar Spring ball. Det var kul. Här är förresten en lista på alla spel och sporter som förekommer i Star Trek.

For the cause var ett lite märkligt avsnitt, på det sättet att det inte innehöll några överraskningar. Jag satt liksom och väntade på att det skulle komma en helt oväntad twist som förklarade Kasidys smuggelaffärer. Men, nej, allt var precis som det hintades om i början av avsnittet. Kanske var det överraskningen. Att man faktiskt skrev in en fängelsevistelse för hennes del i handlingen. Får se om hennes straff är avtjänat innan serien läggs ner! Och var kommer mitt enorma hat till Sisko ifrån? På slutet så njuter jag faktiskt av att se honom må dåligt. Tydligen finns det så mycket uppdämd ilska hos mig över hur trist han är i serien. Men det är en lite smutsig njutning, förstås.

Betyg: 5/10.  

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 428 tv-avsnitt.