DS9: Tacking Into the Wind. Odo blir sjukare, Worf utmanar Gowron och Frihetsfronten självsanerar.

Den där fördjupningen hos rollfigurerna som jag efterlyste när jag skrev om förra avsnittet av Deep Space Nine, den finns faktiskt här. I Tacking into the wind är det Odos tragiska öde tillåts ta lite tid och utrymme. Till en början försöker han hålla sin accelererande sjukdom hemlig för alla, framför allt Kira. Han är ju drabbad av samma upplösningssjukdom som Grundarna som leder Dominion, men till sist kan han inte längre hålla ihop sig. Mitt under ett uppdrag så faller han samman och ser riktigt ruggig ut när hans kropp börjar lösas upp. Ungefär som en docka som håller på att gå upp i sömmarna och där stoppningen nästan försöker kämpa sig ut. Men med Odo får vi äntligen lite själ och känsla i det här “sista kapitlet”-sjoket av avsnitt, där manusförfattarna annars verkar vara så förtjusta över sina många parallellspår att de inte riktigt ger tid åt eftertanke och känslor.

Odos kollaps sker efter att han gjort en av sitt livs bästa och viktigaste förvandlingar. Han har låtsats vara den kvinnliga changelingbossen för Dominion, i Odos version även hon allt mer märkt av sin sjukdom. Odos insats är en del av den nystartade cardassiska motståndsrörelsens mest vågade aktion hittills. Man stjäl ett Dominionskepp som utrustats med de nya breenvapnen – de som slog ut nästan alla Federationsalliansens skepp i det senaste stora slaget. Förhoppningen är att Stjärnflottans experter ska kunna konstruera ett skydd mot det här nya vapnet när man kan se hur det är konstruerat.

Det tuffa uppdraget blev inte lättare av att Kira och Odo är djupt hatade av delar av Frihetsfronten. När Odo faller samman i sin sjukdomsattack är cardassiern Rusot inte sen att försöka få till stånd en kupp mot både honom och Kira. Han vill döda dem och avbryta samarbetet med Federationsalliansen. Det slutar med att han blir skjuten i stället, av motståndsrörelsens ledare Damar. Rusot drömde om det gamla Cardassia, förklarar Damar, som uppenbarligen vill något annat. Eller kanske bara är lite mer av en realpolitiker. Eller så har han blivit lite mer ödmjuk, bara.

För det finns en fin scen i det här avsnittet, när Damar får reda på att hans fru och barn dödats av Dominion. En liten påminnelse om hur lätt en förtryckare kan glömma bort sina brott när den i sin tur blir förtryckt:

GARAK: One of our listening posts picked up a message. The Dominion has succeeded in locating Damar’s family. 

DAMAR: They’re dead. They weren’t a part of this rebellion. The Dominion knew that, the Founder knew that. Weyoun knew that. To kill her and my son. The casual brutality of it. A waste of life. What kind of state tolerates the murder of innocent women and children? What kind of people give those orders? 

KIRA: Yeah, Damar, what kind of people give those orders? 

Planen är alltså att ta dominionskeppet, med Kira, Garak, Odo och Damar ombord, till Deep Space 9. Där försöker Bashir i sin tur förgäves få till ett botemedel mot Odos (och grundarnas) sjukdom. När han kört fast kommer O’Brien med ett nytt förslag: Varför inte låtsas att man har hittat ett botemedel? Då kommer Sektion 31 att försöka förstöra Bashirs forskning, och kanske kan man ta tillfället i akt och fånga en agent från den hemliga organisationen. Sektion 31 har ju framställt den här smittan, då vet de väl också antagligen hur man utplånar den.

Den andra, och lite tristare, huvudintrigen i det här avsnittet handlar om maktkampen inom det klingonska imperiet. Det visar sig att Gowrons debila krigstaktik gentemot Dominion inte handlar om att han, personligen, vill göra sig känd som en stor krigsherre. Det är snarare ett sätt att försöka smutsa ner Martoks rykte. Martok har varit alldeles för framgångsrik och under sina duster med Dominion. Hans popularitet hos soldaterna har gjort honom till ett potentiellt politiskt hot, som Gowron nu vill neutralisera genom en rad fiaskon.

I stället tvingar han fram ett tronskifte. Worf griper in och möter till sist Gowron i en duell. När han dödat klingonernas ledare överlåter han tronen åt en motvillig Martok. Kanske kan han förändra en del av det som Ezri påpekat är fel i det klingonska riket:

EZRI: Don’t get me wrong, I’m very touched that you still consider me to be a member of the House of Martok, but I tend to look at the Empire with a little more scepticism than Curzon or Jadzia did. I see a society that is in deep denial about itself. We’re talking about a warrior culture that prides itself on maintaining centuries old traditions of honour and integrity, but in reality it’s willing to accept corruption at the highest levels. 

WORF: You are overstating your case. 

EZRI: Am I? Who was the last leader of the High Council that you respected? Has there even been one? And how many times have you had to cover up the crimes of Klingon leaders because you were told it was for the good of the Empire? I know this sounds harsh, but the truth is, you have been willing to accept a government that you know is corrupt. Gowron’s just the latest example. Worf, you are the most honourable and decent man I’ve ever met, and if you’re willing to tolerate men like Gowron, then what hope is there for the Empire?

Här är jag å andra sidan tacksam över att manusförfattarna stressat igenom historien, utdragna maktspel hos klingonerna är bland det värsta jag vet.

Eventuellt står alltså såväl klingonerna och cardassierna inför stora förändringar om och när kriget mot Dominion tar slut. Lite som när första världskrigets upplösning ledde till stora demokratiska reformer runt om i Europa. Men för att det ska ske måste man ju också besegra Dominion. Den kvinnliga Grundaren är tydlig med att hon inte är på väg att ge upp. Tvärtom. Hon ger order om att placera ut civila cardassier på alla viktiga militära mål, så att den nya Frihetsfronten måste döda sina egna för att kunna vinna över Dominion. Hon är också väldigt tydlig med att vortan Weyoun kommer att ersättas med en nyklonad kopia så fort Dominion får igång sin klonverkstad igen. Hon försöker inte längre ens dölja sitt förakt för sin närmaste vorta.

Ett ovanligt spännande avsnitt, det här. En bra kombination mellan snabbare berättade intriger, óch en viss fördjupning kring Odo och hans öde. Ett slags topp i det här “Last Chapter”-segmentet. Nu är det bara några avsnitt kvar av den här sagan, och jag tycker att det är lite fint att man i sina storylines även också pekar framåt om framtiden för såväl klingoner, cardassier och (i viss mån) bajoraner.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 604 tv-avsnitt.

Arena. Det med den fasansfullt dåliga Gornkostymen

st arenaDet som gör Star Trek till Star Trek är förstås inte bara manusen, skådespelarna eller Gene Roddenberrys storslagna visioner. Det handlar förstås också om de små detaljerna. Wah Chang är en av personerna som arbetade med mask och rekvisita, som till exempel designen av kommunikatorn, den lilla walkie talkie-liknande apparaten som besättningen använder för att kommunicera med varandra. Den som en del anser är inspirationen bakom de så kallade flip-mobilerna. Det var också Chang som designade det vetenskapliga instrumentet Trikordern (som jag mest tycker ser ut som en liten, bärbar kassettbandspelare), och det romulanska skeppet i Balance of Power. Men alla kan förstås ha en dålig dag på jobbet ibland. För Changs del måste det ha varit när han skulle göra Gornkostymen.

st arena 4En Gorn ser ut ungefär som en ödla som går på två ben. Man skulle också kunna beskriva monsterdräkten som något som man skulle kunna hitta i Buttericks kasserat-låda. Eller eventuell välvilligt tolka designen som en hyllning till gamla japanska monsterfilmer. Hur som helst har jag inte sett maken till kackig kostym tidigare i den här Star Trek-säsongen. I någon av replikerna säger Kirk bland annat att en Gorns enda svaghet är att hen är väldigt långsam i sina rörelser. För mig ser det mer ut som om någon designat en kostym i lite för hård plast – så att det inte går att göra snabba rörelser i den.

st arena 5Kirk möter Gornen när de två ska utkämpa en duell på liv och död. De är bägge fångar hos metronerna som tagit bägge deras skepp som gisslan. Det beror på att Metronerna är ett högstående och fredligt folk, som inte accepterar när främmande rymdskepp drar in i deras närhet med våldsamma avsikter. Det som provocerat dem den här gången är att Enterprise jagat Gornernas skepp för att utkräva hämnd för en utplånad jordkoloni.

Den tröttsamma besserwissern i mig vill nu göra alla uppmärksamma på att även förra avsnittet avslutades med en duell. Samt att många av resonemangen när Enterprise bestämmer sig för att förfölja det främmande rymdskeppet känns igen från Balance of Power. Man kan också säga att det här avsnittet ingår i en subgenre om när främmande varelser tittar kritiskt och granskande på mänskligheten. I Shore Leave vill till exempel inte vaktmästaren på nöjesfältsplaneten säga vem som byggt den, eftersom mänskligheten inte är redo för den informationen. I The Squire of Gothos är det spellevinken Trelane som är fascinerad av mänsklighetens krigiska upppförande. I det här avsnittet är det alltså metronerna som testar mänskligheten, men kanske inte som man tror. Det är nämligen först när Kirk visar Gornen nåd som mänsklighetens aktier stiger på den metronska förtroendebörsen. Ja, faktum är att avsnittet slutar som en futuristisk version av Brechts Den kaukasiska kritcirkeln.

Jag har förstått att det här är ett klassiskt Star Trek-avsnitt. Nästan sönderälskat. Själv kan jag inte komma över Gorns töntighet, och tycker att deras “duell” är sjukt trist och långdragen. Men jag har redan förstått att det här inte är den sista Gornen jag kommer att få se. Avsnittet blev så pass kult att det kommer att dyka upp fler Gorner framöver, i seriens kommande inkarnationer. Om än inte i exakt samma kackiga kostym. Hoppas jag. st arena 2

Värst: Bland Gorns flåsande låter det som om hans småskrattar ibland. Alltså småskrattande alligatorer som går på två ben. Oerhört obehagligt. På det pinsamma sättet.

Bäst: Älskar metronernas look. Så himla Caravaggio-bögigt på ett futuristiskt sätt!

st arena 3