Doktor Pulaski är inte direkt någon av mina favoriter i The Next Generation. Hon är sur, envis och lite kolerisk. Dessutom verkar hon förakta både androider och funktionsnedsättningar. Men i Unnatural Selection får hon äntligen chansen att vara the good guy. Den som tar stora personliga risker för att rädda liv, och är beredd att betala ett högt pris om hennes teorier inte stämmer.

Precis som i originalserieavsnittet The Deadly Years så är det ett ett extremt påskyndat åldrande som är problemet och mysteriet i Unnatural selection. Avsnittet inleds med att Enterprise tar emot ett nödrop från skeppet USS Lantree, men när man anländer till farkosten visar det sig att hela dess besättning dött av hög ålder – trots att de egentligen bara är medelålders. Kort därefter står det klart att hela personalen på genetiklaboratoriet Darwin drabbats av samma hyperåldrande. De enda som verkar ha klarat sig undan farsoten är juvelerna i Darwins labb – ett gäng genetiskt modifierade ungdomar som avlats fram i labbet och som tydligen utgör skapelsens krona.

Jag blir faktiskt lite uppbragd över att federationen sysslar med forskning kring genetiskt förbättrade människor. Sist man pysslade med sånt här höll civilisationen på Jorden på att gå under i ett våldsamt världskrig. Den här gången är det dock inte övermänniskor med storhetsvansinne som är de oönskade följderna av genmanipulationen. Istället är det de unga genkidsens immunförsvar som ställer till med problem. Det nya och förbättrade immunförsvaret nöjer sig nämligen inte med att bekämpa farliga virus och infektioner när de nått kroppen, utan söker upp faror utanför personen som de ska skydda. Dessvärre identifierar det även “vanliga” människor som potentiella smitthärdar, och försätter dem i ett tillstånd av hyperåldrande för att röja dem ur vägen. Allt det här inser doktor Pulaski på ett extremt plågsamt sätt. Hon hinner bara vara några minuter med en genmanipulerad ung man innan hon själv börjar förvandlas till en gammal gumma.

Ungefär så här långt tänker jag att det här skulle kunna vara det bästa TNG-avsnittet hittills. Allt verkar nämligen vara kört för Pulaski. Det finns inget botemedel mot åldrandet och inget sätt som hon kan transporteras tillbaka till Enterprise på utan att resten av besättningen smittas. Någonstans hinner jag tänka tanken att seriens skapare tröttnat på allt gulleri och heoriska räddningar och att Pulaski helt enkelt skrivs ut från serien i det här avsnittet. Det vill säga, att hennes rollfigur dör. Rollfiguren verkar på ett tappert sätt inställd på det själv. Äntligen, tänker jag, är Star Trek på riktigt. Och dessutom knyter man fint ihop det där med de katastrofala följderna av genetisk manipulation förr med seriens nutid. Snyggt.

Men så blir det förstås inte. Istället bestämmer manusförfattaren sig för att recykla transportör-tricket, känt från den animerade serien. I den här versionen räcker det med ett av doktorns hårstrå i en använd borste för att man på Enterprise ska kunna “rensa” hennes dna via transportören,och på det sättet både eliminera hyperåldrandet och samtidigt återställa hennes fysiska ålder till det den var vid avsnittets början. Allt nollställs, förutom hjärnan då. För alla minnen finns kvar.

Det kanske känns lite skenheligt att sitta och kräva trovärdighet av en tv-serie som Star Trek, men den här typen av lösningar, som går ut på att transportören är någon form av magiskt redskap som kan uträtta nästan vad som helst, känns alltid lite extra fjantiga tycker jag. Jag menar, till och med Spocks serum i The Deadly Years känns ju aningen mer rimligt.

Så synd på så rara ärtor.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 7/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 135 tv-avsnitt.