Worf kämpar på som singelpappa, och försöker förgäves intressera sin son Alexander för klingonsk kultur, krigaridealet och en stundande vuxenritual. När han tar med sig Alexander till en klingonsk kulturfestival (en koncept som förvånansvärt nog genomförs med viss värdighet) så blir de överfallna av några främmande män. De räddas av en person som Worf identifierar som K’Mtar – en av hans brorsas närmaste män. Vad varken Worf eller vi tittare vet, är att det här egentligen är en vuxenversion av Alexander, som rest genom tiden för att  undvika ett mord på Worf som inträffar i framtiden.

Man skulle kunna dra några växlar kring integration, mångkultur och kulturell identitet kring det är avsnittet – men manuset är lite för korkat för det. Den unge Alexander är nämligen ganska så obekymrad kring att han är det enda barnet ombord på Enterprise som ser ut som en klingon. Han tycker att det är vem man är på insidan som räknas, och känner sig varken utstött eller förtryckt, verkar det som. Det mest skrämmande är när någon försöker tvinga in honom i den klingonska krigartraditionen och dess olika stridtekniker – vilket förstås är exakt vad den vuxne Alexander försöker göra. På ett rätt opsykologiskt sätt, dessutom. Att inte ens kunna lägga fram en idé för sig själv på ett smart sätt, det är ett tecken på en ganska grav social inkompetens.

Istället för att fördjupa oss i självslivet hos Alexander d.y. och Alexander d.ä. så drar handlingen iväg på en jakt efter de fabulösa klingonska krigarkvinnorna Lursa och B’Etor. Systrarna som var inblandade i matkampen på den klingonska hemvärlden i dubbelavsnittet Redemption och som sedan dök upp I Deep Space Nines Past Prologue. Det är crossover som gäller just nu, som ni ser. Som när man i samma avsnitt bestämmer sig för att skriva in ett videosamtal med Quark – som för att understryka att vi rör oss i ett sammanhållet Star Trek-universum. Viktigt när det nu faktiskt bara återstår några få avsnitt av The Next Generation. Ja, det finns till och med ofrivilliga crossover-grejor i Firstborn, eftersom James Sloyan som spelar K’Mtar just hade spelat doktor Pol i ett avsnitt av Deep Space Nine. Men med tillräckligt mycket klingonsmink kan man komma undan med nästan allt i Star Trek.

Jag är inte särskilt förtjust i tidsreseintriger, och framför allt inte när de utformas så här som en twist precis mot slutet av avsnittet. Känner mig mest lurad och sur. Hade överhuvudtaget lite svårt att engagera mig i den här historien. Det kanske är talande att det jag minns starkast av hela avsnittet är dopterianen Korta, som typ är med i en enda scen (det visar sig, när jag läst på lite, att han egentligen skulle varit ferengier, men fick byta ras när den där scenen med Quark skrevs in i manus). Han spelas av Colin Mitchell (som förresten är bror till Hedwig and the angry inch-John Cameron Mitchell) och lyckas både stjäla scenen och nästan hela avsnittet. Det är tydligen något med gravallvarliga klingoner som verkligen inte riktigt fungerar för mig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 315 tv-avsnitt.