När Voyager hjälper ett skepp i nöd så drar det igång en rad oväntade händelser. Det blir till ett avsnitt fyllt av olika frågeställningar och val som måste göras, fast det inte känns helt hundra för någon. Väldigt mycket känns som tentafrågor i moralexamen, ungefär.
- Som att bland de man räddat från skeppet finns ett helt gäng fångar som är dömda till döden. Ska verkligen Janeway vara den som hjälper de nygeanska myndigheterna att avrätta ett helt gäng personer, låta Voyager blir fångtransporten fram till elektriska stolen. Svaret är tydligen ja, det var något med prime directive här.
- En av de mest brutala fångarna, Iko, försöker ta Seven och hololäkaren som gisslan. Efter att han misslyckas så misshandlas han nästan till döds av några av de nygeanska vakterna, och förs till sjukstugan där hololäkaren försöker rädda hans liv. Seven har en och annan synpunkt kring att hololäkaren lägger ner massor av kraft på en redan dödsdömd patient.
- Iko tillfrisknar mycket tack vare att några av Sevens nanosonder förs in i hans kropp. Men behandlingen får en högst oväntad biverkning: Iko får ett samvete. Efter att ha studerat fallet lite noggrannare ser Seven och hololäkaren en helt ny aktivitet i Ikos hjärna. Tydligen har nanosonderna upprättat kontakt med de delar av hjärnan som förknippas med ett samvete. Eftersom Iko efter ingreppet är en person med ett neurologiskt fungerande samvete så tycker de två att hans dödsstraff borde omvärderas. Men Ikos initiala reaktion är den motsatta. Just för att han nu har ett samvete så tycker han inte att han förtjänar att leva.Ska man respektera hans inställning?
- Tydligen lyckas Seven och hololäkaren att övertyga Iko om att söka benådning. Men inte ens att Iko räddar sin fångvaktare från att dö i ett fängelseuppror hjälper hans fall. I den nygeanska världen är det familjen till den dödade som mäter ut straffet. Och de vill se honom död. Oavsett om han börjat ångra det han gjort. Är det verkligen ett fungerande rättssystem?
- Hela dramat kring Iko engagerar Seven extremt starkt. Hon börjar fundera på vad som vore ett lämpligt straff för henne, hon som tvångsassimilerat så många personer till borgkollektivet. Även hennes samvete verkar ha kvicknat till, så Seven börjar också ångra saker som hon gjort under sin tid som borg. Janeway tycker däremot att 20 år som borg är straff nog, och anser henne benådad. Har hon verkligen sonat sina brott?
- Neelix blir polare med en annan av fångarna som kommer från ett folkslag som är överrepresenterade i kriminalstatistiken, benkarier. Enligt fången, Joleg, handlar det först och främst om rasism. Joleq utnyttjar dock Neelix godtrogenhet för att få ut ett meddelande till sin bror, som i sin tur attackerar Voyager och försöker transportera ut sin brorsa. Efter att planen misslyckats säger Joleg att han också vill ha samvetshöjande nanosonder inopererade, så att även han kan överklaga sitt dödsstraff. Men Neelix bara fnyser åt hans begäran. Borde inte alla fångarna ges en ny chans, om nu hololäkaren av misstag råkat konstruera en samvetsmedicin?
Ja, det är mycket som händer i Repentance. Antagligen skulle man kunna göra en handfull avsnitt av den uppsjö av ämnen som tas upp. Den diskutabla delen om genetisk ingenjörskonst slarvas till exempel förbi väldigt snabbt. Att injicera nanosonder som förbättrar kontakten med den del av hjärnan som innehåller ett “samvete” i en person är ett väldigt enkelt sätt att rehabilitera en brottsling på, men också ett sätt att se på kriminalitet som något som finns i generna, och inte är en produkt av miljö, uppväxt eller social status. En väl enkel förklaringsmodell till brottslighet, va? Att börja operera in saker i folks hjärnor så att de blir anpassningsbara känns också lite som en modern variant av lobotomi.Även om resultatet i just det här fallet ju visade sig bli väldigt lyckat.
Ikos initialt intressanta reaktion, att han tycker att han är värd sitt dödsstraff, förbyts sedan på ett ögonblick till en vilja att begära nåd och leva vidare. Hur den processen gick till är jag inte helt säker på.
Jag har ju fått för mig att jag verkligen gillar när man gör den här typen av avsnitt, med hög densitet, som varvar tankegods och action, och där man ansträngt sig för att hitta på några extra dramatiska vändpunkter för att höja tempot i berättandet. Men när jag rannsakar mig själv så inser jag att ju mer komplicerat temat hos de här avsnitten är, desto oftare får jag känslan av att man gapar över för mycket. I en modernt berättad tv-serie hade de här olika frågeställningarna kunnat dryftas i flera stycken avsnitt med olika fokus. En nyanserad och komplex bild av frågeställningen hade kunnat växa fram. Men nu känns berättandet ytligt och lite forcerat. Framför allt känns det som att man gör de dödsdömda fångarna till någon form av rätt ointressanta bifigurer. Det egentliga fokuset för manusförfattarna i den här historien är på Seven, och att hon nu börjat bli så pass mänsklig att hon till och med börjat få samvetskval. Stackars Iko som nu skickas till sin avrättning är bara en förevändning för att kunna berätta ännu en story om Seven och hennes väg mot mänskligheten.
Betyg. 6/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 649 tv-avsnitt.
Handlingen kretsar kring den nyupptäckta planeten Rubicon III, och när försteofficeren Riker återvänder från sitt besök där så kan han inte få bort sitt belåtna småleendet från ansiktet. Så nöjd är han efter att ha fått tillbringa lite tid med ett folk som är lika generösa med sex som deras kläder är avslöjande. En annan egenhet är förresten att befolkningen på planeten är ett småspringande folk. Så fort de ska någonstans så börjar de jogga, så att alla härligheter liksom ska gunga runt där innanför de små tygbitarna.
Någon tyckte antagligen att det här var lite tunt för att utgöra handlingen till ett helt avsnitt, och passade därför på att återigen inkorporera en bihandling från ett gammalt avsnitt. Den här gången är det 
Som jag nämnde i början så är det här ett urbota fånigt avsnitt. Sexplaneten är fjantig, dödsstraffkonflikten tramsig och mamma Beverly Crusher spelar sämre än någonsin. Men just fånigheten kommer att göra det här till ett av de avsnitt som jag kommer att minnas bäst från hela första säsongen. Kanske till och med se om. Om så bara för att skratta åt de “sexiga” kostymerna som de stackars invånarna på Rubicon III är tvungna att springa omkring i. Eller för att in i det sista hoppas att Wesley Crusher ska dömas till döden. Eller åtminstone några års fängelse. Allt för att slippa honom i några avsnitt. Eller för alltid.