Vad är dealen? Enterprise tar emot några aliens från Takret som söker skydd från en kommande neutronstorm. Men Enterprise är inte världens bästa flygande skyddsrum. För att inte stormens strålning ska skada besättningen måste de (plus takreterna) flytta in på “the catwalk” i åtta dagar. En underhållskorridor vid warpgondolerna som är den mest skyddade platsen ombord, och nu får bli ett provisoriskt och trångbott hem. Man bygger också en provisorisk brygga där, för att kunna styra skeppet på distans.
Men medan besättningen sitter och kurar i sitt skyddsrum så får Enterprise oväntat besök, utan att någon ens först märker det. Delar av den takretiska milisen som är på jakt efter besättningen som flytt till Enterprise. Och när de ändå är där tänker de sno Enterprise också, som en liten bonus. De försöker envist få kontroll över skeppets styrsystem, utan att ana att resten av besättningen hukar uppe vid motorerna,
Läge alltså för kapten Archer och en av hans mer avancerade planer. Archer får på nytt spela teater, den här gången en ensam, döende kapten som hellre låter skeppet gå under än ser det stulet av aliens. När takreternas befäl inte låter sig skrämmas fjärrstyr man skeppet från den provisoriska bryggan mot en rymdtromb. Så pass nära att takreterna till sist evakuerar skeppet.
Några nya kontakter?
Det visar sig att den första besättningen med takreter var ett gäng desertörer och avhoppare. När de insåg att milisen i praktiken fungerade som ett gäng pirater ville man inte vara med längre. Men tydligen tolererar inte milisen att någon hoppar av…
Matvanor: Det blir lite uppståndelse när de takretiska avhopparna bestämmer sig för att ordna en barbecue precis intill någon känslig teknisk anläggning. Ajabaja! Annars är det mest lite gnäll när det gäller maten i det här avsnittet. Reed är inte så förtjust över att få pot roast tre dagar i rad.
Ordväxlat:
REED: Oh, what I wouldn’t give for a shower right about now. When this hand’s over maybe you could look into building one.
TUCKER: Would you like a sauna while I’m at it?
REED: You knew we’d be stuck in here for over a week. You might’ve given it a little thought to making it tolerable.
TUCKER: I only had four hours, Malcolm. You’re lucky we’ve got a toilet.
REED: Well, I obviously overestimated your people’s abilities when it comes to indoor plumbing.
TUCKER: You want to take a shower? Build one yourself.
Sexytime: Nope. Catwalken erbjuder ingen avskildhet överhuvudtaget, så allt flirtande ligger nere den här veckan.
Det här kändes precis som…tja, faktiskt inte likt så mycket annat jag sett. Jag, som ju saknat b-handlingar och ett lite högre tempo i berättandet, är mycket nöjd över hur man konstruerat intrigen här. Så många problem som samverkar och avlöser varandra i The Catwalk.
Först stormen, ett stort problem i sig – vars lösning visar sig vara både trångbodd och säkerhetsmässigt tvivelaktig. För när man sitter i ett skyddsrum och gömmer sig för strålning så märker man ju inte att man blivit bordade av fiender.
Takreternas milis öppnar upp för en andra nivå av problematik. Och de är inte bara ute efter desertörerna, utan vill även stjäla Enterprise. Och välorganiserade. Och smarta. Och brutala.
Det är dessutom extra svårt för Enterprise besättning att slåss mot takreterna på ett någorlunda jämbördigt sätt, eftersom människor är mycket mer känsliga för stormens strålning än inkräktarna. Även om de har skyddsdräkt på sig så finns det en gräns för hur många minuter man kan utsätta sig för strålningen. Några sådana problem har inte takreterna.
Och Enterprise besättning kan inte heller gömma sig i sitt skyddsrum, för när takreterna drar igång motorerna så kommer alla på catwalken att bli stekta.
Mycket klurigt dilemma alltså, som dessutom kryddas med lite klaustrofobi på catwalken, ett stenhårt takretbefäl och lite chickenrace för att skrämma bort de ovälkomna besökarna från Enterprise.
Fartfyllt och omsorgsfullt konstruerat problematik här. Det tyckte jag var kul. Och det blev bara lite extra kul av att till exempel Reed blev en bitch av att bo i kollektiv under några nätter. Gillar när det äntligen lite sprickor i fasaden hos de där präktiga Starfleet-typerna.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 699 tv-avsnitt
Handlingen, i korthet, går ut på att Enterprise undersöker ett nödrop på den gudsförgätna federationsplaneten Galorndon Core. Och visst hittar man resterna av ett skepp där, en romulansk farkost som sprängts i luften efter att den landat på planeten. Så småningom hittar man också två överlevande romulaner. Den ena tas svårt skadad ombord på Enterprise – men vägrar att kommunicera med besättningen. Den andre tillfångatar Geordi nere på planeten – vilket visar sig vara en rätt dålig idé, alla som tillbringar tillräckligt mycket tid på planeten skadas av strålningen där. Snart dyker ett romulanskt krigsskepp också upp, inne på Federationens territorium, och kräver att få sina besättningsmän utlämnade. The nerve!
Picard spelar i alla fall högt med romulanernas befälhavare, som alltså är beredd att bryta mot alla fördrag och överenskommelser för att rädda sina mannar (fördrag och regelverk som de i och för sig redan verkar ha brutit mot ändå, annars hade inte det första romulanska skeppet kraschlandat långt inne på federationens område). Till slut löser allt sig, men först får vi se att det bildats ett band mellan La Forge och romulanen Bochra. En annan värld är möjlig!
Höjdpunkten är: Det mest intressanta med hela det här avsnittet är väl bloddonationsdramat. Den skadade romulanen behöver en blodtransfusion, och den enda med kompatibelt blod är Worf. Men han vägrar, eftersom det var just romulaner som dödade hans föräldrar. Han håller fast vid sin ståndpunkt trots att Picard vädjar till Worf om att ge efter. ,Faktum är att jag var helt övertygad om att Worf skulle ge med sig efter scenen där romulanen säger att han hellre dör än får klingonblod i sina ådror. Vilket AVANCERAT sätt det vore att hämnas på romulanen genom att donera blod då! Och sedan se honom pinas och plågas av att bli frisk igen, tack vare en klingon. Men så roligt fick vi det inte.