DS9: Paradise. Det med de skeppsbrutna nybyggarna.

ds9 paradise

Tillbaka från nästan två veckor på filmfestivalen i Cannes, och efter det lite radioprat om den tyska serien NSU – hatets underjord och så lite hetstittning på Skams fjärde säsong – men nu är det äntligen dags för mig att börja ägna mig åt det här älsklingsprojektet igen.

Avsnittet heter Paradise, och är det något jag lärt mig av drygt 300 Star Trek-avsnitt så är det att paradisiska associationer sällan innebär något positivt i  de här sammanhangen (det enda paradis som får lov att existera i Star Trek-universumet verkar vara det som finns ombord på Enterprise, allt annat är humbug). Den här gången visar sig (förstås) paradiset styras av en maktfullkomlig despot som tvångsrekryterat ett gäng nybyggare för att förverkliga sin vision om en utopisk gröna vågen-civilisation. Ett Jonestown i rymden, ungefär (fast tydligen var det de röda khmererna som var förebilden).

Det är Sisko och O’Brien som mest av misstag upptäcker den där inofficiella kolonin när de är ute och letar beboeliga planeter. När de väl beamat sig ner till den lilla byn så inser de ganska snabbt varför man aldrig tidigare haft kontakt med de som bor där. Ett kraftfält på planeten gör alla elektroniska föremål helt obrukbara, så Sisko och O’Brien är precis lika skeppsbrutna som de ofrivilliga kolonisterna som nödlandade på planeten tio år tidigare.

Några vildar är däremot inte människorna som bor på planeten. Tvärtom, Sisko och O’Brien kommer till ett samhälle där man med primitiv teknik försökt reboota en civilisation. Befolkningen lever ett gott men enkelt liv, och ägnar den mesta tiden åt odling, hantverk och framställning av kläder. Trial and error är metoden, något som förstås får allvarliga följder när det gäller läkarvården i kolonin. Som om det inte räckte med att man inte har några mediciner eller sjukvårdsmaskiner så har den nya planeten förstås en egen bakterieflora med en rad tidigare okända sjukdomar som nybyggarna måste lära sig att hantera.

ds9 paradise 3Det som från början verkar vara jungfuligt och idylliskt visar sig så småningom också ha mörkare sidor. Gruppens ledare, Alixus, delar ut hårda bestraffningar mot dem som bryter mot det lilla samhällets regler. Hon försöker ganska snart också bearbeta Sisko och O’Brien för att de ska bli en del av det nya samhället. Hon växlar mellan piska och morot – när Sisko inte uppskattar att hon skickar en ung kvinnlig kolonist till honom på nattligt besök så tar hon till bestraffningar istället. När Sisko vägrar att ge vika (Alixus vill till exempel inte att han ska ha på sig sin uniform i lägret) så trappas läget snabbt upp. I avsnittets mest dramatiska scener stängs Sisko in i en metalllåda under den brännheta solen. När han, uttorkad och svimfärdig, sedan ges möjligheten att inordna sig i ledet, så väljer han hellre att återvända in i den där lådan. En fabulöst överspelad scen från Avery Brooks sida, men en där hans rätt så fyrkantiga spelstil för en gångs skull fungerar.

ds9 paradise 5Givetvis visar det sig att hela skeppsbrottet, hela kolonin det hela är ett nogsamt uttänkt bedrägeri. Alixus, nybyggarnas ledare, har själv installerat den störsändare som förhindrar elektronik och datorer från att fungera. Hennes dröm var att starta ett nytt slags samhälle, rensat och rent från alla moderna bekvämligheter och teknik skulle man leva sannare. Men den verkliga twisten kommer alldeles i slutet av avsnittet. Trots att Alixus avslöjats som en bedragare och förs bort för att avtjäna sitt straff så stannar hennes lärjungar kvar på planeten hon valt ut åt dem. Kanske ett resultat av Stockholmssyndromet kombinerat med en högeffektiv gröna vågen-hjärntvätt.

Jepp, det här är alltså ytterligare ett avsnitt där manusförfattarna får en chans att skriva om något som inte utspelas på en klaustrofobisk rymdstation på fel sida av galaxen (har de redan börjat tröttna på Deep Space Nine?). Ett välgjort avsnitt, även om jag är lite kluven. Jag skulle vilja ha ytterligare lite mer svärta och allvar. Tydligen jobbade man mycket med att göra Alixus nyanserad, men jag får mest känslan av att det bara resulterade i att hon framstår som galen på ett lite ointressant sätt i stället. Det känns som om alla ingredienserna finns i det här avsnittet, men inte på riktigt rätt platser eller rätt mängd.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 304 tv-avsnitt.