Så var det dags att avsluta storyn som inleddes i Improbable Cause. Berättelsen om hur de cardassiska och romulanska säkerhetstjänsterna gör myteri och på egen hand bestämmer sig för att attackera Grundarna, The Founders, i gammakvadranten. Jag kan väl redan här avslöja att det går åt helvete. Listiga, brutala och superhemliga obsidiska orden och Tal Shiar blir helt enkelt överlistade av Grundarna. De är ju shapeshifters, så det var en hyfsat lätt sak för dem att infiltrera organisationerna och ge dem felaktig information. Den stolta attacken slutar istället i ett blodigt bakhåll. Hur kunde cardassierna och romulanerna missa att göra en så enkel riskkalkyl? Undrade de inte varifrån all topphemlig information kom ifrån? Och varför använde de inte sig av den maskin som man tagit fram, ett sätt att “låsa” en shapeshifter i en bestämd form? Kunde de inte ha använt den på varandra i ett dygn eller två för att se om någon flippade ut efter ett tag. Shapeshifters måste ju regenereras i vätskeform med jämna mellanrum (gärna i en hink).
Den där maskinen (som för övrigt ser ut att vara byggd av ett genomskinligt plaströr och en blinkande glödlampa) spelar en central roll i avsnittets starkaste de scener. De där den före detta cardassiske säkerhetsagenten Garak (också känd som skräddare på Deep Space 9) ska förhöra rymdstationens säkerhetschef Odo för att få reda på fler av Grundarnas hemligheter.
För Garak är förhöret en möjlighet att på nytt bli insläppt i den obsidiska orden och få sin förvisning från Cardassien hävd. Men Odo är samtidigt hans främsta frenemy på Deep Space 9, och effekten av den där blinkande låsningsmaskinen är inte vacker att se på. Odos förfall är brutalt och obehagligt. Han faller liksom isär och flagnar bort. Till sist fixar inte ens Garak att fortsätta förhöret, han som är ökänd bland cardassierna för att få folk att erkänna nästan vad som helst. Garak är väl också den egentliga huvudpersonen i det här och det förra avsnittet, Improbable cause. Hans kluvenhet kring det som sker ger avsnitten ett mer känslomässigt djup när det visar hur Garak till sist spelat så mycket dubbelspel att han inte vet var han har sina sympatier och lojalitet längre.
Garak och Odo kan tacka Sisko för att de i sin tur överhuvudtaget överlever slakten i gammakvadranten. Sisko, som bryter mot direkta order från Stjärnflottans för att kunna undsätta de sina – inte ens en saboterande auktoritetstrogen besättningsman kan hindra honom. Och den här oerhörda pliktkänslan återfinns också hos Odo. Trots att han utsatts för tortyr av Garak, så väljer han ändå att rädda cardassiern från deras brinnande rymdskepp. Extremt storsint, på gränsen till osannolikt humanistiskt av Odo, tycker jag. Men när allt kommer omkring så verkar ju Odo egentligen trivas bäst med sina fiender. Det bästa han vet är att få hänga och bitcha lite med Garak och barägaren Quark – fiender och kompisar i ett. Enda undantaget från den “tough love”- principen är väl att han är dödskär i Kira.
För Domionion-imperiet är det lyckade bakhållet ytterligare ett steg på vägen mot en framtida attack mot alfakvadranten. I och med det här rymdslaget tycker man sig ha oskadliggjort både Romulaner och Cardassier, nu är det bara Federationen och klingonerna kvar som kan stå i vägen för dem. Den långa tystnaden från Dominion tidigare under den här säsongen handlar alltså inte om att man gett upp tanken på ett invasionskrig mot alfakvadranten, utan man har bara bidat sin tid medan den här planen gick i lås.
Lyckligtvis finns det också plats för lite kulturorientering mitt bland all denna storpolitik och krigföring. Det är Bashir som med en lätt protektionistisk syn på kulturskapande tycker att Jordens dramatiker inte längre är tillräckligt intresserade av sin egen värld. Ett statement som inte riktigt intresserar hans nya lunchsällskap O’Brien.
BASHIR I mean, if you ask me, modern theatre has been on the decline since the late twenty third century. Just look at the plays to have come out of Earth in the last fifty years and compare them to the works of Willemheld, or Barton or Chow-yun.
(O’Brien points at something on Bashir’s untouched plate.)
BASHIR: Yes, yes.
(O’Brien takes the bread and keeps eating.)
BASHIR: Modern playwrights have become obsessed with writing human interpretations of alien theatrical works while ignoring completely our own unique cultural heritage in hopes of. Chief, are you listening to me?
O’BRIEN: What?
Nöjd med det här avsnittet. Framför allt var det ju de där scenerna med Odo under tortyr som fick mig på fall. Som i sig är utmärkta exempel på hur det här avsnittet lyckas kombinera en berättelse om interstellär politik med personlig utveckling för rollfigurerna.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 375 tv-avsnitt.
Annars är väl avsnittets egentliga höjdpunkt de scener där Kira läser lusen av Tom Riker. Först säger hon att han inte är en riktig terrorist, sedan att han bara vill anfalla cardassierna för att göra något som utmärker honom gentemot sin klon, Will Riker. Kira är tuff som fan mot Tom Riker, främt för att hon försöker få honom att förstå att en attack från Defiant kan hota hela fredsfördraget mellan Cardassien och Federationen. Men det slutar i det privata:
Den cardassiske militärbossen Gul Dukat fortsätter förresten att förbrylla. I det här avsnittet är han väldigt förstående, och köper genast storyn om att Rikers klon stulit Defiant. En mer naturlig Dukat-reaktion borde ju vara att tro att Federationen låtit Riker stjäla skeppet för att på det sättet stötta Maquis. Att han mitt i det spända säkerhetsläget sitter och tänker på sin sons födelsedagsfirande är om något ett bevis för att han håller på att tappa greppet. Däremot är Korinas frän den obsidianska ordens Korinas. Hon är listig, ondskefull och lite skräckinjagande.
Själva intrigen går alltså ut på att Kira: 1.får reda på att hon har suttit i fånglägret Elemspur för tio år sedan, trots att hon inte har några minnen av detta. Men uppgifterna, med bild, finns i deras register. 2. kidnappas och förs till cardassien där hon vaknar upp opererad att se ut som en cardassier. 3. får träffa en sympatisk äldre man som säger att han är hennes pappa (Ghemor alltså). 4. får reda på att hon egentligen är en cardassisk agent, men att alla hennes gamla minnen från livet på Cardassien inte kommer tillbaka förrän hon käkat lite medicin. Hela den där Kira och hennes historia är någon annans liv som matats in i hennes hjärna.
Att cardassierna opererar om sina spioner så att de ser ut som människor vet vi ju sedan 
Det hade nog varit kört för både Ghemor och Kira om de inte blivit räddade av en insatsstyrka från Deep Space 9, bestående av Sisko, Odo och en motvillig Garak. Den där Garak som ständigt visar sig ha nya sidor och sätt att vara till nytta. Som till exempel att han har säkerhetskoder som tar Defiant förbi Cardassiska säkerhetslinjer. Det är också Garak som till sist dödar Entek – mannen som ligger bakom hela den här bisarra gigantiska planen.
Enda chansen för doktor Bashir att snabbt få tag i en ny sån där smärtlindrarmackapär är att söka upp Enabran Tain, som brukade leda den obsidiska orden. Men trots att Tain numera är pensionerad så visar det sig att han vet ungefär allt som händer på Deep Space 9. Till sist går han med på att hjälpa till med ett nytt implantat åt Garak, men mest för att kunna njuta av Garaks lidande på tymdstationen. Säger han, i varje fall. Och avslutar samtalet med Bashir med att sticka hål på Garaks senaste berättelse om varför han är utkastad från Cardassien. Det där att Garak yrat om att en person som hette Elim förrådde honom är mest lite komiskt – Elim är Garaks eget förnamn.
Tyckte att det här var ett väl berättat avsnitt, med många olika vändpunkter och överraskningar (dessuom det första DS9-avsnittet regisserat av en kvinnlig regissör: Kim Friedman, som efter det här snabbt fick kontrakt på fler regijobb inom DS9). Tycker att det är snyggt att använda implantatet som motor för berättelsen, och på det sättet berätta ny information om Cardassien. Det enda jag eventuellt skulle kunna ifrågasätta är det enorma intresset från Bashir att hjälpa en person som är extremt opålitlig. Fast andra sidan har ju de två byggt upp någon slags vänskap under tidigare avsnitt, så helt ologiskt är det ju inte.