ENT: Exile. Det där Hoshi blir uppvaktad av en trånande telepat.

Mer om tv-serien Picard hittar du lite längre ner i bloggen. Måste nämligen parallellt med skrivandet om Jean-Lucs äventyr försöka avsluta skrivandet om den gamla Star Trek-serien Enterprise.

Efter rymdzombierna i förra avsnittet så blir det ett lite mer sagoliknande tema i Exile. För det kan väl inte bara vara jag som tycker att den här historien påminner extremt mycket om Skönheten och odjuret. I alla fall till en början.

Hoshi lockas till en avlägsen planet genom lockrop från Tarquin, en telepat som uppenbarar sig för henne ombord på Enterprise. Han verkar helt utan problem kunna läsa hennes tankar, och lovar att hjälpa till med att spåra upp Xindierna om hon kommer förbi på besök. Men när Sato anländer till varelsens gotiska slott så har han ett helt annat utseende än det han visat henne på skeppet. Mer insekt än prince charming, liksom.

Enterprise lämnar Hoshi på slottet och far vidare för att kolla upp om det finns en till gigantisk sfär ute i The Expanse. Tanken är att det är de två sfärerna som framkallar anomalierna i The Expanse, de plötsliga rumsliga förändringar som hotar att skada både skeppet och personalen. Om man kan kartlägga även den andra, så borde det gå att göra en karta så att Enterprise kan styra undan från alla de där fartbulorna ute ii Expanserymden. Mest dramatiskt blir det när en skyttel startar av sig själv, och lämnar Tucker och Archer kvar på sfären ensammas. Lyckligtvis fixar de att skjuta ner sitt eget skepp, så att det studsar ner på sfären igen.


På sitt håll inser Hoshi gradvis att det är något skumt med Tarquin. Att hans plan inte alls är att hjälpa henne, utan att han tvärtom vill behålla henne kvar på sin planet. Han har tänkt sig att hon ska bli en i raden av följeslagare som han haft på sitt slott (tydligen lever han jättelänge, för Hoshi hittar fyra gravar ute i trädgården). Och han drar sig inte för att använda sina krafter för att få som han vill. Låtsas till exempel att han är kapten Archer, som försöker övertala Hoshi att stanna kvar hos Tarquin. Men Hoshi genomskådar bluffen, trots allt.

Lyckligtvis är Tarquins långdistanstelepati beroende av ett skört glasföremål som förstärker de signaler han skickar och tar emot. Hoshi hotar till sist att kasta den i backen om han inte släpper henne. Och då ger han till slut efter. Plus att han överlämnar lite info om Xindierna. Mest av allt är han ju kär i Hoshi.

Hur det gick med undersökningen av den där andra sfären? Jodå, den fanns. Dessvärre hittar T’Pol indicier som tyder på att det åtminstone finns mer än 50 sfärer till som styr anomalierna. Någon har gjort det riktigt jobbigt för utomstående att navigera i den här delen av galaxen. Men vem?

Exile påminner en smula The Squire of Gothos i originalserien. Det där Kirk och de andra hamnar i klorna på Trelane, en varelse med med allsmäktiga krafter. Men förutom den blinkningen (han och Tarquin heter ju nästan samma sak), så tycker jag att det här avsnittet inte riktigt leder någonvart. Framför allt är det ganska förutsägbart med den där kåta telepaten som dreglar över Hoshi. Att lämna henne ensam på den där planeten låter ju verkligen mer än korkat. Även om Tarquin använder sina krafter för att återskapa pizza och burgare när han bjuder på middag.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 6/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 720 tv-avsnitt.

ENT: Unexpected. Det där Tucker blir på tjocken med en alienbebis.

Vad är dealen? 

Att man verkligen måste vara försiktig med varenda liten skitgrej när man träffar aliens. Det kan faktiskt räcka att man sticker ner fingrarna i en skål med telepatiska kuber för att bli på smällen. Unexpected är alltså något av en sedelärande historia om vikten av att hålla på sig, men med ombytta könsroller mot hur det brukar vara. Den här gången är det alltså en karl som blir gravid efter en förhållandevis stillsam dejt. I en grabbig serie som den här får man vara glad för det lilla. och faktum är att det här är det första Enterprise-avsnitt hittills som jag blivit riktigt entusiastisk över (det är i och för sig också bara det fjärde eller femte så här långt i serien, beroende på hur man räknar, så det finns förhoppningsvis många avsnitt till framöver som kan göra mig lite glad).

Allt börjar med att maskinchefen Tucker lånas ut till ett xyrillianskt rymdskepp för att fixa deras krånglande warp-motor, Det här är första gången han är på ett alien-rymdskepp, och upplevelsen är minst sagt förvirrande för honom. Jag blev lite imponerad över hur bra den känslan gestaltades här: Förvirringen, ljuden, röken, lamporna. För första gången i Star Treks historia lyckas man skildra en first contact som känns sjukt konstig, och där allt är så annorlunda att den primitiva människohjärnan inte riktigt pallar med att ta in allting.

Men Tucker pillar inte bara på maskiner under sin tid på skeppet, utan lyckas också hinna med att flirta med en kvinna ur besättningen. De roar sig bland annat med vad hon kallar en telepatisk sällskapslek. Kort efter hemkomsten till Enterprise får Tucker utslag på handleden. Det är bröstvårtor! Och efter en närmare undersökning hittar läkaren en alienbaby som börjat växa precis under Tuckers hjärta.

Vad göra? Skeppet där barnets mor finns har redan dragit iväg ut i världsrymden, och hon verkar inte ens ha lämnat ett mobilnummer efter sig! Efter att ha letat ett bra tag lyckas Enterprise spåra upp xyrillianernas skepp. Det ligger och gömmer sig i eftersvallet till ett klingonskt skepp som de på det sättet snor energi från. För att komma åt xyrillianerna tvingas Archer att tjalla på dem för den klingonska kaptenen, men resultatet blir inte riktigt som han tänkt. Klingonens första reaktion är att avrätta alla på det xyrillianska skeppet utom kaptenen, men Archer lyckas efter idogt medlande fixa till en fredlig lösning: Klingonerna får ta del av xyrillianernas holodäcksteknik mot att de får…överleva. Och Tuckers babymama fixar så att det lilla xyrillianska fostret kan transplanteras in på en annan värdkropp.

Några nya kontakter? 

Xyrillianer heter alltså arten som drar över sina partners genom att stoppa fingrarna i en skål. I det här avsnittet introduceras också deras holodäcksteknik, jag antar att det här är origin storyn till det som senare blir Federationens holodäck.

I det här avsnittet tvingas Archer också inse hur svårt det är att ha ett rimligt samtal med en klingon. Det är bara att glömma allt man lärde sig på diplomatikursen i plugget.

Vårdslöst beteende? Jag tycker inte att man ska slutshamea Tucker här, det är ju faktiskt Ah’len som utnyttjar en oskyldig människohane för sina egna behov.

Personlig utveckling: 

Men i och med det här avsnittet blir Tucker också den första i Enterprisebesättningen som börjar bli tydlig som individ. Från att främst ha framstått som en irriterande provinsiell mansgris så får han i och med Unexpected lite mer nyanser.

Han visar till exempel en ovanligt känslig och fåfäng sida när han sitter och flirtar med xyrillianen Ah’len. Visst är det lite Don Juan-takter hos Tucker, men också en öppenhet som vi inte sett tidigare. Sedan kan manusförfattarna förstås inte undvika lite grabbig humor kring hela mansgraviditeten. Men jag tycker trots allt att det ändå görs med viss känslighet. Som att alla i den här besättningen är medvetna om att de måste kunna acceptera att vad som helst kan hända på deras resa.

Matvanor: Vatten i kubform var en rätt soft innovation. Lite som de där planerna som finns nuförtiden på att göra förpackningslösa vattenpåsar som är ätbara.

Sexytime: Tja, hela avsnittet inleds med Jon Archer tyngdlös i duschen. Nu vet vi i alla fall att han inte hoppat över träningen på sistone.

Och sen är det ju Tuckers flirt som slutar med att han faktiskt blir daterapead – utan att ens märka det.

För övrigt tog det bara några minuter efter att folk på Enterprise hört om holodäckskonceptet inan de började fundera på om man kunde skapa sexsimulationer där.

Transportörtrubbel:

Ordväxlat: (i sjukstugan)

PHLOX: Once the child is born, it may well rely on you in some way to care for it.
TUCKER: I’m the Chief Engineer. I spent years earning that position. I never had any intention of becoming a working mother.
ARCHER: You know, the Doctor was saying that the gestation period will only last another five weeks, six at the most.
PHLOX: You should expect to begin experiencing some unusual symptoms. Hormonal changes mostly, mood swings, heightened emotions.
ARCHER: I suggest you stick with the civilian clothes. Seems to help hide the bulge.
TUCKER: How much bigger is this thing going to get? I’m already the laughing stock of the ship.
(—)
ARCHER: I’d like you to start seeing the Doctor every eight hours. As your delivery date gets closer, he should be able to start figuring out what your postnatal responsibilities might be.
TUCKER: Postnatal responsibilities?
PHLOX: You may very well be putting those nipples to work before you know it.

T’Pol vs Mänskligheten: 3-0. Gissa vem det är som får gå in och rädda Archer och Enterprise när han försöker föra ett diplomatiskt samtal med klingonerna. Jorå. Det var T’Pol som vanligt. När får hon löneförhöjning?

Det här kändes precis som… 

…när Deanna Troi blir gravid i The Child. Där var det ett litet ljusbloss som gör henne på tjocken. Det är dock ett betydligt mer normativt avsnitt än det här.

Jag gillar det lite queera anslaget i det här avsnittet, precis som en lite mer skruvad first contact-skildring än vi är vana vid. Tänk om alla Enterprise-avsnitt hade kunnat vara så här lekfulla, roliga och icke-normativa.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 667 tv-avsnitt.

Extramaterial: Efter att jag sett det här avsnittet drömde jag att jag hade fått magbråck. Sedan drömde jag att jag vaknade och log åt vilka konstiga saker man kan få för sig när man drömmer. Sedan drömde jag att jag gick ut och tittade mig i spegeln. Inte hade jag magbråck, däremot bröstvårtor över hela magen, som på en gris. Har en viss känsla av att det här avsnittet och Tuckers bröstvårtor på armen kan ha lite att göra med den där drömmen.