Riker blir erbjuden ett nytt jobb, som kapten ombord på ett eget rymdskepp. Dessvärre är den som ska briefa honom om den nya tjänsten hans pappa, skitstöveln som inte hört av sig till honom på 15 år men som plötsligt släntrar ombord på Enterprise och vill att allt ska vara skönt och avslappnat och härligt. Samtidigt går Worf runt och mår dåligt. Ingen vet om att hans födelsedag snart inträffar, och att han då måste genomgå en komplicerad och plågsam upphöjelserit. Hur nu det ska gå till på ett skepp där han är den enda klingonen? Mycket privat trubbel i The Icarus Factor. Ja, man skulle nästan kunna säga att det är ett avsnitt med två b-handlingar. Här finns inget stort äventyr, märkliga aliens eller livsfarligt interstellärt slukhål. Det behövs inte heller. Jag är nämligen så pass svältfödd på karaktärsutveckling i den här serien att allt som är lite privat känns hyperintressant.
Eftersom jag dessutom är utsvulten på kontinuitet och trådar som löper mellan olika avsnitt så blev jag ENORMT imponerad över att Rikers pappa dyker upp i The Icarus Factor. Han nämndes nämligen i förbifarten så sent som i förra avsnittet, i scenen där Riker gjorde omelett. En löjligt enkel plantering i vilken annan tv-serie som helst, men ytterst sällsynt i Star Trek (därav min opropertioneliga entusiasm). En mycket stor del av The Icarus Factor ägnas också åt Rikers daddy issues. Relationen mellan far och son är riktigt rutten, och Riker varken vill eller kan förlåta pappan för att han dels varit en tävlingsinriktad översittare när de bodde ihop, och efter det en frånvarande och distanserad pappa. Saker och ting blir inte bättre när det kommer fram att Pulaski, skeppsläkaren, haft ett förhållande med Riker Sr, men visst aldrig tyckt att rätt tillfälle att berätta om det för hans son infunnit sig – trots att de jobbar på samma rymdskepp och rimligtvis borde haft massor av timmar att berätta allt personligt för varandra. Pulaski, alltså. Ständigt så svår att känna sympati för.
Eftersom det inte går att tala ut om saker och ting så bestämmer sig far och son Riker för att slåss om saken istället. De ska gå en match mot varandra i den märkliga kamsportsgrenen anbo-jyutsu där man slåss med synen blockerad. Istället använder man sig av långa pinnar för att lokalisera och slå på sin motståndare med. Pappa Ryker brukade alltid spöa sin son i den här grenen när de fortfarande levde tillsammans. Hur det slutar den här gången? Ja, efter några rallarsvingar inser Ryker Jr att Ryker Sr alltid fuskade när de tävlade mot varandra. Och efter den insikten blir de av någon outgrundlig anledning sams.
Samtidigt löser unge herr Crusher Worfs våndor genom att programmera ett holodäck med all nödvändig fakta kring upphöjelseceremonin. När Worf fått ta emot ett dussin plågsamma stötar från så kallade painstiks av en rad hologramklingoner faller han slutligen till marken med ett förnöjt leende. Bästa! Födelsedagsfesten! Ever!, verkar han tänka när han håller på att svimma av smärta.
Jag gillade verkligen det här avsnittet. Tyckte om att få backstory på Riker. Gillade pappa-son-problematiken. Tyckte avsnittet som helhet var tajt berättat, man utnyttjade de olika berättarspåren optimalt. Dessutom blir jag ju alltid extra glad när jag får se nya rum ombord på Enterprise, i det är fallet stället där man kan fajtas mot varandra i Anbo-jyutsu. Ett nytt rum med en ny funktion ombord innebär alltid ett snäpp upp i betyg.
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 14/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 142 tv-avsnitt.