Star Trek: Discovery. Su’Kal. Berättelsen om den ensamme kelpiern.

Kanske beror det på sömnbrist, eventuellt kan det ha att göra med den här deprimerande pandemijulen (på fler sätt än jag vill gå in på här), eller så finns det ett samband med den där melankolin som jag ofta känner av mot slutet av året. Vad det än må bero på så var jag faktiskt helt knäckt i slutet av det här avsnittet. Deppig. Slut. Befann mig plötsligt i ett läge där det enda som jag riktigt kunde ägna mig åt var att lyssna på Taylor Swifts nya (mestadels) ledsna album. Det överensstämde liksom med känslan jag befann mig i, och gav lite sinnesro.

Jag blev själv rätt så förvånad över att jag var så känslosam. Jag hade ju nyss suttit och varit irriterad på Su’Kal, tyckt att avsnittet hakade upp sig i olika “laddade och lite högtidliga konversationer”. Ett berättargrepp som man hemfallit sig åt lite för ofta den här säsongen. Så mycket mässande och livssanningar som ska förmedlas på ett lite överspänt sätt. Men så inser jag, under avsnittets sista minuter, att de där lite förhöjda konversationerna fanns där eftersom många av rollfigurerna kommer att skiljas åt ett tag. Man laddar alltså dramatiskt för en upplösning på avsnittet där liv är i fara och Discoverys besättning är splittrad på flera olika platser. Ett lite oväntat mörkt slut på ett uppdrag där alla inblandade på Discovery bara ville göra gott.

Resan till nebulosan var ett sätt att försöka ta reda på orsaken till The Burn, men här finns också en hel planet bestående av det sällsynta dilithiumet, själva förutsättningen för rymdresor kors och tvärs över galaxen. Men allra viktigast för Saru var kanske ändå att rädda den överlevande som man upptäckt på det kelpiska skeppet som kraschat på den där dilithumplaneten. Barnet till kaptenen på skeppet. Och fortfarande vid liv.

Burnham och doktor Culber finns vid Sarus sida. Men när de kommer fram till skeppet hamnar de mitt i ett holodäcksäventyr. Där har också deras fysiska kännetecken förändrats: Culber är bajoran, Burnham trill och Saru en människa. Ganska snart inser de tre att man befinner sig i ett träningsprogram, ett sätt att uppfostra det kelpierbarn som ju blivit lämnad ensam kvar på det öde skeppet. Ett slags kombinerad barnstuga och universitet. Men med åren har det uppstått allt fler glitchar i datorprogrammet, och det hela liknar mer ett märkligt och bitvis skrämmande sagolandskap. Eller, faktum är att jag den mesta tiden satt och tänkte att det här skulle bli den perfekta spelplatsen för ett Discovery-datorspel.

De tre hittar den ensamme kelpiern, Su’Kal, men när man försöker förklara att man kommer från utsidan, från världen utanför skeppet, får han panik och drar iväg. Det blir då lite komplicerat för de tre nykomlingarna att försöka hitta Su’Kal i det allt mer gotiska holodäcksprogrammet. Burnham får dessutom fajtas med en demon, hämtad från en av sagorna som Su’Kal fått berättat för sig. En skräckinjagande varelse som tydligen ska tvinga Su’Kal att konfronteras med sina egna rädslor. Något han inte alls är sugen på. Som om inte allt annat räckte till, så har holodäcksmaskeringen gjort att patrullen från Discovery inte har tillgång till de läkemedel som var tänkta att skydda dem från strålningen från nebulosan. Huden börjar flagna ganska snabbt där inne i holokammaren.

Det är någonstans här, när man försöker kommunicera med Su’Kal, som han blir upprörd och sånär triggar igång en ny version av The Burn. På något sätt är han sammankopplad med den planet av Dilithium som det kelpiska skeppet nödlandat på. Vi verkar alltså ha nått svaret på säsongens stora gåta, och den känns faktiskt ganska…trist. Ett ensamt barn och dess rädslor är orsaken till en av galaxens största katastrofer. Det finns ingen större plan bakom det som har hänt, bara slumpen och en psykologisk reaktion.

Vi hinner inte vara besvikna särskilt länge över det här avslöjandet, för det känns lite mer akut att smaragdkedjan kommer på oväntat besök. De är förstås ute efter spordriften på Discovery, samtidigt som deras blotta närvaro hindrar besättningen på Federationsskeppet att undsätta Burnham, Saru och Culber inne i nebulosan. Smaragdkedjebossen Osyraa är tydligen inte nöjd med att bara ta skeppet rakt upp och ner, utan vill ha lite förspel. Tydligen känner hon att det finns tillräckligt med tid för att roa sig med lite banter och förolämpningsutbyte med den vikarierande kaptenen Tilly. Just den aktiviteten slutar väl ungefär oavgjort mellan Tilly och Osyraa, men vad betyder det när den gröna rymdgangstern har en exakt och perfekt utarbetad plan för hur hon ska ta över Discovery. Hon transporterar över sina män, sätter någon form av mental boja på Stamets huvud samt intar bryggan utan att Tilly hinner sätta sina hot om att sätta igång självdestruktionsprocessen i verket. Kursen sätts på Federationens högkvarter. Dags att krossa den motståndraen, verkar Osyraa tycka.

Det händer rätt mycket under de sista minuterna, men när avsnittet tar slut är läget ungefär så här: kvar på planeten mitt i nebulosan finns Su’Kal, Saru och Culber. Och dessutom Adira, som på eget bevåg transporterar ner sig med strålningsskyddsmedicinen i munnen. I ett litet skepp utanför nebulosan finns Booker och Burnham, som inte hann till Discovery innan hon och Osyraas skepp far iväg med hjälp av Discoverys spordrift.

Det är tydligt att berättandet i Discovery nu växlar upp inför säsongens sista två avsnitt. Det är som att alla de plotlines som sakta avancerat under säsongen nu lägger in höga warphastigheter. Det är förstås välbehövligt, men för min del förstärker det också känslan av att Discovery inte är en, utan egentligen flera parallella serier. Det är helt enkelt lite svårt att förstå vad som är seriens själ när temperament, ton och fokus skiftar så ofta.

Jag förstår att det är lite av en belöning åt Doug Jones, som spelar Saru, att för en gångs skull få skådespela lite utan den kelpiska masken över huvudet när han nu blir människa på ett holodäck. Det är faktiskt förvånansvärt lätt att acceptera Sarus nya utseende, eftersom skådespeleriet ändå är det samma. Jones har verkligen lyckats förmedla något av sig själv genom sin tjocka maskering. Det är däremot lite svårare att förstå logiken bakom hans förvandling i det här avsnittet. Vi får höra att datorprogrammet förändrat de tre Discovery-besättningsmännens utseende för att de inte ska skrämma Su’Kal. Men vad kunde vara mindre skrämmande än en annan kelpier? Och varför är det viktigt att dölja att Burnham är människa, medan okej för Saru att se ut som en? Logiken haltar lite, va?

Jag har inget emot det här avsnittet, eller dess upplösning. Men det känns lite obehagligt. Alltid när Discovery färdas mot scenarion som känns lite typiska och tjatiga så blir jag lite orolig över att serien ska trilla tillbaka i gamla tropes. Och så är jag väl en sucker för lyckliga slut, också. Den här gången var det lite för många farväl för att jag ska våga tro på att alla ska klara sig levande ur det här.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 11/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 784 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. The Sanctuary. Säg hej till onda Osyraa, och häng med havsgräshopporna i Kwejian.

Om den här säsongens förra avsnitt var någon slags fest för Trekister över hela världen, så följer man upp det med ett riktigt hederligt halvljummet mellanavsnitt. Det är dags för introduktion av nya spelare, och lite lagom långsam uppbyggnad av de intrigtrådar som har lite längre bågar.

Störst fokus i avsnittet får Books hemplanet Kwejian. Vi får berättat för oss hur planeten blev beroende av Smaragdkedjan när man drabbades av en ekologisk katastrof. Havsgräshoppor invaderade fastlandet och Smaragdsyndikatet var de enda som kunde ge dem tillgång till ett bekämpningsmedel som kunde få bukt med skadedjuren. I utbyte ville Smaragdkedjan ha några stycken av planetens transmaskar. En vanlig strategi hos Emerald Chain, förklarar Federationens sammanbitne befäl för Discovery-crewen. Mystiska problem uppstår och syndikatet är de enda som kan hjälpa den utsatta planeten med att lösa dem, men får betala ett högt pris. Civilisationerna brukar gå under ändå, när Smaragdkedjan fått vad de vill ha.

Book blir kallad till Kwejian av någon som han kallar för sin bror Begreppet handlar här inte om blodsband, utan kanske ännu djupare förbrödring än så. Brorsan, Kyheem, är dock bara en liten del av en större och illasinnad plan. Det är Osyraa från Smaragdkedjan som står bakom den, genom Book tänker hon sig få tag på en av sina förrymda slavar, den antennstympade Ryn som Michael var med och fritog för några avsnitt sedan. Låt oss notera att Kyheem spelas av den kanadenisk-kubanske skådisen Ache Hernandez och att det oftast är väldigt oklart vad han pysslar med i det här avsnittet. Jo, jag förstår behovet av fler hunkar i serien, men hans skådespeleri är ganska pinsamt och förstärker liksom den känsla av sandaler och svärd/fantasy som genomsyrar The Sanctuary. Som mest sagolikt blir det framför allt mot slutet när de två bröderna pratar med gräshoppor på gräshoppors vis. Nästan outhärdligt, faktiskt.

The Sanctuarys viktigaste del är väl att vi äntligen får komma i närkontakt med onda Osyraa. Smaragdkedjan-bossen som verkligen är…tja, ond. Hon utfordrar gärna transmaskar med nära släktingar, och är tydligen besatt av Ren för att han typ är den ende någonsin som satt sig upp mot henne. Så hemskt mycket mer än det här får vi inte veta, men så är mötet med henne här nog mest tänkt som en upptakt inför kommande konflikter. Halva säsongen har gått, hög tid för oss att möta Federationens huvudmotståndare, liksom. Hur mycket stryk Saru får av Federationen för att han lät en i sin besättning attackera Osyraas skepp återstår att se.

Och så känns det ju lite med hela avsnittet. Discovery tilläts utforska och orientera sig i sju avsnitt, nu verkar det vara dags för ett lite mer följetongsmässigt berättande, med intriger som löper över flera avsnitt. Närkontakten med Osyraa är ett exempel. Ett annat är Georgious mystiska sjukdom som tydligen är livshotande. Eller kanske inte. Fortsättning följer. Och så upptäcker man, sådär i förbifarten nästan, källan till The Burn. En nebulosa som ger i från sig lite märklig radiotrafik. Både den där musiksnutten som redan dykt upp ett par gånger i serien (den som Adira plötsligt kan spela på cello, till exempel), samt en nödsignal från ett skepp från Federationen. Fortsättning följer även här.

Något som däremot inte sker i förbifarten är tillfället när Adira berättar för Stamets att hon känner sig obekväm med pronomet “hon” och vill bli kallad they eller them i stället. Ingen stor grej för Stamets, men graden av självgodhet hos honom och doktor Culber när de har en konversation om Adira och genomgående använder alla pronomen rätt var extremt irriterande. Adiras pronomen och sättet hon “kommer ut” för Stamets är förstås en stor grej i dagens debatt och tv-värld. Det här är uppenbarligen Star Treks nuvarande showrunner sätt att låta dagens serie flytta fram gränserna på samma sätt som de andra Star Trek-upplagorna gjorde på sin tid.

“The Sanctuary” — Ep#308 — Pictured: Ache Hernandez as Kyheem and Janet Kidder as Osyraa of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Men är en icke-binär könsidentitet verkligen tänkt att vara så här stort i Star Trek-framtiden? Gon utforskandet av galaxens borde man väl ha stött på en rad andra sätt att tillhöra kön på? Och hur ska man tolka det faktum att Stamets nästan håller på att spricka av stolthet när Adira berättar om det här för honom? Visst, för varje enskild person är det här förstås ett stort och avgörande steg. Men det hade ju gått att skildra det här på ett något mer avslappnat sätt. Som man gjort med Stamets och Culbers förhållande. Nu blir ju snarar intrycket att Stjärnflottan är ovana vid att hantera den här typen av frågor. Sedan är det ju en annan sak att just they och them borde vara ganska självklara pronomen för någon som har en symbiont med en uppsjö av identiteter i magen, men det är ju inte det som det handlar om här.

I övrigt: Linus fortsätter att vara comic relief, den här gången är det hans ömsande av skinn som är avsnittets återkommande skämt. Saru försöker desperat att hitta en signaturkommande som kan vara hans återkommande grej, men misslyckas. Och så får vi se Detmer komma ur sin personliga kris. Att försöka sänka Osyraas skepp utan att ta hjälp av autopiloten var tydligen det som behövdes för att komma ur svackan med dåligt självförtroende. Det vill säga, en bihandling som man inte riktigt tog vara på.

Det här var nog det tamaste Discovery-avsnittet den här säsongen. Ett typiskt mellan-avsnitt, vars främsta uppgift är att bygga upp mot de kommande äventyren. Inte dåligt, men inte superbra heller. Och en hopplöst dålig uppföljning av förra veckans Trek-guld.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 8/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.