DIS: Lights and Shadows. Det där Burnham hittar Spock, och kapten Pike hittar den där revan i tid och rum.

Ungefär allt jag skrev om i blogginlägget för förra veckans avsnitt om vart Discovery var på väg som serie visade sig alltså vara kvalificerade felgissningar nästan direkt. Spock gjorde entré här, i avsnitt 7 av 14, man drog inte ut på det ytterligare som jag spekulerade kring. Sedan är ju frågan om det är kroppsligen eller själsligen han är med i serien. Han är ju ordentligt sinnesförvirrad genom hela avsnittet och upprepar mest bara olika Alice i Underlandet-formuleringar, samt en sifferkombination som sedan visade sig vara koordinater i spegelvänd ordning (Det känns mer och mer som att mitt allt för hastiga läsande av Alice i underlandet som barn är en populärkulturell miss av gigantiska mått. Och att jag aldrig kom mig för att läsa Alice i spegellandet. Den första av de två böckerna ältas dock fram och tillbaka i den här aktuella bokcirkeln i P1).

Efter att ha flängt galaxen runt på jakt efter brorsan så hittar alltså Michael Burnham sin försvunne bror Spock på Vulcan, gömd där av deras morsa Amanda. Mamman lyckades alltså med det som varken Stjärnflottan eller Section 31 klarade av. Hur Amanda hittade Spock, och var, förtäljer dock inte historien. Däremot görs det en väldigt stor affär av att Spock led av inlärningssvårigheter som barn, L’tak Terai som det tydligen heter på Vulcan. Det skulle, enligt Amanda, vara något han ärvt från henne. I serien verkar diagnosen användas som en symbol för Spocks kluvenhet kring sitt mänskliga och vulcanska arv. Det tjatades så pass mycket om L’tak Terai att jag bara antar att det kommer att spela någon form av roll senare. Lite ansträngd grej, tyckte jag nog mest. Det lät också lite misstänkt planterat. Som att man var tvungen att klämma in en funktionsvariation någonstans i serien för att var riktigt samtida.

Lights and shadows var inte heller likt de närmaste avsnitten, rent dramaturgiskt. I förra avsnittet trodde jag att jag knäckt säsongens formula, men inte då. I det här avsnittet fick den sammanhängande intrigen kring Spock svälla ut och ta större plats än tidigare, samtidigt som jakten på den röda ängeln höll på att föra hela Discovery rakt in i en reva i tid/rum-kontinuiteten i ett klassiskt “veckans äventyr”. De två var som två parallella och likvärdiga parallella handlingar.

Den mest dramatiska av de två var väl ändå den med tidsrevan. Att nästan ha kört in i en sådan avskräckte inte Kapten Pike, som snarare bestämde sig för att utmana ödet på allvar, och bege sig nära den där tidsanomalin tillsammans med Ash Tyler. Där fick de bland annat tampas med en av Discoverys undersökningssonder som kom farande tillbaka från framtiden i en ny, förbättrad version, exempelvis försedd med bläckfiskarmar och en enorm hunger efter att hitta saker i Discoverys databas. Dramatiken vid tidsrevan skapade dock fler frågor än svar. Förutom den gamla funderingen om den röda ängeln är god eller ond, så öppnas det ju upp för att det kan finnas andra saker där borta i framtiden som vill skada våra hjältar. Själv undrar jag i så fall var tidsresepolisen håller hus!

Kapten Pike framstår som allt mer genomsympatisk ju längre serien pågår. Själv tycker jag fortfarande att det verkar som om om han har ett gäng mörka hemligheter i bagaget, men hittar inte riktigt något stöd för det i seriens intrig. Tvärtom, han verkar vara en ödmjuk ledare, beredd att erkänna fel och be om ursäkt när han begått misstag. I det här avsnittet är det Ash Tyler som får ta emot en ursäkt, vilket inte gjorde mig särskilt glad. Jag tycker att Pikes bitchande mot Tyler har varit ett av de mest underhållande inslagen i de senaste avsnitten.

Någon som däremot inte tar det försiktigt på sitt nya jobb är Spegel- Georgiou. Hon har redan snokat rätt på saker som hon kan använda för att få fördelar. Som här, där hon öppet hotar Leland med att berätta om hans hemligheter. En av dem verkar vara att det är hans fel att Michael Burnhams föräldrar dog. Kommer ni ihåg att jag skrev att universum liksom krymper när allt i hela galaxen handlar om en och samma familj. Tja, det verkar som om jag får börja vänja mig vid det. Georgiou iscensätter också att Burnham kidnappar Spock från Section 31 (dit hon just överlämnat honom). Men inte förrän de låtsas ha ett slagsmål, för syns skull, så att fritagandet verkar vara på riktigt. Det verkar vissa av slagen också vara. Varför spegel-georgiou faktiskt gör det här återstår att se. För övrigt, hur underutnyttjad är Leland? Seriens enda manliga rollfigur med sexsymbolspotential får knappt synas i serien! Skandal!!

Lights and Shadows öser på. För fullt Det känns som om serien helt plötsligt lagt in en annan, högre, växel i berättandet. Kan inte minnas när jag senast satt så här fast i ett Discovery-avsnitt. De brukar alltid sega till sig någonstans. Inte den här gången.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 7/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 510 tv-avsnitt.

DIS: Brother. Det med de mystiska röda prickarna och en Spock på rymmen.

Uppdaterat. Snyggt. Mystiskt. Obegripligt. Lite så kändes det efter starten på Discoverys andra säsong.

En afrikansk myt om en flicka som skapar vintergatan när hon kastar aska upp i skyn. Signaler bland stjärnorna som är som en flaskpost för den som är redo att uppfatta dem. Sju mystiska energiutbrott som Spock tydligen haft visioner av sedan han var liten. En röd “ängel” som uppenbarar sig för Burnham när hon är groggy efter att ha blivit skadad. Det är några av de ledtrådar som ges inför vad som verkar bli den övergripande handlingen i den här säsongen. Lite mer mystik, ödesmättad handling och eventuellt en gnutta mer av religion/symbolik/fantasy än vi kanske haft i Discovery tidigare? Men som vanligt kan förstås något väldigt konkret dölja sig bakom de mest mystiska dimridåer. Den här säsongen av Discovery verkar i varje fall inte handla om så basala saker som att upprätthålla säkra handelsförbindelser eller hjälpa kolonister i fara, utifrån vad jag sett av det här första avsnittet och trailers så är det snarare en strid på liv och död som väntar oss.

Spock själv, som ju är en av säsongens nya spelare, lyser med sin frånvaro i Brother – avsnittet vars namn trots allt syftar på honom. Eller, vi får ju se honom som litet Spockbarn med våldsamt överdrivna ögonbryn (lite som en vulcanversion av Groucho Marx) i några scener från när Burnham för första gången kommer hem till sina nya adoptivfamilj på Vulcan. Spock är inte särskilt vänligt inställd, och vad som hände efter det med deras relation är okänt.

Något skumt finns det i varje fall, som Burnham inte vill berätta om för styvfarsan Sarek, men vi antar väl att det kommer fram så småningom. I den första Discovery-boken, Desperate Hours, gör faktiskt Burnham och Spock en mind meld tillsammans. Den där boken räknas väl eventuellt inte som kanon, direkt. Men ändå konstigt om man redan kastat idéerna från den på skräphögen. Fast inte heller Pike ger någon form av bekräftelse kring att han också var inblandad i den där segdragna romanens intrig, där en av huvudsysselsättningarna för honom var att sitta och vänta på att Spock och Burnham skulle komma ut från ett alienskepp.

Pike, ja. Enterprisekaptenen som ju är med i pilotavsnittet av originalserien också, och som nu har tagit över på Discovery. Gillar jag honom ens? Mitt första intryck är att han är sjukt dryg. Då tycker jag (förstås) bättre om ståupparen Tig Notaros inhopp, som en tekniker som öppnat sjukstuga på den krashade Hiawatha. Tror att hon kan liva upp saker och ting lite på Discovery, även om hon verkade lite forcerad i det här avsnittet. Men så kändes ju hennes sjuksal också som något hämtat från doktor Frankensteins laboratorium, ungefär. Läskigt.

Spock har hur som helst dragit iväg på egen hand för att lösa gåtan med de där signalerna. Frågan är om han inte samtidigt saboterade Enterprise så de inte kunde följa efter honom, för varenda gång man försökte jobba med de där energipunkterna på Enterprise så flippade ju deras dator ur – ja, till sist hela skeppet.

Vi kanske ska prata om att det här avsnittet är lite av en repris, också. Det är ju ingen avancerad spaning, det sägs ju till och med i en av Pikes repliker.

I don’t have to remind you that the last time we investigated a previously unknown energy distortion, it resulted in the Klingon war. These mysterious signals are unlike anything we’ve encountered. The energy needed to create them is beyond anything we understand. Is it a greeting? A declaration of malice? That’s why they put me on the Discovery when the Enterprise went down; nobody wanted to wait to find out.


Och det är inte bara uppdraget som känns bekant, även scenerna där man åker rakt in i en grushög i rymden påminner om första avsnittet – även om man förstås hottat upp allting extremt mycket med små irriterande snabba speedracersbubblor som man kryssar mellan stenblocken med. För övrigt så bisarrt snygga scener. Helt sjukt snyggt.

Full fart framåt, så kan man väl beskriva den här säsongsstarten. Massor av lösa trådar, ett mysterium, nya rollfigurer och en hel meteorit ombord på Discoverys lastbrygga. Men ibland blir jag så överstimulerad av Discoverys höga tempo, myller av detaljer och mängder av information att jag nästan blir lite distanserad. Det är som att de verkligen vill imponera på mig precis hela tiden, bevisa att man inte är ett gammalt femtioårigt koncept som tiden sprungit ifrån utan HYPERMODERNA OCH JÄTTEJUSTNU. Det blir ju som att man längtar efter en sån där bottle show där budgeten tagit slut och de bara sitter och snackar med varandra om livet i ett helt avsnitt. I stort är jag väldigt nöjd med den här starten. Full fart framåt, som sagt, men jag har ingen aning om vart vi är på väg.

Saker som i varje fall jag måste tänka på i lugn och ro efter det här avsnittet:

Var det roligt med det där gröna snoret som Linus råkade nysa rakt i ansiktet på Enterprises vetenskapsofficer? Hur tvångsmässigt kändes det när Pike var tvungen att kommentera att man på Enterprise fått nya uniformer – för att förklara att man ju travar runt i Enterprise klassiska blå, gul eller röda tröjor? Att kasseeliska operasångerskor tar livet av sig efter sin enda föreställning – det låter verkligen jättekonstigt! Och otäckt. Och kommer Hugh att komma tillbaka snart, jag tror inte riktigt på att han är borta för alltid. Det känns så när jag ser sådana där meddelanden från lyckokakor i det här avsnittet. Och de här Alice i Underlandet-referenserna…hmmm. Däremot längtar jag tills när man kan inreda sin lägenhet med hologramljus. Kommer de som doftljus också?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 1/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt.