VOY: Unimatrix Zero, del 1. Det om borgdrönarnas virtuella paradis.

Det här är ju faktisktVoyagers sista chans att få till en riktigt maffig cliffhanger avslutning på säsongen, eftersom den kommande, sjunde, omgången av serien också är den sista. Så vilket ess är det som man slänger ut på det spelbordet för att uppnå den effekten? Jo, men självklart blir det borgfest. Igen. I ett avsnitt som egentligen mest av allt är Janeways egen cover på Picards assimilering till borg. Och för att det hela inte ska kännas som en upprepning så slutar avsnittet med Janeway, B’Elanna och Tuvok är förvandlade till borger. Tre huvudpersoner med implantat och allt. Ät det, Picard!

Vägen till assimileringen går via upptäckten av Unimatrix Zero, ett slags virtuellt paradis där vissa av drönarna (de som har en särskild genetisk avvikelse) tillbringar tiden då deras kropppar regenereras. Här har ingen implantat i ansiktet eller kroppen, utan alla är fullständigt fria att leva och vara som man vill. Men när man sedan vaknar upp som drönare igen så minns man inget av Unimatrix Zero. Det är liksom som en pågående dröm som du bara kan få access till när du sover. Och det är in i Unimatrix Zero som Seven glider en natt när hon regenereras. Hon minns inte något av några tidigare besök i unimatrixen när hon kommer dit, men så småningom börjar hon komma ihåg. Den där snubben som är så trevlig mot henne, är inte han kanske hennes unimatrix zero-pojkvän.

Andra hade kanske blivit glada av att återfinna sitt livs kärlek, men Seven freakar förstås. Blir oerhört stel. Hon kan tänka sig att slåss för att försvara unimatrixen, men bara om hon aldrig någonsin tvingas till att hångla med sin virtuella pojkvän. Samtidigt är borgdrottningen regenereringsdrömmarna på spåren. Det här är exakt den typen av verksamhet som hon inte tolererar. Och hon känns härligt medeltida när hon hugger huvudet av sina drönare och börjar rota i deras huvuden för att förstå hur man länkar upp sig till paradiset.

Så givetvis söker man hjälp hos Janeway, som genom lite tankeöverföringshjälp från Tuvok kan komma på besök i unimatrix-nollan. Men under hennes besök där så angrips platsen av borger. I brist på andra sätt att förstöra det virtuella paradiset, så skickar borgdrottningen sina krigare dit för att döda och sabba. Så nu är det plötsligt skarpt läge igen mellan Janeway och borgdrottningen. Drottningmöte! Och Janeway ser för sin egen del här en chans att för första gången på riktigt hota borgerna. Man konstruerar ett virus som får unimatrix zero-drönarna att minnas vad de varit med om, så att de kan bli en motståndsrörelse inom borgkollektivet. Och för att plantera viruset inuti borgernas kollektiva medvetande så låter Janeway, Tuvok och B’Elanna sig fångas och assimileras. Fast att det var ett medvetet val att bli tillfångatagna inser vi först i slutet av avsnittet.

Det här var ett späckat avsnitt, med många vändningar. Som jag hintat om tidigare så tycker jag att drivet i berättelserna blivit bättre den här säsongen, och man väver samman intrigtrådar och handling mycket elegantare än i det gamla systemet med en tydlig a- och b-handling som de andra upplagorna av Star Trek-serier ofta höll sig till. Jag tycker också att avsnitten ser bättre ut, som att man antingen fått en högre budget och/eller en bättre specialeffektsavdelning.

Borgernas kuber börjar också snart kännas som ett “home away from home” i Voyager. Deltakvadranten verkar krylla av borgskepp, samtidigt som de inte längre utmålas som den där helt oövervinneliga fienden som de var i The Next Generation. Så mitt helhetsintryck är nog ändå att man fick till en riktig rökare här. Att intrigen på många sätt är helt orimlig hann jag inte ens tänka på, så mycket hände det. Dessvärre fanns det rätt så mycket tid att fundera på den problematiken under del 2 av det här äventyret. Men det återkommer vi till i nästa blogginlägg, tänker jag.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 636 tv-avsnitt.

VOY: Collective. Det med barnen från Borgkubsfjället.

Voyagers besättning måste vara lite mer försiktiga när de är ute och kör med sina skepp. I förra avsnittet blev Seven och Tuvok tillfångatagna av elaka gladiatorspelsorganisatörer, den här gången är det Chakotay, Paris, Neelix och Kim som spärras in i en borgkub. Ja, egentligen inte Harry, han ligger avsvimmad under däck på Delta Flyern och upptäcks inte av borgdrönarna när de samlar in sina fångar efter att ha sugit in skeppet i sin kub.

Men så består besättningen ombord på kuben inte heller av några fullfjädrade borgdrönare. Tvärtom, de som styr och ställer på just den här kuben är en handfull borgbarn. Resten av besättningen har slagits ut av ett elak sjukdom, bara kidsen som var inneslutna i sina tillväxtkammare klarade sig. Men The Kids from Borg inte helt mogna för sina uppgifter. Eller ens särskilt många till antalet. Den totala styrkan består av fyra pojkar och en flicka, och så en bebis som ligger i någon form av tillväxtkammare.

Det blir Seven of Nines uppgift att fungera som ett slags kombinerad medlare och Mary Poppins under det här äventyret. När Janeway väl spårat upp sina försvunna besättningsmän är hennes plan att försöka att få kidsen att hoppa av från Team Borg och flytta över till Voyager i stället. Men trots flera värvningsförsök från Seven of Nines sida så går det rätt trögt. En av tonårskillarna på kuben har tagit på sig ledarrollen, och är väldigt militant i sin sköra Borgidentitet. Men Janeway har en plan B i bakfickan. Hon har laddat upp med en dos av det där viruset som dödat resten av borgerna ombord. Ja, det är sant. Janeway överväger att döda små barn i det här avsnittet.

Borgkidsen, å sin sida, försöker använda sin gisslan för att förhandla till sig utrustning så att de kan ersätta skadade maskiner och på nytt koppla upp sig till borgkollektivet. Det är bara en hake. Borgkollektivet är inte intresserade av den här kuben. På grund av infektionsrisken har man beslutat sig för att lämna just det här skeppet åt sitt öde. Kidsen ombord slåss alltså för ett imperium som inte vill veta av dem. Som gjort dem föräldralösa, skulle man till och med kunna säga.

Det är ganska många turer fram och tillbaka i det här avsnittet, några för mycket, faktiskt. Men när den elaka översittarborgkillen väl dör av en skada så har Seven inga problem att få de andra barnen att byta sida. Det hjälper förstås till att skeppet håller på att gå under, och att alla kidsen fått veta att borgkollektivet övergett dem. Seven är nu Mary Poppins på heltid, med fyra exborgbarn att ta hand om på Voyager (vad som händer med bebisen är mer oklart).

Det är något djupt fascinerande med det här med Borgbarn. Så otroligt obehagligt, men samtidigt också lite coolt med de här ungarna som har försedda med en massa teknikimplantat. Lite extra rörande blir det i det eftersom barnen inte riktigt behärskar sin borgidentitet till fullo. Det aldrig särskilt rika borgdrönarordförrådet blir ännu torftigare hos de här kidsen. Det blir mest de enklaste kommandona och formuleringarna som återkommer gång på gång – det vill säga i stort sett alla Sevens favoritutryck.

Jag är alltså väldigt positiv till den här juniorborg-divisionen, även om själva avsnittet blir tjatigt på några ställen. Det är också lite obegripligt för mig att man inte kopplar samman den här sjukdomen med det Borgvirus som ju drabbade Seven för någon säsong sedan. Det hade väl ändå varit ett ganska bra sätt att knyta ihop de två intrigerna på?

En annan sak jag tänkt på: att det är hemskt gulligt att man i början av det här avsnittet tar upp TNG.s pokertradition igen. Inget är väl mysigare än att se de annars så renhåriga och överjagstarka federationsrepresentanterna sitta och bluffa och lura varandra.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 626 tv-avsnitt.