The Doomsday Machine. Det med planetätaren!

st doomsday

“It’s a weapon built primarily as a bluff. It’s never meant to be used. So strong, it could destroy both sides in a war. Something like the old H-Bomb was supposed to be. That’s what I think this is. A doomsday machine that somebody used in a war uncounted years ago. They don’t exist anymore, but the machine is still destroying. ”

Tänk ändå att vara kapten Kirk. Han behöver inte ens se den väldiga planetätaren för att förstå vad den är, hur gammal den är och i vilket syfte den konstruerats. Så ivriga var manusförfattarna att förklara exakt hur The Doomsday Machine inte bara var ett avsnitt om en gigantisk robot som käkar planeter, utan också en angelägen samtidskommentar kring det kalla kriget och kärnvapenrustningen.
st doomsday 4För min egen del är det William Windom i rollen som Matt Decker som är grejen med det här avsnittet. Han är den ende överlevande när Enterprise upptäcker sitt systerskepp USS Constellation drivande i rymden. Skeppet är skadat, och runt omkring det finns rester av det som brukade vara planeter i ett solsystem. Det är den så kallade planetätaren som varit framme och käkat sig mätt. Den har också lyckats med att både skjuta sönder Constellation och sedan totalförstöra planeten som skeppets besättning transporterats ner till. Kvar blev bara en ångestfylld Decker som inte kan sluta att anklaga sig själv för det som hände.
Så full av ånger st doomsday 3och hämndlystnad är Decker att han tvingar till sig befälet på Enterprise när Kirk är på Constellations vrak. Han ska försöka skjuta ner planetätaren som plötsligt dyker upp på nytt. Decker har liknats vid kapten Ahab på jakt efter Moby Dick,själv ser jag honom som ytterligare ett offer för den rymdgalenskap som så ofta grasserar i Star Trek. Men Windom gör ett bra jobb med att göra sin Decker både bräcklig och arrogant. Ett fint porträtt av en bruten man.

Och tycker jag inte att det är riktigt spännande till slut? Det första avsnittet på länge där jag faktiskt sitter och oroar mig för hur det ska gå för Kirk på slutet – trots att jag ju vet att han ska vara med i 44 avsnitt och en handfull filmer till.

Sammanfattning: Ett rätt tajt avsnitt. Mot alla odds är den eldsprutande planetätaren en helt okej fiende, trots att den saknar både syfte och repliker. Det kan också vara så att min förtjusning beror på min barnsliga svaghet för nästan alla serier och filmer där upplösningen hänger på en nedräkning. Du vet, där en sekund kan vara skillnaden mellan liv och död. Avsnittet är också det första där vi får se mer än ett av federationens skepp. I övrigt anser jag att Ent   erprise borde se över sin transportörfunktion – den verkar ju aldrig fungera som den ska! Har de ingen garanti? Betyg: 7/10

En Trek-athon tar sin början

mr-spock

Det här känns som början på något stort. Men jag är fortfarande inte säker på om det här är ett av mina mest lustfyllda självpåtagna projekt, eller om det bara är en sån där grej som kommer att ge mig dålig samvete, migrän och hålla mig vaken om nätterna- fylld av stress över oskrivna blogginlägg och försummade Star Trek-säsonger.

Målet är alltså att jag den 8 september 2016 ska ha sett vartenda avsnitt av alla upptänkliga Star Trek-serier, spinoffer, animerade serier och långfilmer. Just den dagen är det nämligen femtio år sedan det allra första avsnittet av Star Trek sändes (Givetvis finns det andra datum man kan räkna jubileum utifrån. Som till exempel första inspelningsdagen av den första piloten, som tv-bolaget först refuserade och som sändes först långt senare, men eftersom den femtioårsdagen redan har passerats så verkar det lite onödigt att ha det som deadline).Och när Leonard Nimoy nu gick bort så kändes det lite som att det var hög tid att kicka igång det här projektet. Se det som en hyllning till mannen med en av filmvärldens mest märkliga karriärer.

En sak som försvårar det här projektet en smula är att jag egentligen värjt mig mot nörderier större delen av mitt liv (förutom bögnördande, som jag tycker handlar mer om politik och historieskrivande än de flesta andra popkulturnörderier). Jag tycker att det är för mycket viktigpettrar och, framför allt, folk med bättre minne än jag för att jag ska känna mig helt bekväm i sådana sammanhang. Så det är med viss tvekan jag ger mig in i just Star Trek-världen. Är det någonting som folk grottat ner sig i så är det ju det här. Så ni “riktiga” fans – ha överseende med en novis. Okej?

För min egen del hoppas att det här projektet ska kunna återskapa åtminstone lite av den lyckokänsla som jag kände när jag första gången såg ett Star Trek-avsnitt på tv. Hitta tillbaka till den där omåttliga fascinationen för rymdfantasier och science fiction som jag tappat bort någonstans på vägen. Men som har börjat komma tillbaka. Eventuellt började det med Battlestar Galactica, men frågan är om det inte var Gravity som på allvar fick mig att gå igång på rymden igen. Det var något med de diskreta 3D-effekterna och svindelkänslan jag fick av att se Sandra Bullock ligga och flyta i rymden. Helt plötsligt kom jag ihåg hur det kändes när jag plöjde sf-romaner på mellanstadiet.. Henrik Tornbergs blogg Rymdfilm har också varit en inspirationskälla. Och en och annan steampunkroman som jag snubblat över.

Nu ska jag bara se till att komma igång med att se på de mer än 700 äventyren som ligger framför mig (älskade att när jag snabbresearchade för att få fram denna siffra genast hittade en tråd där alla hade kommit fram till olika slutsummor – som bara för att avskräcka mig ytterligare lite mer för att ge mig in i Star Trek-träsket).

Men den största utmaningen är förstås jag själv och min bristande självdisciplin. När jag för ett år sedan antog utmaningen om att blogga hundra dagar i sträck blev det totalt fem inlägg. Det kan i varje fall inte gå sämre, eller hur?

Som av en händelse drar #Blogg100 igång just idag – så vi ser väl det här som ett nytt försök att lyckas med den uppgiften.