VOY: Thirty Days. Det där Paris blir radikaliserad och hamnar i finkan efter att ha blivit miljöaktivist.

Efter snart 600 avsnitt av olika Star Trek-serier så är min uppskattning för alla typer av omstuvningar av berättarformatet orimligt stor. Som här, i Thirty Days, där storyn börjar med att Paris blir degraderad och slängs i finkan för 30 dagars isolering. Väl instängd i cellen börjar han skriva på ett brev till sin farsa där han förklarar vad som hänt, varpå vi får historien som lett till fängelsevistelsen berättad för oss genom olika flashbacks.

Det är när Voyager försöker hjälpa Moneanerna som bor på en planet som helt och hållet består av vatten, som Paris plötsligt drabbas av ett extremt miljöaktivistiskt patos. För att inte tala om att han också kommer ut som havsfetischist, en böjelse han lyckats dölja fram till nu.

Paris engagemang för “vattenplaneten” börjar med att han är med och upptäcker att den är konstgjord. Vattnet har flyttats dit från en närliggande planet av någon form av högstående civilisation och hålls på plats av ett uråldrigt gravitationsfält. Själva aggregatet som håller allt samman upptäcker Paris genom att göra om Delta Flyern till en u-båt och gå ner på havsdjup som Moneanerna aldrig kunnat besöka. Där träffar de förresten på en jättelik elektrisk ål också.

Moneanerna har byggt en högstående civilisation där under ytan, problemet är bara att deras hem börjat läcka på sistone, Vattenmassan minskar och försvinner ut i rymden. Paris och en lokal forskare, Riga, slår fast att det beror på Moneanernas industrialisering av vattenvärlden, där man bland annat utvinner syre. När Paris inser att Moneanerna troligtvis inte kommer att lägga om sin rovdrift på vattenvärlden, trots de vetenskapliga bevisen för hur den leder till rena rama undergången, så bestämmer han sig för att ta saken i egna händer. Planen är att spränga någon eller några av syrefabrikerna, och sedan hoppas på att Moneanerna kommer att bygga upp nya, mer miljövänliga fabriker för att ersätta dem (teknik som B’Elanna gett dem tillgång till).

Tankegångarna kring ett ekonomiskt system som fortsätter att tuffa på i gamla hjulspår, trots att alla skriker högt om dess mijlökonsekvenser, känns kanske igen från samtiden. Men oavsett hur ädla Paris drivkrafter är, så kan inte Janeway tillåta att han förvandlas till en miljöterrorist när han är i tjänst. Framför allt inte när han använder Delta Flyern som sitt främsta vapen i sin miljökamp. En välriktad vapensalva från Voyager förhindrar både förstörelsen av fabriken och oskadliggör Delta Flyern. Sedan kastas Paris in i den där isoleringscellen.

Paris månad i finkan gör att jag för första gången funderar mer på hur den egentligen är konstruerad. Privatlivet för fången är verkligen minimalt, en av väggarna består ju av en transparent vägg av energi, och utanför står en sur gubbe och vaktar. Det finns inte heller någon toalett i cellen, och inga som helst sätt att fördriva tiden på (i alla fall tills Paris får en pad så han kan skriva det där brevet till pappan). Man kan förstås hävda att bristerna i arresten beror på att Voyager inte är byggt för långvariga fängelsevistelser, men att behöva be vakten om hjälp varje gång man ska kissa verkar jobbigt (har vi ens sett en toalett på Voyager, förresten?).

Realismen blir inte precis större av den märkliga replikväxlingen i slutet av avsnittet:

TUVOK: Rise and shine, Ensign. Your thirty days have been served. Report for duty. You may want to shave first. 

PARIS: Yes, sir.

På 30 dagar har alltså Paris fått ett mikroskpiskt skäggstubb (det kan ju också vara så att han slutat bry sig på sin personliga hygien de sista dagarna av tiden han skulle sitta av, men då faller hela den här spaningen) . Hur som helst ett ganska futtigt bevis för Paris fysiska och psykiska förfall under tiden i isolering.

Värt att notera är att Willie Garson, Carries bögbästis Stanford Blatch i Sex and the City, spelar forskaren Riga (lätt igenkännbar även med en mask framför för nästan hela ansiktet), och att de famösa tvillingsystrarna Delaney (grabbigt samtalsämne för Kim och Paris) gör sitt enda framträdande i bild under hela serien. Det gör de under och just efter ytterligare ett av Kapten Protons-äventyr på holodäck.

Nu har jag sett så pass många Proton-äventyr i Voyager att jag börjar få kraftig Blixt Gordon-abstinens. Måste kanske beställa de gamla serierna och filmerna på dvd redan idag. Älskade ju formen på de där raketerna i Gordon-universumet. Ytterligare en titel på den ständigt växande listan över film och tv att kolla på. Även om jag kanske inte behöver starta en blogg för att skriva om allt som är släppt och skrivet om Blixt Gordon…

Ramberättelsen gör verkligen det här avsnittet en stor tjänst. Det sticker ut från det vanliga flödet och känns mer helgjutet. På samma sätt som det är otroligt skönt att för en gångs skull inte hamna i en grotta när Star Trek besöker en främmande planet. Undervattensvärldar är ju mycket snyggare, dessutom.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 576 tv-avsnitt.

VOY: Night. Det om miljöförstöring och den stjärnlösa rymdvidden.

Ny säsong, ny premiär, den här gången för Voyagers femte årgång. Ett avsnitt som kanske inte är det muntraste vi varit med om. Den här årgången känns det nästan som om de två konkurrerande Star Trek-serierna har någon form av intern tävling om vem som lyckas göra den mest uppgivna och hopplösa säsongsinledningen. Och frågan är om inte Voyagers första halva av Night räcker för att ta hem pokalen. Visst, allt börjar med en rolig Blixt Gordon-pastisch i svartvitt på holodäck, men resten… Janeway är så deprimerad att hon isolerat sig på sitt rum där hon ältar hur korkad hon var som fattade beslut som sedan dömde Voyagers besättning till att tråla runt i deltakvadranten i åratal. Neelix tappar sitt vanliga glada humör och måste behandlas för nihilifobi, den rädsla för intet som uppstår när han inte längre kan se några stjärnor genom Voyagers fönster. Och Paris och B’Elanna sitter uppe på nätterna i mässen och spelar sällskapsspel och grälar offentligt. Kan en sf-serie bli mer otäck och ohygglig?

Jodå. För i den becksvarta och öde del av galaxen som man korsar – så tom och vid att inga stjärnor ens syns där – gömmer sig främmande livsformer. Voyager attackeras av aliens, ljuskänsliga varelser som släcker ned hela skeppet innan de tar sig in. Exotiska exemplar, förresten, som ser så pass absurda ut att första gången jag såg en av dem så trodde jag att det var en filur som hörde hemma i Blixt Gordon-äventyret på Holodäck. Någon vidare kontakt med främlingarna hinns inte med innan det börjar avlossas en massa vapen Det är Janeway som först börjar beskjuta främlingarnas skepp, men det visar sig snabbt att det är federationsskeppet som befinner sig i underläge. Då undsätts Voyager av ett slags steampunkinspirerat skepp vars kapten ser riktigt ohälsosam och strålskadad ut (ett tag trodde jag att det var Fester från Familjen Addams).

Som så många gånger förr i den här serien så visar det sig snart att räddaren i nöden är den verkliga boven. I det här fallet är onkel Fester, det vill säga Emck från Malon, en vidrig sophanteringsentrepenör som dumpar giftigt avfall på de stackars nattvarelsernas område. När Voyagers besättning får nys om det här försöker man dela med sig av sina egna metoder för att rena avfall från motorer och warpkärna – men Emck är inte intresserad. Hela hans företagsidé bygger ju på att dumpa avfall – en teknik som avskaffar avfallet skulle ju göra honom arbetslös. Då upprätthåller han hellre det system som redan existerar och som han tjänar pengar på oavsett hur många nattvarelser som dör på grund av hans utsläpp (eventuella paralleller till argument inom dagens miljödebatt är helt säkert inte slumpmässiga).

Det folkmord genom giftutsläpp som pågår lämnar inte Janeway och besättningen någon ro. Man funderar på olika sätt att förstöra det rumsliga virvelfenomen som gör att Enck snabbt kan ta sig från sin hemvärld till mörkervarelsernas del av rymden med sina avfallsskepp. Men samtidigt vill man gärna själv använda virveln för att förkorta sin resa genom den där mörka delen av rymden med sisådär två år. Janeway kommer på den fantastiska idén att låta Voyager åka genom virveln utan henne, för att sedan ensam stanna kvar och förstöra rymdfartsleden. Att hon sedan får klara sig på egen hand i en skyttel skulle kunna vara ett sätt för henne att återbetala den skuld hon känner till besättningen, verkar Janeway tänka. Men hennes självuppoffrande initiativ blir nedröstat av en enhällig samling höga befäl i en sån där lite tramsigt lojalitetsporrig scen där man bara väntar på att någon ska ställa sig på ett bord och säga “Captain, my Captain!”).

När Janeways abdikation är undanröjd så besvarar hon besättningens kärlek genom att genast utsätta alla ombord för livsfara. Hon bestämmer sig för att spränga den där virveln samtidigt som Voyager åker in i den – så att skeppet liksom ska surfa på svallvågorna av detonationen. Det går givetvis utmärkt. Lite för bra och enkelt, tycker den här surkarten.

Jag är oerhört förtjust i den deppiga starten på avsnittet, nämligen. Tycker att känslan av klaustrofobi, meningslöshet och tvivel är en ypperlig källa till drama och fördjupning av karaktärerna. Och kanske är den där långtråkigheten dessutom en ganska korrekt bild av hur en resa genom galaxen skulle kunna te sig. Dessutom kändes Voyager som ett lite snyggare skepp när det fick kryssa runt i halvmörker. Så det här avsnittet var länge uppe på ett betyg runt nio av tio. Men så blev det lite för käckt och präktigt på slutet. Enck skepp torpederas och går under, och den vortex han använt sig av för att ta sig till de mörka rymdvidderna går samma väg. Alla ombord på Voyager älskar Janeway, och hon åker blixtsnabbt ut ur sin depression när hon väl får en ursäkt att springa runt bredbent med ett tungt vapen och skjuta efter aliens med udda utseende. Svärtan är som bortblåst, ja man hinner till och med ut i ett gnistrande och överbefolkat hörn av galaxen innan avsnittet tar slut.

I dag antar jag att man kanske gjort lite annorlunda med en serie som den här. Dragit ut på den interstellära natten i några avsnitt. Låtit Janeway bli ännu konstigare. Låta nattvarelserna bli galna av giftutsläppen. Kanske kunde Paris rentav bli personlighetsförändrad och faktiskt tro att han var Captain Proton på riktigt. Bland det jobbigaste med att se den här serien är alla möjligheter till rolig action och drama som man bara seglar förbi. Även om det hör avsnittet som ju faktiskt existerar utanför min fantasi också var kul, förstås.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 561 tv-avsnitt.