Tag: Bashirs kärleksliv

DS9: The Dogs of War. Det där Quark tror att han ska bli stornagus.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det känns som om Deep Space Nine-skaparna verkligen förbereder sig på avslutet nu. Och så här på upploppet verkar man sikta på ett ordnat closure, där man säger farväl till sina favoritfigurer under ordnade former. Sist var det alltså bromancen mellan Bashir och O’Brien som skulle avhandlas, medan man nu – i det sista avsnittet innan den stora finalen – väljer att satsa allt krut på ett…ferengiavsnitt.

Usch! Var min första reaktion. Men när jag sedan insåg att The Dogs of War också är det sista steget i reformationen av ferengikulturen blev jag betydligt mer road. Successivt har ju Deep Space Nines skapare både gjort ferengierna som art mer sympatiska och deras samhälle mindre vidrigt. Ingen kan väl glömma kampen för att kvinnor skulle få ha rätt att bära kläder? Eller att de sedan också fick möjlighet att göra affärer och tjäna pengar? Aktivisten bakom den här utvecklingen är till stor del Roms och Quarks mamma, och hon är också inblandad i det här avsnittets händelseutveckling. Som stornagusens fru har hon en del inflytande, tydligen.

I början av Dogs of War får Quark reda på att stornagusen tänker abdikera, och att han själv kommer att bli utsedd till ersättare. Men när Quark börjar researcha sitt blivande ämbete så inser han hur mycket det politiska livet på hemplaneten förändrats. Stornagusen är till exempel inte längre envåldshärskare, utan måste samsas med ett parlament om de politiska besluten. Monopol är numera förbjudna, trots att de ger stora inkomster och alltså borde vara den råa kapitalismens ideal. Ja, man har till och med börjat driva in skatter från sin befolkning (även om mutor tydligen är avdragsgilla).

Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut, verkar Quark tänka. Och bestämmer sig för att vägra bli stornagus om inte han får makten att återställa ferengi-imperiet till det gamla systemet. “Make Ferenginar Great Again”, liksom. Men hans ultimatum faller platt när det står klart att det aldrig var meningen att Quark skulle bli stornagus. Det var hela tiden hans bror Rom som skulle få titeln (lite aldrig på en stornagus på en dålig Skype-uppkoppling – störningarna kan göra att han tror att han pratar med fel bror) I och med rekryteringen av Rom så verkar den progressiva utvecklingen av ferengi-imperiet fortsätta. Hans politiska åsikter framgick tydligt när han tidigare i avsnittet försökte få Quark att sälja sin bar till honom.

QUARK: Did you know this Congress of Economic Meddlers actually passed legislation making monopolies illegal? What’s the point of being in business if you can’t corner the market and gouge your customers? 

ROM: There’s something to be said for keeping prices down by ensuring healthy competition. So what are you going to do with the bar? 

QUARK: You can’t even dump industrial waste anymore because it might harm the natural habitat. I’m supposed to start worrying about animals now? Look how they live, wallowing in dirt, sleeping in trees. That’s not natural. 

ROM: I suppose you could argue that Ferenginar’s biodiversity is a precious resource that belongs to everyone. So, what are you going to do with the bar? 

QUARK: And don’t even get me started about this whole labour rights thing. What have we come to if you can’t demand sexual favors from people in your employ? 

ROM: Unharassed workers are productive workers. So, what are you going to do with the bar?

Rom köper Quarks bar i den här scenen, men när han senare blir stornagus låter han brorsan få den tillbaka. Gratis! Så långt har alltså förskingringen av de ferengiska idealen gått! Men i sin bar tänker Quark fortsätta att vara en old school-ferengi. Här, i hans privata lilla kungadöme, ska de gamla idealen leva vidare. Med trix, fix, mygel och fusk kommer Quark alltid att kunna maximera sina vinster.

Även om ferengistoryn får mycket utrymme, så sker det även annat i det här avsnittet. Som att den Cardassiska Frihetsfronten nästan går under innan den ens kommit igång på allvar. Kira, Damar och Garak undviker med en hårsmån ett bakhåll när de försöker värva fler revoltörer. Samtidigt attackerar och utplånar Dominon alla de baser som Frihetsfronten byggt upp. Men när Dominion hävdar i nyhetssändningar att Damar är död, så har myten om honom redan börjat leva sitt eget liv. Ingen tror på riktigt att Damar har dött, utan att det bara är propaganda. Så för den lätt desperata trion, strandade i Cardassien, återstår nu bara hederligt gammalt gerillakrig. Som att spränga en militärbas i luften och tala uppviglande till massorna.

I övrigt: Sisko får reda på att han ska bli pappa (tydligen har han glömt att ta sin p-spruta), men Kasidy är orolig över maskhålsvarelsernas mörka profetior. Vilken framtid kommer deras barn att få? I andra änden av parförhållandespektrat kommer Bashir och Ezri äntligen kommer till skott och börjar hångla. Och så bestämmer sig Federationsalliansen för att attackera Dominion. Motståndarna har i och för sig dragit sig tillbaka till cardassiskt område, men alla inser ju att det bara är för att kunna bygga upp sina styrkor på nytt. Så varför vänta på att de blir övermäktiga? Bättre att slå till nu, tycker Sisko. Och de andra håller med honom. Så jag antar att det är det slaget vi får följa i nästa dubbelavsnitt. Den allra sista striden för Deep Space Nines del. Då lär vi få se Sisko i ett nytt rymdskepp som heter Defiant, som ser precis likadant ut som det förra han hade. Och visst såg han mycket mer lycklig över det än att han skulle bli pappa igen?

Jag blev ändå en smula förvånad över att man väljer att göra det näst sista avsnittet av Deep Space Nine som en komedi. Jag var faktiskt helt övertygad om att man skulle vara koknsekventa i att låta The Last Chapter vara genommörkt och deppigt rakt igenom. I stället fick vi alltså ett typiskt ferengiavsnitt med vissa inslag av allvar. Visst, det var fint att få reda på vad som kommer att hända på Ferenginar i framtiden. Rart att se Rom få sin slutliga revansch på brorsan Quark. Men jag hoppas verkligen på att det där sista avsnittet är helt och hållet humorbefriad. Vi är värda det!

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 607 tv-avsnitt.

DS9: When it rains… Kai Winn blir ännu ondare, Odo blir sjuk och Kira måste samarbeta med fienden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Många chockerande saker som händer i det här avsnittet: Doktor Bashir upptäcker att Odo också bär på den mystiska sjukdom som Grundarna lider av. Och inte nog med det, han kommer också fram till att smittan planterats in i Odo som sedan agerat smittspridare till resten av changelingcommunityn. Vem inom Federationen som skulle kunna göra en sån här moraliskt förkastlig sak, vad som i praktiken är ett folkmord? Den hemliga och autonoma Sektion 31, gissar Bashir! Lika flink är han dock inte när det gäller det privata, han och Ezri har fortfarande inte fått ihop det, men finns det liv finns det hopp!

En växande irritation mellan Kai Winn och Dukat (hon har ju insett hur många sätt han lurat henne på nu) kulminerar när han i smyg försöker läsa i den där gamla boken om hur man släpper Pah-vålnaderna fria. Han hinner typ bara öppna boken innan en röd blixt avlossas från ett uppslag och gör honom blind. Dukat tänkte sig nog att han skulle bli omhändertagen av Winn efter den här smällen (de har ju trots allt legat en massa nu), men hon kastar ut honom på gatan i stället. Det är nog bra för dig om du får tänka över ditt liv, tycker Winn, och menar att en bra position att göra det på är som blind och hemlös tiggare. Nog för att vi visste att Winn var genomfalsk och vidrig, men form av tjuvheder trodde jag ändå att hon hade. Kanske mest chockerad över den här grejen i hela avsnittet. Men också lite glad. Är ju som bekant inte så förtjust i Dukat. Eller Winn. Lite mer upprörd blir jag när jag läser på om det här avsnittet och inser att det här också var ett sätt att pausa den här sidointrigen. Den hade tydligen kommit lite för långt lite för snabbt. Förstår inte riktigt hur röriga de här upphovspersonerna var när de skrev den här serien.

Visst har arbetet i den där alliansen mellan Federationen, klingonerna och romulanerna gått nästan osannolikt bra för att vara Deep Space Nine? Så nu är det dags för trubbel på allvar. Efter det förödmjukande slaget vid Chin’toka så visar det sig att klingonerna kan göra någon form av inställning på sina skepp som gör dem immuna mot breenernas black out-vapen. De, ensamma, utgör nu försvarslinjen mot Dominion. Det här får klingonernas ledare Gawron att drabbas av någon form av storhetsvansinne, så han åker till Deep Space 9 och förklarar att han omedelbart tänker leda den klingonska flottan mot Dominion. Han tror tydligen att klingonerna på egen hand ska lyckas med det som alliansen inte kunnat göra. Misslyckas han så finns det inte längre någon som kan skydda Federationen och Jorden mot Dominions styrkor. Jobbigt läge.

Ännu jobbigare är det för Kira och Odo. De ska försöka utbilda den nystartade cardassiska motståndsrörelsen i hur man utkämpar ett gerillakrig. Det vill säga lära ut just de metoder som bajoranerna använde mot cardassierna förr i tiden. Gruppens ledare Damar lyssnar på det som Kira och Odo försöker förmedla, men hans undersåtar använder en hel del tid åt att försöka tracka dem i stället. Som till exempel genom att påminna dem om att Odo ju faktiskt samarbetade med cardassierna på Deep Space 9 förr i tiden, och vad den som såg till att bajoraner fängslades/sattes i arbetsläger/avrättades. En sån där jobbig grej som man inte riktigt vet om Kira och Odo riktigt rett ut. Men den riktiga katastrofen är att Odo upptäcker hur hans händer börjar flagna. Det betydar att även han nu fått de första symptomen på den farliga changelingsmittan.

Det här avsnittet kändes lite bättre att skriva om än att se på. Trots att jag äntligen fått som jag vill, en lång räcka avsnitt berättade som en följetong, så är det något som fattas. Det känns som om man gått från den ena ytterligheten till den andra, och att det nu snarare saknas en del fördjupningar hos några av rollfigurerna för att det ska bli riktigt bra. Det kan förstås också vara så att jag är den typen av person som är ständigt missnöjd.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 601 tv-avsnitt.

DS9: Chrysalis. Det där Bashir kärar ner sig i sin genförbättrade patient.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Så var vi framme vid ett avsnitt med en singelavsnittsrelation igen. Den såpavägrande producentens hårdföra sätt att se till att inga nya romanser eller vänskaper överlever längre än 45 minuter – sedan måste alltid gästskådespelaren dra vidare ut i galaxen. Jag var ganska nöjd med den där definitionen, tills jag kom på att den inte riktigt stämmer in på just Chrysalis. Det här avsnittet består ju faktiskt av ett återbesök på Deep Space 9 – en andra chans för romans, helt enkelt. Hela det där “tokroliga” supersmarta genförbättrade gänget från förra säsongens avsnitt Statistical Probabilities är alltså tillbaka på rymdstationen igen.

De har rymt från Institutet där de hålls instängda, eftersom de vill att Bashir ska behandla Sarina – den av de genmodifierade genierna som bara mest sitter och tittar tomt ut i luften. Tydligen beror hennes apatiska tillstånd på att hennes hjärna är lite skevt genmodifierad. Sarina får helt enkelt för många intryck, så många att hon inte klarar av att hantera och sålla bland dem – därav den tomma blicken. Efter lite krångel fram och tillbaka så lyckas Bashir fixa till synapsflaskhalsarna i hennes hjärna. Han börjar dessvärre också kära ner sig i sin nya patient, och de två inleder ganska snart ett förhållande. Eller, det kanske var att ta i. Men under ett eller två dygn verkar det vara kärlek på gång. Men som vanligt slutar det inte så lyckligt för Bashir på den fronten.

Den röda tråden i Chrysalis är skeppsläkarens enorma ensamhet. Inte bara längtar Bashir efter en partner, han skulle gärna också bli ihop med någon som är lika smart som honom. Så han blir förstås överlycklig när han får hångla med Sarina, som inte bara är rätt snygg utan också kan ge viktig och relevant input kring hans forskningsprojekt. Dessvärre är Bashir inte helt lyhörd inför Sarinas signaler eller situation. Även om hon numera kan hantera intryck från omvärlden, så betyder inte det att hon blott två dagar efter sin operation pallar med en överentusiastisk och påträngande pojkvän. Det hela slutar med att Sarina drar iväg Deep Space 9, sugen på att börja ett nytt liv. Kvar på rymdstationen står Bashir. Ensam och övergiven på nytt.

Chrysalis cringefaktor är ovanligt hög. Värst är väl den långa scen där de genmodifierade genierna improviserar musikaliskt a capella för att värma upp Sarinas talcentrum (nej, det håller inte Glee-klass, direkt). Ett slags hemgjord Sound of Music-pastisch som är bland det mest pinsamma och malplacerade jag sett i Star Trek. I alla fall så här långt.

Kanska ska man se det där sångnumret som ett tydligt tecken på att upphovspersonerna till Deep Space Nine faktiskt är på väg bort från den här serien. Jag menar, hälften av tiden verkar det som om de inte ens är intresserade av att göra en rymdserie. Liksom förra avsnittets basebolltönterier så kan man även se Chrysalis som ett slags genreövning. Den här gången har vi att göra med någon slags korsbefruktning mellan Vita serien och My fair lady. Bashir är läkaren som faller för sin mystiska patient, men en del av attraktionen består också av att hennes tillfrisknande är hans verk. Det är också lite fint att man inte bara glömmer bort och ignorerar den genmanipulation av Bashir som han gått igenom som barn, och hur den, vare sig han vill det eller ej, alltid får honom att känna sig isolerad från resten av besättningen.

Fast nu gör jag eventuellt det här avsnittet lite smartare och djuplodande än det egentligen är. För Chrysalis är framför allt ett slarvigt, tråkigt och lite pinsamt avsnitt. Så här långt känns inte Deep Space Nines sista säsong som någon höjdare. Det är bara kalkon efter kalkon.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 565 tv-avsnitt.

DS9: Change of Heart. Det där Worf trotsar order för att rädda Dax liv.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Om man gillar långdragna scener där Worf och Dax promenerar runt i en studio som är hjälpligt förklädd till en djungel, garnerad med en och annan ödla och orm – ja, då är Change of Heart ett avsnitt för dig! Tror inte jag varit med om ett Star Trek-avsnitt med så här många och långa transportsträckor – och då menar jag det för en gångs skull bokstavligt.

De här vandringarna är en del av ett hemligt uppdrag som Worf och Dax fått. De ska plocka upp en avhoppad cardassisk spion långt bakom fiendens linjer, och då kan man ju inte köra fram med sin rymdskyttel till huvudentrén, liksom. Utan istället gömma den någonstans i djungeln och sedan försöka ta sig fram genom terrängen. Men på sin långa, och något enformiga, vandring stöter de två ihop med en fiendepatrull och Dax blir skjuten med ett slags antikoagulerande medel som gör att hon sakta men säkert förblöder.

Både Worf och Dax är förstås proffs, så efter att Worf dragit runt med en allt svagare Dax ett tag, så lämnar han till sist henne i en glänta och lovar att komma tillbaka när han hämtat avhopparen. Spionen sitter ju inne på information som kan rädda miljoner människor, och att då prioritera sin frus överlevnad funkar inte om man är en plikttrogen stjärnflottesoldat. Så bägge försöker liksom låtsas om att Worf inte just dömt Dax till döden när han lämnar henne där i skogen. Fast, efter ett tag ångrar han sig och rusar tillbaka för att rädda sitt livs stora förälskelse. Störst av allt är kärleken, tydligen även för Worf.

Och det är väl lite det som är temat för hela det här avsnittet – kärleken har förändrat Worf. Han började skämta redan för något avsnitt sedan faktiskt, och sedan dess har han utvecklat sitt koncept genom att även visa känslor. Att nu till och med bryta mot order är peak Worf 2.0.

När de två kommer tillbaka till Deep Space 9 får Worf mycket riktigt också en avhyvling av Sisko. Men inte bara skäll.

SISKO: As your captain, it is my duty to tell you that you made the wrong choice. I don’t think Starfleet will file any formal charges. Even a secret court martial would run the risk of revealing too much about their intelligence operations. But this will go into your service record, and to be completely honest, you probably won’t be offered a command on your own after this. 
WORF: I understand. 
SISKO: I have also issued new orders. You and Jadzia are not to be assigned to a mission on your own ever again. (Paus) And one last thing. As a man who had a wife, if Jennifer had been lying in that clearing I wouldn’t have left her either.

Så här i efterhand verkar det ju ganska konstigt att man skickar iväg ett äkta par på ett äventyr tillsammans. Jag menar, när jag jobbade på Sveriges Radio på 90-talet så minns jag att det vissa lokalradiostationer tvingade par att jobba på olika arbetsplatser, vilket ledde till att en del som blev kära på jobbet höll sina relationer hemliga ett tag – så bara för att en av dem skulle slippa att pendla till en annan stad. Men på Deep Space 9 är det alltså tänkt att man ska vara så pass proffsig att man kan jobba sida vid sida utan att det där ska betyda någonting. Eller så var det kanske inte någon slump att Worf sökt sig till arbetsuppgifter utanför rymdstationen, han kanske inte ville blanda jobb och relationer för mycket. Ännu lite märkligare blir det dock att till exempel Bashir ju ville att man skulle bryta mot order för att rädda Sisko, för bara några avsnitt sedan. Det var ju inte som att han fick hur mycket skit som helst för att han hade en sådan åsikt. Å andra sidan var det just Worf som den gången bestämde sig för att reglementet och givna order vägde tyngre än privata relationer.

För övrigt tycker jag att scenerna mellan Worf och Dax i det här avsnittet fungerar ovanligt bra. Satt liksom och skrockade mig igenom flera scener där de gnabbas med varandra, som när de försöker bestämma vart de ska åka på bröllopsresa. Helt plötsligt fungerar komedin i den här serien. Ja, i varje fall fram tills dess att Dax-skådisen Terry Farrell väljer att spela över i stället för att köra lite mer med understatements.

Fullt lika förtjust är jag kanske inte i avsnittets b-handling, där O’Brien övertalar Bashir att utmana Quark på ett parti Tongo – ett spel där Quark innehar någon form av rekord efter mer än tvåhundra matcher utan förlust. När Bashir, efter en hel del träning, utmanar Quark så blir han fullständigt bortkollrad. Quark börjar nämligen prata om Dax, och river upp alla gamla sår som finns hos Bashir – all den obesvarade kärlek han känt för henne, och hur knäckt han innerst inne är över att se henne vara lyckligt med Worf. Bashir tappar helt kollen på spelet, och Quark kan lägga ytterligare en seger till samlingen. Ja, det är ungefär lika ospännande som det låter när jag skriver om det.

Men i övrigt är det ett ovanligt kul avsnitt, trots att Dax alltså nästan stryker med på kuppen. Det här känns faktiskt också som första gången man får en ordentlig inblick i Worf och Dax förhållande – och kanske till och med förstår en del av attraktionen. Tongo-intrigen är väl uthärdlig när man kollar på avsnittet, men när den är slut känns den som bland de mest meningslösa b-handlingar man tryckt in i den här serien. Och det drar också ner betyget en del för mig.

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 539 tv-avsnitt.