DS9: Chrysalis. Det där Bashir kärar ner sig i sin genförbättrade patient.

Så var vi framme vid ett avsnitt med en singelavsnittsrelation igen. Den såpavägrande producentens hårdföra sätt att se till att inga nya romanser eller vänskaper överlever längre än 45 minuter – sedan måste alltid gästskådespelaren dra vidare ut i galaxen. Jag var ganska nöjd med den där definitionen, tills jag kom på att den inte riktigt stämmer in på just Chrysalis. Det här avsnittet består ju faktiskt av ett återbesök på Deep Space 9 – en andra chans för romans, helt enkelt. Hela det där “tokroliga” supersmarta genförbättrade gänget från förra säsongens avsnitt Statistical Probabilities är alltså tillbaka på rymdstationen igen.

De har rymt från Institutet där de hålls instängda, eftersom de vill att Bashir ska behandla Sarina – den av de genmodifierade genierna som bara mest sitter och tittar tomt ut i luften. Tydligen beror hennes apatiska tillstånd på att hennes hjärna är lite skevt genmodifierad. Sarina får helt enkelt för många intryck, så många att hon inte klarar av att hantera och sålla bland dem – därav den tomma blicken. Efter lite krångel fram och tillbaka så lyckas Bashir fixa till synapsflaskhalsarna i hennes hjärna. Han börjar dessvärre också kära ner sig i sin nya patient, och de två inleder ganska snart ett förhållande. Eller, det kanske var att ta i. Men under ett eller två dygn verkar det vara kärlek på gång. Men som vanligt slutar det inte så lyckligt för Bashir på den fronten.

Den röda tråden i Chrysalis är skeppsläkarens enorma ensamhet. Inte bara längtar Bashir efter en partner, han skulle gärna också bli ihop med någon som är lika smart som honom. Så han blir förstås överlycklig när han får hångla med Sarina, som inte bara är rätt snygg utan också kan ge viktig och relevant input kring hans forskningsprojekt. Dessvärre är Bashir inte helt lyhörd inför Sarinas signaler eller situation. Även om hon numera kan hantera intryck från omvärlden, så betyder inte det att hon blott två dagar efter sin operation pallar med en överentusiastisk och påträngande pojkvän. Det hela slutar med att Sarina drar iväg Deep Space 9, sugen på att börja ett nytt liv. Kvar på rymdstationen står Bashir. Ensam och övergiven på nytt.

Chrysalis cringefaktor är ovanligt hög. Värst är väl den långa scen där de genmodifierade genierna improviserar musikaliskt a capella för att värma upp Sarinas talcentrum (nej, det håller inte Glee-klass, direkt). Ett slags hemgjord Sound of Music-pastisch som är bland det mest pinsamma och malplacerade jag sett i Star Trek. I alla fall så här långt.

Kanska ska man se det där sångnumret som ett tydligt tecken på att upphovspersonerna till Deep Space Nine faktiskt är på väg bort från den här serien. Jag menar, hälften av tiden verkar det som om de inte ens är intresserade av att göra en rymdserie. Liksom förra avsnittets basebolltönterier så kan man även se Chrysalis som ett slags genreövning. Den här gången har vi att göra med någon slags korsbefruktning mellan Vita serien och My fair lady. Bashir är läkaren som faller för sin mystiska patient, men en del av attraktionen består också av att hennes tillfrisknande är hans verk. Det är också lite fint att man inte bara glömmer bort och ignorerar den genmanipulation av Bashir som han gått igenom som barn, och hur den, vare sig han vill det eller ej, alltid får honom att känna sig isolerad från resten av besättningen.

Fast nu gör jag eventuellt det här avsnittet lite smartare och djuplodande än det egentligen är. För Chrysalis är framför allt ett slarvigt, tråkigt och lite pinsamt avsnitt. Så här långt känns inte Deep Space Nines sista säsong som någon höjdare. Det är bara kalkon efter kalkon.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 565 tv-avsnitt.

DS9: Change of Heart. Det där Worf trotsar order för att rädda Dax liv.

Om man gillar långdragna scener där Worf och Dax promenerar runt i en studio som är hjälpligt förklädd till en djungel, garnerad med en och annan ödla och orm – ja, då är Change of Heart ett avsnitt för dig! Tror inte jag varit med om ett Star Trek-avsnitt med så här många och långa transportsträckor – och då menar jag det för en gångs skull bokstavligt.

De här vandringarna är en del av ett hemligt uppdrag som Worf och Dax fått. De ska plocka upp en avhoppad cardassisk spion långt bakom fiendens linjer, och då kan man ju inte köra fram med sin rymdskyttel till huvudentrén, liksom. Utan istället gömma den någonstans i djungeln och sedan försöka ta sig fram genom terrängen. Men på sin långa, och något enformiga, vandring stöter de två ihop med en fiendepatrull och Dax blir skjuten med ett slags antikoagulerande medel som gör att hon sakta men säkert förblöder.

Både Worf och Dax är förstås proffs, så efter att Worf dragit runt med en allt svagare Dax ett tag, så lämnar han till sist henne i en glänta och lovar att komma tillbaka när han hämtat avhopparen. Spionen sitter ju inne på information som kan rädda miljoner människor, och att då prioritera sin frus överlevnad funkar inte om man är en plikttrogen stjärnflottesoldat. Så bägge försöker liksom låtsas om att Worf inte just dömt Dax till döden när han lämnar henne där i skogen. Fast, efter ett tag ångrar han sig och rusar tillbaka för att rädda sitt livs stora förälskelse. Störst av allt är kärleken, tydligen även för Worf.

Och det är väl lite det som är temat för hela det här avsnittet – kärleken har förändrat Worf. Han började skämta redan för något avsnitt sedan faktiskt, och sedan dess har han utvecklat sitt koncept genom att även visa känslor. Att nu till och med bryta mot order är peak Worf 2.0.

När de två kommer tillbaka till Deep Space 9 får Worf mycket riktigt också en avhyvling av Sisko. Men inte bara skäll.

SISKO: As your captain, it is my duty to tell you that you made the wrong choice. I don’t think Starfleet will file any formal charges. Even a secret court martial would run the risk of revealing too much about their intelligence operations. But this will go into your service record, and to be completely honest, you probably won’t be offered a command on your own after this. 
WORF: I understand. 
SISKO: I have also issued new orders. You and Jadzia are not to be assigned to a mission on your own ever again. (Paus) And one last thing. As a man who had a wife, if Jennifer had been lying in that clearing I wouldn’t have left her either.

Så här i efterhand verkar det ju ganska konstigt att man skickar iväg ett äkta par på ett äventyr tillsammans. Jag menar, när jag jobbade på Sveriges Radio på 90-talet så minns jag att det vissa lokalradiostationer tvingade par att jobba på olika arbetsplatser, vilket ledde till att en del som blev kära på jobbet höll sina relationer hemliga ett tag – så bara för att en av dem skulle slippa att pendla till en annan stad. Men på Deep Space 9 är det alltså tänkt att man ska vara så pass proffsig att man kan jobba sida vid sida utan att det där ska betyda någonting. Eller så var det kanske inte någon slump att Worf sökt sig till arbetsuppgifter utanför rymdstationen, han kanske inte ville blanda jobb och relationer för mycket. Ännu lite märkligare blir det dock att till exempel Bashir ju ville att man skulle bryta mot order för att rädda Sisko, för bara några avsnitt sedan. Det var ju inte som att han fick hur mycket skit som helst för att han hade en sådan åsikt. Å andra sidan var det just Worf som den gången bestämde sig för att reglementet och givna order vägde tyngre än privata relationer.

För övrigt tycker jag att scenerna mellan Worf och Dax i det här avsnittet fungerar ovanligt bra. Satt liksom och skrockade mig igenom flera scener där de gnabbas med varandra, som när de försöker bestämma vart de ska åka på bröllopsresa. Helt plötsligt fungerar komedin i den här serien. Ja, i varje fall fram tills dess att Dax-skådisen Terry Farrell väljer att spela över i stället för att köra lite mer med understatements.

Fullt lika förtjust är jag kanske inte i avsnittets b-handling, där O’Brien övertalar Bashir att utmana Quark på ett parti Tongo – ett spel där Quark innehar någon form av rekord efter mer än tvåhundra matcher utan förlust. När Bashir, efter en hel del träning, utmanar Quark så blir han fullständigt bortkollrad. Quark börjar nämligen prata om Dax, och river upp alla gamla sår som finns hos Bashir – all den obesvarade kärlek han känt för henne, och hur knäckt han innerst inne är över att se henne vara lyckligt med Worf. Bashir tappar helt kollen på spelet, och Quark kan lägga ytterligare en seger till samlingen. Ja, det är ungefär lika ospännande som det låter när jag skriver om det.

Men i övrigt är det ett ovanligt kul avsnitt, trots att Dax alltså nästan stryker med på kuppen. Det här känns faktiskt också som första gången man får en ordentlig inblick i Worf och Dax förhållande – och kanske till och med förstår en del av attraktionen. Tongo-intrigen är väl uthärdlig när man kollar på avsnittet, men när den är slut känns den som bland de mest meningslösa b-handlingar man tryckt in i den här serien. Och det drar också ner betyget en del för mig.

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 539 tv-avsnitt.