Och så var det dags för…säsongsavslutning! Helt plötsligt var den bara där, med ett sånt där tudelat avsnitt igen. Ett sånt som ska få alla fansen att oroa sig hela sommaren över vad som ska hända nästa säsong.
Den här gången har man ju faktiskt verkligen ansträngt sig för att skapa en riktigt skitjobbig cliffhanger. En sån där allt gått fel för Janeway och hennes besättning. När vi lämnar dem i slutet av Basic är de dumpade på en planet där det finns både grottmänniskor och dinosaurier. Men själv står de utan både vapen och redskap. Men det finns några orimligt små möjligheter till räddning. Tre stycken, närmare bestämt.
Deras enda hopp är att 1. Paris skyttel inte är fullt så nedskjuten som det verkade. 2. Att hololäkaren, som ju är kvar ombord på Voyager på något sätt kan rädda dem. Eller att 3. Lon Suder, den galne betazoiden från avsnittet Meld, ska ha genomgått en total personlighetsförändring under de tio avsnitt som han suttit inspärrad i sin hytt. Han är också kvar ombord på Voyager. Den senaste tiden har han främst pysslat med växter, och det är oklart om hans mordiska sida är helt borta.å är det väldigt bra att den inte är det.
Jag börjar det här inlägget med att skriva om slutet på avsnittet, för vägen dit är mest plågsam. Det här är den där typen av avsnitt där alla säger saker som “det här är misstänkt likt en fälla”, och sedan ändå fortsätter rakt in i bakhållet.
Allt börjar, som så många gånger förut i Star Trek, med ett nödrop. Den här gången från Seska. Ni vet, cardassiern som låtsades vara bajoransk maquis och som nu jobbar tillsammans med Kazon-Nistrim-klanen (så bra CV). Hennes samarbete med kazonerna är extremt intimt, eftersom hon är ihop med dess ledare Maje Culluh. Det förhållandet hindrade ändå inte Seska från att stjäla DNA från Chakotay i ett tidigare avsnitt, och göra sig själv gravid med hjälp av det (Seska, alltså. Det är som att allt hon tar i blir en såpa). Nu är barnet fött, och i det där nödropet vädjar hon till Chakotay att komma och rädda henne och hennes son. Culluh blev inte superglad när barnet inte var hans, låter hon oss förstå.
Lika sinnrikt har hon gillrat resten av fällan: en kazonsk självmordsbombare med sprängmedel i kroppen som låtsas att han blivit övergiven av Culluh, och påstår att Seska är död. När Voyager fortsätter att leta efter Culluhs skepp utsätts skeppet för upprepade attacker mot den del av Voyager där självdestruktionsfunktionen finns, så att Janeway inte kan spränga skeppet i luften om och när kazonerna lyckas borda det. Däremot tror jag inte att ens Seska var så förslagen att hon kunde nästla sig in på ett hörn när Chakotay rådfrågade andevärlden om vad han skulle göra, och fick rådet av sin farsa att söka rätt på sin son.
Här finns dock avsnittets eventuella politiska udd. Chakotays pappa pratar i hans dröm om hur deras stam valt att ta hand om de barn som blivit till när vita våldtagit deras stams kvinnor. Därför ska Chakotay leta upp sitt barn. Å andra sidan har Seska sagt till Culluh att Chakotay har våldtagit henne, och Culluh väljer också han att ta hand om barnet. Mot Federationsbesättningen är han däremot inte lika välvilligt inställd. De kastar han bara av på en lämplig planet.
Nu hoppas jag att 1. Janeway hade någon fiffig plan i bakfickan när hon trots alla varningar och misstankar bestämde sig för att gå rakt in i en fälla, annars förlorar jag dessvärre all respekt för henne. Eller att 2. Seska inte orkar vara förtryckt av det kazonska patriarkatet och skapar en feministisk allians tillsammans med Janeway som redan tidigare är dödstrött på Culluhs fasoner. Han är nämligen skitjobbig. 3. Någon förklarar för mig hur man får fram kazonernas försvarsstruktur genom att trycka in en enkel kod i en dator på Voyager. Eller hur en helt otränad kazonsk besättning utan några som helst problem kan göra ett Federationsrymdskepp. Så många avancerade tekniska saker som går superslätt i det här avsnittet. Kanske kan vi till och med få reda på varför det var 4. nödvändigt att låta hololäkaren hamna ute i rymden mitt under ett kazonskt anfall. Ibland är Star Trek-författarna verkligen desperata efter att få till åtminstone ett skratt i en annars nattsvart story.
Fast innerst inne är jag förstås nästan säker på att allt till slut kommer att ordna sig för Janeway och de andra, det är ju trots allt fem säsonger kvar av serien. Vi får se hur det går i del två av den här historien, i starten av säsong tre. Men visst är det lite ödesmättat, hopplöst och sorgligt här och nu.
Betyg: 7/10.
Voyager. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 433 tv-avsnitt.
Det ligger där, så vackert och stillsamt och oskadat. Det promellianska skeppet som är en rest från kriget mot mentharerna – en konflikt som utplånade bägge folken. Enterprise lockas dit genom en nödsignal som skickades ut för tusen år sedan. Picard blir så till sig att han till och med övertalar Riker att själv få följa med och utforska vraket. Efter ett tag går det upp för både Picard och resten av besättningen varför skeppet ligger där det ligger. Det har fastnat i en fälla. Runt Enterprise ligger en rad “minor” som suger åt sig all energi som Enterprise producerar. Hur mycket kraft man än försöker få ur motorerna så rör man sig inte ur fläcken. Och samtidigt utsätts skeppet för dödlig strålning.
Och på tal om katastrofer. Det här är också avsnittet där vi får en insikt i exakt hur dåliga Geordis dejting-skills är. Att stoppa in en violinist på en holodäcksdejt som utspelas på en strand vid solnedgången är lite för mycket av kaka på kaka för någon vettig mänska. Lösningen visar sig vara att flirta med ett hologram, framför allt ett som är en virtuell upplaga av en av ingenjörerna som designade Enterprise. De två lyckas inte bara bli kära i varandra, utan löser också problemet med hur Enterprise med minsta möjliga motorkraft kan ta sig ur bakhållet. Picard styr skeppet manuellt i en sekvens som mest påminner om ett datorspel.
Höjdpunkten är: Jaeeehhh. Vi kan väl säga att det här är ett jämnt avsnitt. Mycket jämnt. Men hånglet kanske, om jag måste välja något.