Jag fick vänta så länge på att den här filmen äntligen skulle komma infarande genom brevinkastet. Jag beställde den på E-bay, men så kom Coronan i vägen, och mitt paket låg på en amerikanska flygplats i några månader i väntan på transport. När den väl kom fram i somras hade jag nästan glömt bort att jag beställt någon form av lyxutgåva – den australiska versionen av The Captains, med totalt 5 dvd-skivor med bonusfilmer och extramaterial.

Dokumentären The Captains är regisserad av William Shatner, och dokumentären påminner ganska mycket om honom själv: Excentrisk, ojämn och självupptagen – med små glimtar av genialitet här och där. Men det här är väldigt mycket av en blandad kompott, ömsom vin och ömsom vatten, och så vidare. Fast även det som känns krystat och konstigt blir ofta faktiskt intressant.

Grundidén är alltså att Shatner ska ge sig ut på en roadtrip och träffa sina kaptenskollegor från Star Trek i deras naturliga miljöer. Han börjar med Patrick Stewart, som helt uppenbart är den i gänget som han har mest respekt för. Den som tror att det här ska bli en vanlig intervjufilm inser snabbt att det är Shatner, i rollen som utfrågare, som har huvudrollen. Poängen med mötena att han ska kunna spegla sig i sina intervjuoffer. Och kanske lite tvärtom. Men inte nödvändigtvis.

Lyckligtvis blir det ändå en hel del intressant sagt. Och det är i snacket med Patrick Stewart som filmens egentliga centrala scen inträffar. Shatner berättar om insikten han alldeles nyss fått. Att han genom åren faktiskt alltid skämts lite för att ständigt bli associerad med Kirk, men att han – när han såg det allvar och den seriositet som Stewart tog sig an sin roll som Picard med – insåg att han faktiskt nu, till hundra procent, kunde förlika sig med att bli förknippad med Kirk även efter sin död. Att det faktum att rollen som kaptenen på Enterprise påverkat så många människor är långt viktigare än status och högkulturella markörer. Lite väl sent påkommet, kanske – men vad gör man inte för en dramatisk effekt? Ska bli intressant att se hur väl det där uttalandet stämmer överens med Shatners många andra biografier och dokumentärfilmer i ämnet.

Mötet med Avery Brooks från Deep Space Nine är mer kaotiskt. Brooks svarar på frågor med en outtömlig arsenal av abstrakta och pretentiösa utläggningar. Ibland utvecklas samtalet till ett slags verbal pingpong-match där de improviserar tillsammans. Som när Avery bara besvarar frågor med ett “Tell me!” och Shatner själv får fylla i. Eller så sjunger han något när han sitter vid pianot, och bjuder in Shatner att improvisera fram texten med honom, för att sedan korrigera hans förslag med egna textrader. Väldigt märkligt. Här mötte Shatner kanske sin överman, tänker jag.

Kate Mulgrew är, inte oväntat, mest spännande som person i det här gänget. Hon berättar om pappans ovilja mot att låta henne börja inom teatern, och hur hon försökte balansera rollen som kapten Janeway med den som ensamstående morsa. Allt är liksom superfängslande tills Shatner börjar fråga henne om hur det är att vara kvinna, och hur man kan ta sig an stora uppgifter inom arbetslivet samtidigt som man har moderskapet och alla hormoner i kroppen att ta hänsyn till. Och Mulgrew, hon håller liksom med i hans gubbiga resonemang. Jag blir mest lite trött. Som om inte hormoner och annat ställt till det för män i alla tider.

Men problemen med att vara förälder och hålla ihop ett äktenskap samtidigt som man spelar huvudrollen i en tv-serie med oregelbundna arbetstider är också temat för samtalet med Scott Bakula – även om kaptenen för den gamla Enterprise-kärran först verkar ha fått en kris i äktenskapet i samband med rollen i serien Quantum Leap. Medan Shatners snack med Chris Pine handlar en del om skådespelartraditionen i Pines familj. Men också om hur Pine försökte ta sig an rollen som Kirk utan få varken för mycket eller för lite William Shatner i mixen. Och så ska de två – Shatner och Pine bryta arm (kunde de inte bara ha börjat jämföra storleken på kukarna direkt, i stället?)

William Shatner har hur som helst beslutat sig för att ett sätt att göra den här filmen unik är genom ett lite komiskt intro till varje intervju. Intervjun med Patrick Stewart börjar till exempel med att Stewart sitter på en bänk i skogen och Shatner blir “jätteförvånad” över att se honom där. Som jag tidigare nämnt spelar Brooks piano och sjunger med Shatner. Som sedan sitter i en papplåda och väntar på Kate Mulgrew på en gata i New York. Och så får den gode William ge Bakula en ridlektion innan det är dags för deras intervju. Inte helt säker på hur lyckade de här greppen är, men visst, annorlunda är det. Papplådan kanske är det som är svårast att förstå i sammanhanget – eller är det en Star Trek-referens som jag inte förstår?

Shatner kämpar hårt för att identifiera likheter och paralleller mellan de olika kaptenerna. En är att de alla varit aktiva inom teatern (men det gäller väl ganska många skådespelare från de här generationerna, tänker jag mig). En annan är de extremt pressade arbetsförhållandena. Samtalen med kaptenerna varvas sedan med bildmaterial från något konvent, där vi får se Shatner ta emot fansens kärlek. Men vi får också se honom ta upp mötena med alla kaptenerna i sin stå-upp-show, och då är han inte fullt lika snäll och mysig emot dem som han är när han möter dem face to face.

Jag har ju tidigare sett Chaos on the Bridge, också det en Star Trek-dokumentär regisserad av Shatner. Och precis som när jag sett den så tänker jag, “jisses, vad bra det här hade varit om Shatner inte fått bestämma för mycket”. Nu är det väl säkert så att Shatners namn är det som fått filmerna finansierade, men att han fått så mycket inflytande på hur historieskrivningen kring Star Trek ser ut genom de här dokumentärerna är faktiskt lite sorgligt. Nu kompletteras det ju i och för sig, typ medan jag skriver det här, av ett stort gäng avfilmade Zoompaneler som så här i Coronatider blir ett slags nätbaserad historieberättande kring serien. Det som tidigare mest varit tillgängligt på konvent finns nu för alla att se. Fler berättelser om de olika franchisen, sett ur ett annat perspektiv än William Shatners. Och med andra frågor än: “Vad händer när man dör?” (en av de frågeställningar som jag faktiskt inte tror att ens Kate Mulgrew kan ge ett vettigt svar på).

Det här är den sjunde Star Trek-dokumentären jag bloggat om. Så här långt i min Startrekathon har jag utöver det sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och 13 seriealbum. Och lite till.