Plötsligt expanderar Star Trek-universumet – i The Slaver Weapon berättas det om helt nya historiska civilisationer, nya ärkefiender till mänskligheten och mystiska lådor som innehåller okänd teknologi. Om det hela känns lite ovant, så stämmer det. Manusförfattaren och science fiction-författaren Larry Niven passar helt enkelt på att morfa delar av sin egen sf-värld, The Ringworld, med Star Trek. Resultatet är uppfriskande, men också ganska förvirrande.
Handling: Uhura, Spock och Sulu befinner sig på en rymdskyttel, deras uppdrag är att leverera en stasisbox till en rymdstation. Stasisboxar är lämningar efter den numera utdöda Slaver-civilisationen. En mäktig stormakt som förslavade alla intelligenta folk i galaxen, men som sedan gick under när undersåtarna gjorde uppror. Allt som finns kvar är de här boxarna som ibland innehåller avancerad teknologi, ibland en bomb. Ingen kan veta riktigt vad som väntar under locket.
När stasisboxen ombord på skytteln börjar pulsera av ljus inser Spock att det måste finnas en annan box i närheten. Man landar på en isplanet, men inser snart att det hela är en fälla. Det är de kattliknande kzintierna som ligger bakom, hungriga på ny teknologi som kan stärka dem i ett nytt krig mot mänskligheten. De har redan utkämpat fyra krig mot människorna och är nu bundna enligt avtal att inte ha några vapen alls, men i hemlighet letar de efter ett vapen som kan ge dem segern i ett nytt krig.
I lådan som man stjäl från Enterprise-besättningen finns lite kött, en bild på en ödleliknande varelse samt ett märkligt vapen med en rad funktioner. De testar sig fram men hittar ingen riktigt bra funktion. När Spock stjäl vapnet hittar han och Sulu en knapp som utlöser ett våldsamt massförstörelsevapen. När kzintierna sedan lägger tassarna (bokstavligen) på vapnet igen lyckas de i sin tur aktivera en talsyntes. Vapnet kräver en rad lösenord, när det inte får det så spränger det sig själv i luften, och dödar alla kattvarelser på kuppen.
Det märks att vi är inne i ett redan utarbetat universum, för kzintierna är ovanligt genomarbetade som art för att vara en fiende i Star Trek. Avsnittet är fullt av små detaljer som att alla kzintiernas telepater är “olyckliga neurotiker” (deras ansiktshår slokar och de har kass hållning), att deras kvinnor är “dumma djur” utan intelligens samt att de föraktar vegetarianer (som till exempel Spock).
Det här är nytt: Ny kattras, ny förhistoria till galaxens intelligenta liv. Och så de där märkliga lådorna! Som ett Bingolotto i rymden! Vad som helst kan finnas i den hemliga lådan! Och uppfinningar som polisnätet, ett kraftfält som fungerar som en cell.
Det här är också det enda avsnittet i den animerade serien där man få se en död varelse i bild. Dessutom får Uhura göra ett feministiskt statement (något som hör till ovanligheterna) medan Spock ger prov på hittills ej sedda kunskaper i kampsport.
Det här har vi sett förut: Tidens anda och atombombsångesten gör sig gällande på nytt i Star Trek. Den här gången i form av massförstörelsefunktionen i det märkliga vapnet i lådan. För det är väl inte bara jag som tycker att den där explosionen såg ut som ett typiskt svampmoln? Egentligen kanske man ska se hela det här avsnittet som en sorts reklamfilm för NPT – det internationella icke-spridningsavtalet för kärnvapen. Kzintierna som art att ha ett massförstörelsevapen, därför måste till varje pris denna kunskap undahållas dem.
Betyg: 8/10. Blir liksom alltid extra glad när det kommer in nya figurer och folkslag i serien. Och lättnaden över att Kirk inte är med i det här avsnittet är enorm. Det är ENDA gången det sker i originalserien och den animerade serien.
Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 14/16. Avsnitt 94 i min Startrekathon.
Medan jag såg det här avsnittet kände jag mig märkligt upprymd. Vilka ovanligt påkostade miljöer (allt som inte är en grotta i papier mache känns i och för sig som lyx). Vilka ovanligt genomarbetade gästroller. Vilken ovanligt dramatisk handling om hela mänsklighetens överlevnad. Men så väldigt lite Star Trek det egentligen var… Mina misstankar om ett underliggande dolt motiv, om en plan i det fördolda, bekräftades när jag började kolla fakta på nätet. Det här var ju egentligen inte alls ett Star Trek-avsnitt, det var ju en pilot för en helt ny Roddenberry-serie. Om än förklätt till ett sorts rymdäventyr.
Nu hade han och en medförfattare klurat ut en historia om en hemlig agent som var uppväxt på en annan planet och skickad till jorden för att undanröja dess undergång. Mr Seven, som han heter, är klädd i oklanderliga kostymer och har ett artigt sätt. Det enda som är lite märkligt med honom är den intima relationen till hans katt, Isis. Som eventuellt också kan ta en mänsklig (sexig) skepnad. Och så dyker privatsekreteraren Ms Lincoln, upp, spelad av redan fantastiska Teri Garr, som en del kanske känner igen från Närkontakt av tredje graden, Vänner eller Tootsie.
Assignement: Earth var förstås lite extra komplicerad att spela in, eftersom man försökte sig på vågspelet att lansera tre nya rollfigurer i det redan späckade Star Trek-konceptet. Och det är lite oroväckande att jag tycker att det hela är så underhållande, att jag efter att ha plöjt mer än 50 avsnitt tycker att Enterprise känns klaustrofobiskt i jämförelse med det här. För Gene Roddenberry verkar det nya programkonceptet ha varit så viktigt att han var beredd att ge avkall på saker som annars hade varit heliga. Som att det är lite ologiskt att tidsresan till 1968 bara avfärdas med en mening i avsnittets början. Förra gången skeppet reste i tiden innebar det en skitjobbig slangbellegrej runt solen och så vidare. Nu är det bara några ord i en avmätt introduktion.