PIC: Et in Arcadia Ergo. Part 2. Slutet, döden och pånyttfödelsen.

En sak är ju skönt med den här nya karantäntillvaron. Man kan utan att skämmas sitta hemma en fredagkväll och gråta till säsongsavslutningen av Star Trek: Picard. Ett avslutande avsnitt som för en gångs skull är just det. Ett slut. Här finns en del frågetecken, men ingen egentlig cliffhanger eller teaser som leder in i ett givet förnyande av kontraktet med tv-bolaget. Det känns ju nästan revolutionerande som grepp i dessa tider då även miniserier ofta ynglar av sig och förvandlas till multipla säsonger.

Fast slutet här kan förstås också ses som en början. Picard och hans nya crew är nu komplett och äntligen redo för nästa äventyr. Utan att detdär med galaxens förestående undergång hänger över dem. För jag skulle gärna se att en andra säsong av serien (som ju faktiskt är på gång) handlade om något annat än hotet från artificiella intelligenser. Lämna det åt Discovery, vetja.

Det är så mycket som är bra med det här sista avsnittet, att man liksom gärna blundar för det som inte är det. Portalen till en annan dimension som fylls av digitala tentakler, till exempel. Kan det bli mer “gammeltestamentligt möter hi-tech”? Jag har också väldigt svårt för det här med rymdslag där skeppen liksom grupperas på två sidor, som vore det ett slagfält i Game of Thrones eller någon annan riddarhistoria. Jag menar, det går ju att röra sig på fler sätt i rymden än jorden, när man inte måste ta ställning till tyngdlagar och sådär. Vore det inte vettigare för romulanerna att omringa den planet de vill attackera, än att gå in i fajten som en linjärt organiserad skvadron?

Men nu går jag liksom händelserna i förväg. Kanske ska göra en snabb recap av vad som händer i själva avsnittet också…

Förra avsnittet slutade alltså med att Picard blev satt i husarrest, och inte längre kunde påverka hur dramat utanför hans husarrest fortlöper. Det vill säga att Soji håller på att bygga en stor sändare som ska be de mäktiga artificiella livsformerna om hjälp, de som lämnat det där meddelandet om kriget mot organiska livsformer på den där mystiska planeten. Men givetvis räddas han av doktor Jurati, (Som verkligen är den här seriens mest…ombytliga rollfigur. Finns det någon som hon inte lurat eller förrått?) Hon använder sig av den döda synten Sagas öga för att överlista ögonskanningslåset till Picards rum, och sedan drar de två till till La Sirena. Fast när de kommer dit har gänget där redan dragit vidare mot syntarnas hemby.

Narek har nämligen plötsligt fått en roll som informell ledare för en ny tillfällig allians. Han får Rios, Musiker och Elnor att följa med honom till Coppeliusbasen för att förhindra byggandet av den där antennen som ska kontakta syntarnas befrielsefront. Han får över dem på sin sida genom att berätta den romulanska myten om världens undergång, en berättelse som han snarare ser som en återberättelse av en historisk händelse än en profetia. Eller, kanske både och eftersom han anser att historien har en tendens att upprepa sig.

Altan Soong inser till sist att det var Sutra som dödade Saga i förra avsnittet. Att mordet var en del av hennes plan för att få de andra syntarna att gå med på att kalla på hjälp från den okända syntetiska supermakten. Det är till sist Soji som själv måste fatta beslutet om hur det ska bli med sändaren. Altan tycker hon ska avbryta, hennes kompisar fårn La Sirena med, och så försöker Picard genom olika videosamtal från La Sirena också få henne på rätt väg. Men en del av en portal till syntarnas rike hinner öppna sig innan Soji till sist lägger på luren och avbryter kontakten.

Jo, Picard har ju en hel del att styra upp i det här avsnittet. Förutom att chatta med Soji, så försöker han först uppehålla romulanernas attack. Sedan, när hans efterlängtade förstärkning från Federationen faktiskt anländer (ledda av vår gamla kompis Riker) så måste han också se till så att romulanerna inte drar igång värsta kriget. Vilket de inte gör. Oh och hennes styrkor drar sig tillbaka. I alla fall för den här gången.

Allt går verkligen finfint, utom för Picard själv som verkar få en hjärnblödning mitt i stressen. Han hinner transporteras ner till planeten innan han går bort. Alla hinner sörja ett tag, innan vi tittare får reda att man lyckats föra över Picards medvetande till den där Golemgrejen (vilket vi i och för sig redan listat ut skulle hända, men ändå). Men innan vi kan glädjas åt en återuppstånden Picard är det dags för den här seriens stora farväl. Inuti en virtuell värld finns nämligen också Datas medvetande sparat. Och nu vill han ta ytterligare ett steg vidare i sin strävan efter att få bli mänsklig. Att få veta att hans liv är ändligt, och känna hur själva döden infinner sig.

Och med det farvälet sätter väl slutavsnittet av säsongen en del av seriens frågeställningar på sin spets. Picard är själv nu en syntetisk varelse, där man genom den nya tekniken lyckats skjuta upp hans död. Medan den syntetiska varelsen Data vill bli mänsklig på det mest slutgiltiga av sätt. Genom att dö. Och Picard landar i något som gör serien till mer än en tekniskt uppfräschad uppföljare till The Next Generation.

Vi har ju gissat lite om upplösningen här i bloggens kommentarsfält. Men jag tror inte att det riktigt blev som någon av oss trodde. Inget jätteslag mellan romulaner och federationen. Seven förvandlades inte heller till någon borgdrottning. Lore återuppstod inte från de döda. Men man skulle också kunna se det här avsnittet som ett sätt att skjuta slutstriden framför sig. Och plötsligt inser jag att det där slutet som jag nyss hyllade serien för, kanske bara var en chimär. Man sköt ju bara upp slutet.

För visst finns det massor av trådar som liksom inte knutits ihop. Vad hände med romulanen Narek, och hur hanterar han att syrran Narissa är död? (Jag blev för övrigt mycket förvånad när Narissa dök upp på borgkuben. Trodde att hon hade transporterat sig själv över till något skepp.) En del av de dödsfall i den här serien som borde vara viktiga, som Narissas och Hughs, slarvades över lite väl snabbt. Och då blir jag liksom lite misstänksam. Finns det en risk/chans att de dyker på på något sätt framöver? Kan man räkna med att någon är död i en serie där självaste huvudpersonen återuppstår från de döda? Eller har jag bara separationsångest? Men jag hoppas verkligen att Narissa är död och begraven. Hon var fett jobbig och skådespelaren som gjorde rollen verkade ha fått för sig att hon spelade med i Game of Thrones, inte i en Star Trek-serie. Ja, det mesta med Narissa kändes liksom GoT, inklusive det incestuösa förhållandet hon hade med sin brorsa.

Det känns ju också ytterst oklart om romulanerna och deras ledare Oh verkligen kommer att nöja sig med att ha blivit avspisade av Federationen på ett sånt här snöpligt sätt. Kommer de inte bara att vara ute efter revansch, både på Federationen och de syntetiska livsformerna. Och de där tentaklerna från en annan dimension? Hur reagerar de på att nästan ha fått komma syntetiska livsformer till räddning, men sedan fått hela anfallet avblåst? Nöjer de sig med det? Och vad hände med borgkuben, nu när Seven lämnar alla x-borger i sticket.

Fast. Egentligen vill jag nog att Picard säsong två (om den nu blir av i dessa coronatider) handlar om något helt annat. Att författarna faktiskt utnyttjar sin kreativa frihet och ger sig in i en helt annan historia, en som också hinner med att utforska det framtida universum som Picard faktiskt utspelas i. Det har vi faktiskt fått sett lite för lite av, tycker jag. Och varför håller Musiker och Seven handen i en av de sista bilderna. Åh, vad den här serien, och de där två, hade behövt en lesbisk kärlekshistoria just nu.

Betyg: 9/10. Men en svag nia, det här avsnittet är definitivt bäst att gråta till, innan man börjat fundera på alla tappade trådar.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 10/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt.

VOY: Mortal Coil. Det där Neelix dör, återuppstår och hamnar i andlig kris.

Chakotay, Neelix och Paris är ute på uppdrag i en av Voyagers skyttlar. De ska ta sig nära en nebulosa för att samla in ett prov av protomateria – som enligt Neelix är en extremt potent energikälla. Men något går fel, Neelix träffas av en blixt från nebulosan och dör omedelbart. Katastrof!

Det är när Janeway, stående vid Neelix lik ombord på Voyager, just är i färd med att utlysa en veckolång talaxisk sorgeperiod som Seven of Nine råkar passera förbi sjukrummet. “Jag kan fixa det här”, säger hon, typ, och sätter igång en borg-designad återupplivning av Neelix. Katastofen avvärjd!!

Men den återuppståndne Neelix är varken nöjd, tacksam eller tillfreds med det som hänt. Nej, han är snarast fylld av en djup existentiell oro efter att ha fått livet tillbaka. Problemet är det som hände när han var död – eller snarare det som inte hände när han var död. Han hade ju tänkt sig att efterlivet skulle tillbringas i talaxiernas version av himmelriket, Den Stora Skogen, där alla de han älskat som gått bort före honom skulle finnas. I stället har han inga minnen alls av de arton timmar han var död, och det gör att han hamnar i en djup religiös och personlig kris. Den blir extra tydlig när hans guddotter Naomi (hon som föddes i Deadlock) vill att han ska berätta sina sagor om Den Stora Skogen för henne – berättelsen som alltid får både honom och henne att känna sig trygga nog att somna.

Den förvirrade och krisande Neelix söker andlig vägledning hos Chakotay, men den uppenbarelse som han får när han är i trans med honom är inte så mysig. Han “träffar” sin syster Alixia i Den Stora Skogen, men hennes ord är inte till någon tröst. Och det blir inte bättre av att han träffar på sig själv som död i sin uppenbarelse.


NEELIX: When I died, I looked for you, but you weren’t there. Why weren’t you there? 
ALIXIA: Because it’s all a lie. 
NEELIX: What do you mean? 
ALIXIA: You’ve wasted your entire life believing lies. The Great Forest? The afterlife? It’s all created out of your fear of death. None of it’s real. 
NEELIX: If that’s true, what’s the point of living? 
ALIXIA: There isn’t any. That’s what you’re finally starting to realise.

– – –


NEELIX [as corpse]: You died on that shuttlecraft, Neelix. They never should have brought you back. It was a mistake, and you know it. Now accept it. You know what you have to do.
NEELIX: No.

Det där blev ju inte så bra. Så efter att ha funderat lite på saken bestämmer sig Neelix för att ta livet av sig. Han tänker transportera rakt in i nebulosan vars energiurladdning först dödade honom. Han räddas i sista minuten av en Chakotay som övertalar Neelix att lägga ner sin plan (förstår inte riktigt att den där transportören går att använda i parti och minut och inte kan fjärrstyras från bryggan – sådana här saker händer ju hela tiden). Det är tanken på Naomi, och känslan av att han faktiskt behövs ombord, som till sist får Neelix att välja livet igen.

Vet ni, det finns något riktigt bra med det här avsnittet. Någon ombord på Voyager som faktiskt tvivlar över sin roll och meningen med livet. Dödsångesten som adresseras. Och man tar framför allt upp ett ämne som livet efter detta utan att bli new age-flummiga som i Deep Space Nine (den där visionen som Neelix har ser jag helt och hållet som en projektion från hans egna undermedvetna). Dessutom tycker jag att Ethan Phillips, som spelar Neelix, faktiskt levererar riktigt fint här. Det finns en känslighet, sårbarhet och sorg i hans post-mortem gestaltning av Neelix som blir riktigt gripande. Det är man ju knappast beredd på, eftersom Neelix i vanliga fall är seriens jobbigaste och mest påfrestande rollfigur med all den där tillkämpade käckheten som han håller på med..

Det hör ju inte till vanligheterna, ens på Voyager, att folk återvänder från de döda. Men kanske borde man ändå kanske spontant satt in lite psykologhjälp när det här hände Neelix? Förstått att han skulle kunna bli en smula traumatiserad av det hela – framför allt eftersom han är religiös? Och visst borde Chakotay ha förstått att det kanske inte är sådär supersmart att låta Neelix följa med in på holodäcket för att uppleva sin egen död?

En annan sak som upphovspersonerna till den här serien (och Deep Space Nine)gärna hade fått avskaffa är ovanan att det ska ljuda åtminstone några takter av panflöjt varenda gång det blir det minsta andligt eller religiöst i den här serien (eller i Deep Space Nine). Horribelt!

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 521 tv-avsnitt.