The Outcast. Det första genusavsnittet.

tng outcast 2Jag var ganska upphetsad när jag först läste lite kort om det här avsnittet. The Outcast verkade ju bli det första avsnittet någonsin där Star Trek-universumet avhandlade könsidentitet och normavvikande sexuella läggningar. Ett välkommet avbrott från den monotoni med binära kön och heterosexuella läggningar som funnits hos i stort sett alla de utomjordiska civilisationer man träffat på i galaxen. Man snuddade i och för sig vid temat i The Host, där ju Crusher blev kär i diplomaten Odan bara för att senare inse att Odan var en klump i magen på en värdkropp. När värdkroppen byttes ut till en av kvinnligt kön kunde Crusher inte längre tända till. Exakt hur Odans art fortplantade sig, eller om de hade någon egen könsidentitet avhandlades däremot aldrig.

outcast 3Därför kändes J’naiierna i det här avsnittet spännande – en androgyn ras som det inte existerade någon bestämd könsidentitet alls hos. Ännu mer intressant blir det när man förstår att det håller på att uppstå en flirt mellan Soren från J’naii och Riker  från Enterprise (även om det förstås kändes lite fegt att Soren spelade av en skådespelare som väldigt lätt gick att identifiera som en kvinna).

Min entusiasm övergick sedan till irritation när jag så småningom insåg att J’naiiernas könsneutralitet inte var ursprunglig, utan snarare ett kulturellt påfund som upptstått när man lyckats bemästra reproduktion utanför kroppen (om de alltid gjort så eller om det var en teknisk innovation blir jag lite osäker på nu). Det är till och med så illa att androgyniteten och den flytande könsidentiteten är ett påbud som måste följas, en del av en strikt och auktoritär sammhällsordning. De som känner sig mer som en man eller kvinna skickas omgående till omprogrammering.

Sen bytte jag åsikt igen. Och kände mig lite korkad. Det här var ju ett hbtq-avsnitt, det var bara det att man vänt på steken och låtit homosexuellas situation skildras genom en historia om ett samhälle där heterosexuella förföljs och förtrycks. Ovanligt smart för Star Trek, och ovanligt gripande när Riker gör allt för att rädda sin älskade Soren, bara för att till sist mötas av en omprogrammerad person. Än jobbigare eftersom den hjärntvättade Soren trots allt verkar vara lättad över att äntligen ha sluppit undan att vara en avvikare, lättad över att äntligen få passa in.

tng outcastJag tycker att de fick till det här avsnittet riktigt bra, och lyckades avhandla ett hbtq-tema utan att det blev klyschigt eller förutsägbart. Det glädjer mig också att läsa i boken Captains’ Log att Jonathan Frakes (Riker) håller med om det konventionella i att låta hans rollfigur bli kär i en androgyn varelse som spelas av en kvinna. Hade man valt det andra sättet hade det här avsnittet kunnat blir gränsöverskridande och legendariskt på allvar. The Outcast sätter förstås också fingret på en del märkliga saker ombord på Enterprise. Inte bara är heterosexualiteten och binära kön det enda kända i universum så här långt – det faktum att kvinno- och herruniformer finns ombord (jag tänker kanske främst på Trois kroppsstrumpor), att kvinnor är de enda som sminkar sig, att det finns kvinnorfrisyrer som ser ut som de i vår tid och bara kvinnorna har urringade outfits. Visst är det ändå märkligt att heterosexualiteten och normativiteten är så stark, ända in i det som ska föreställa en tid med nya perspektiv och kontakt med folk från hela galaxen.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 219 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.