Ett jättestort planetätande moln med kvinnoröst, ja det är fienden i One of Our Planets is Missing, där vi äntligen får svar på frågan om hur man kommunicerar med ett gigantiskt moln av gas och materia.
Handling: Ett stort moln av ett obestämt ämne far genom rymden och käkar upp planeter. Och nu är det på väg mot den bebodda planeten Mantilles. När Enterprise
försöker undersöka molnet dras skeppet in i det istället, och måste beskydda med vapen mot olika organismer som attackerar. Snart inser man att molnet är som en enkel, men gigantisk organism (själv är jag fortfarande osäker på om man hamnat typ i magen, eller om de vita popcornen som attackerar är något i stil med vita blodkroppar) Kirk vill försöka döda organismen för att stoppa blodbadet på Mantilles genom att spränga hela Enterprise i luften, men Spock gör en Mind Meld istället. Han lyckas förklara för molnet (som förresten har en kvinnoröst) att det bor människor på planeten och visar bilder på bland annat lekande barn. Molnet vill inte käka barn och människor, och blir istället övertalad att fara tillbaka dit det kom från. “Ett Star Trek-avsnitt om varför man ska bli vegetarian”, hävdade min vegokompis när vi sett det.
Det här känner vi igen: Man skulle kunna säga att One of our planets… är som en mix av The Immunity Syndrome och The Doomsday Machine. Precis som i Doomsday… har vi att göra med en planetätare – men den här gången en organisk istället för en maskin, dvs det går att snacka det tillrätta. Och precis som i Immunity… så får vi se insidan av en gigantisk rymdorganism. Det här avsnittet är också ett återseende med Robert Wesley från The Ultimate Computer – nu jobbar han inte på USS Lexington utan bossar på kolonin Mantilles istället.
Betyg: 6/10. Ett helt okej avsnitt, men personligen blir jag lite uttråkad när Enterprise befinner sig inuti ett gasmoln/amöba större delen av ett avsnitt. Även en mashup av gamla idéer känns som en upprepning.
Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 3/16. Avsnitt 83 i min Startrekathon.
Ett mått på Kirks enorma semestersug är att han i det här avsnittet till och med försöker prata sig ur uppdraget när stjärnflottans order kommer. Detta trots att man fått nödsignaler från rymdskeppet Intrepid. Och Spock just fått ett svimingsanfall på bryggan efter att han sagt sig känna hur Intrepid och hela dess besättning dött. Eftersom hela skeppets besättning består av vulcaner kan han mentalt känna deras smärta genom rymden. Men Kirk tycker att personalen i allmänhet, och han själv i synnerhet är värda att få ligga på en strand och dricka drinkar. Men inte ens Kirk kan säga nej till en order.
Enterprise kommer däremot aldrig fram till platsen där Intrepid försvunnit. På vägen möter skeppet i stället en gigantisk blob i rymden. En blob som både suger Enterprise till sig och tömmer farkosten på energi (av någon anledning som jag aldrig riktigt förstod så måste man därför åka framåt för att backa – varför är oklart). Ja, den suger även i sig hela besättningens kraft. Och ger ifrån sig jobbiga tinnitusljud som får folk att svimma (det är från det här avsnittet som klippen till 
Sammanfattning: Det jag gillar mest med det här avsnittet är att alla är så trötta hela tiden. Framför allt Kirk. Han ser verkligen jättetrött ut. Och som om det inte räckte att de alla var på väg in i väggen så måste de också acceptera att döden väntar bara någon timme bort. Cellen i sig är däremot synnerligen okarismatisk. Betyg: 7/10