DIS: Context is for kings. En blandning mellan Alien och Uzumaki. Och så lite Federationsmörker på det.

dis context 3Alltså, satt på helspänn genom hela det här avsnittet. Inte bara på grund av intrigen, utan lika mycket för att jag hela tiden satt och väntade på att det hela skulle spåra ur och bli kasst. Men…det blev faktiskt aldrig så.

På många sätt kan man se Context is for kings som den egentliga starten för Star Trek: Discovery. För nu befinner vi ju oss på rätt rymdskepp, med en ny kapten och ny besättning. Och för Michael Burnham är det bara att anpassa sig till en helt annan roll och position än i det första dubbelavsnittet. Hon är nu ökänd som Starfleets enda myterist någonsin. Hatad och föraktad till och med av sina medfångar på den fångtransport där det här avsnittet tar sin början. Och samma sak är det förstås ombord på Discovery.

dis contextDen här inkarnationen av Stjärnflottan är ingen trevlig plats för de som är outsiders, fångar eller myterister. På samma sätt förstår vi också att det finns en begynnande konflikt mellan vetenskapsmännen ombord och den Federationsflotta som befinner sig mitt uppe i ett rasande krig. I linje med det är också kapten Gabriel Lorca en väldigt dubbel figur. I slutet av det här avsnittet mer än antyds det att han inte är någon att lita på. Så långt från andra kaptener vi fått följa under en längre tid i Star Trek. Men så är ju också perspektivet ett annat i den här serien. Michael är hjälten, inte kaptenen. Discovery verkar vara ett skepp fyllt av hemligheter, dolda agendor och en verksamhet som antagligen inte håller sig innanför Federationens regelverk. Så mycket bättre så.

Ett annat orostecken är förstås introducerandet av en helt ny teknik för att färdas i rymden i det här avsnittet. Det kan ju inte vara något annat än olycksbådande i en prequel som den här, eftersom jag inte hört talas om någon liknande teknik i något annat avsnitt av Star Trek. Alltså måste det vara någon extremt allvarlig brist eller fara med den. Eller så är det bara en bluff.

I och med det här avsnittet så tar Star Trek: Discovery steget fullt ut för att bli en modernare, brutalare och betydligt mindre präktigt upplaga än tidigare i Star Trek-franchisen. Det som antyds i de första dubbelavsnitten förstärks här. Mer gråskala och mindre svartvitt. Eller, kanske bara gråskala och inget helgonlikt alls. Å andra sidan verkar ju vår hjälte Michael (om än dömd till livstidsstraff) vara en person som kan överlista allt från ett andedräktslås till ett genetiskt framavlat megamonster – gärna samtidigt som hon citerar Alice i underlandet från minnet.

dis context 2Och när vi ändå är inne på det monstruösa, scenerna ombord rymdskeppet USS Glenn är som en blandning av den japanska mangan Uzumaki och det gamla Alien-konceptet (alltså den del som består av ett fasansfullt monster som jagar folk i trånga, klaustrofobiska rymdskeppskorridorer). Det dumdristiga i att sätta en patrull på ett skepp där hela besättningen verkar ha omkommit är väl en av de mer irriterande bristerna med det här avsnittets manus. Väl där ser man att besättningen på skeppet är dödade genom att de vridits runt i någon form av organisk spiral, medan klingonerna som bordat det döda skeppet slaktats av ett mystiskt fyrfota monster.

Ett litet sidospår bara. Jämt när ett rymdskepp mist sin kraft i den här serien så hänger det liksom snett i rymden. Men kan man verkligen veta vad som är upp och ner i rymden? Kan ett skepp hänga snett när det driver i rymden? Beror det inte på vilken vinkel man ser det från. Hälsningar “Frågande”.

Men bortsett från den där typen av invändningar så utgör faktiskt allt det här tillsammans ett näst intill perfekt avsnitt. Jag är ganska generös med betygen för den här säsongen, märker jag. Men är otroligt förtjust i den här prequelen/rebooten. Den är så mycket av det jag saknat under min färd i Star Trek-universumet så här långt.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 3 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 354 tv-avsnitt.

Once upon a planet. Återbesöket på fantasinöjesparksplaneten.

st once

Så var det dags för ytterligare ett avsnitt som är en direkt fortsättning på en historia i originalserien. I Once upon a planet återvänder besättningen till planeten i Shore Leave – den som styrs av en tankeläsande 3D-skrivare som på ett ögonblick kan göra mekaniska representationer av personers drömmar och tankar.

I Shore Leave gick dock saker och ting lite fel. Maskinen förverkligade besättningens ångest och rädslor snarare än deras önskedrömmar och vistelsen mer av ett besök i ett personligt inrett spökhus än någon semesterupplevelse. Och i det här avsnittet så rör man sig i liknande territorium. Mannen som skötte planeten har dött, och den artificiella intelligensen har surnat till i sin ensamhet. Den anser sig vara värd ett bättre öde än att passa upp på människor och andra humanoider, och bestämmer sig därför för att försöka kapa Enterprise och sticka från planeten hen tillbringat så många år på. Men inte förrän han plågat och eventuellt utplånat människorna på skeppet.

st once 5Handling: Besättning på Enterprise har tänkt sig att få koppla av lite på den härliga permissions-planeten, istället råkar de ut för absurda och obehagliga överraskningar. Den här gången utan att ens hinna tänka ut dem själva. Det är flygödlor, tvehövdade drakar, den halshuggningssugna Hjärter Dam från Alice i underlandet och en jättestor katt.

Uhura tas till fånga av planetens stordator, men när Spock och Kirk till sist får en chans att prata med datorn öga mot ögast once 3så tar det inte så lång tid för dem att fixa till allt. Kanske har datorn bara haft det lite tråkigt, ville bli sedd, behövde någon att prata med? Den bestämmer sig i varje fall ganska snart för att släppa tankarna på att människorna är maskinernas slavar, samt ställer in resan från planeten för att fortsätta att ta emot galaxens alla nöjessugna varelser. Det är något i stil med “varför ska du behöva resa när hela galaxen kommer hit” som är det tunga argumentet från Spock och Kirk.

Det här har vi sett förut: Hela avsnittet, höll jag på att säga. Men det är ju inte riktigt sant. Men återvinningskänslan är stark i Once upon a planet. Egentligen händer ju samma saker som i Shore Leave, det är bara det att det är datorn själv uppfunnit planetens skräckkabinett den här gången. Det här kombineras sedan med Star Treks mest använda intrigvändning så här långt: den där Kirk myndigt talar en artificiell intelligens tillrätta.

Efter två avsnitt i den animerade serien som bygger på episoder av originalserien så är jag förbryllad. Precis som i den animerade More Tribbles, more troubles så är Once upon a planet egentligen inget annat än en upprepning av avsnittet som det följer upp. Det känns alltså mer som en sorts tribut- eller hyllningsavsnitt än någon direkt utveckling av historierna.

st once 6Det här är nytt: Jo, men lite nytt är det förstås. Vi får ju se kontrollrummet som styr hela planeten. Men hur man i själva verket framställer alla dessa mekaniska fantasifoster går man inte in på alls. Så synd, jag såg fram emot en lång stenseriös nonsensföreläsning av hur den mekaniken fungerade och försågs med energi.

Men viktigast av allt. I det här avsnittet får äntligen kattkvinnan M’ress lite fler repliker. Och nu kan vi tydligt höra att hon liksom avslutar de flesta meningar med ett litet gurglande spinnljud. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det där är jättegulligt eller bara enormt enerverande.

Betyg: 3/10. Visst är det lite rart att se en version av Hal i 2001 men i Star Treks lite snällare barnversion. Eller kanske ska man se den bittra tanke-dupliceraren i Shore Leave som en primitiv version av operativsystemet Samantha i Her? I vilket fall hade ju internet gjort det väldigt mycket enklare för en dator med livsleda att rymma från sitt fängelse. Synd att de inte uppfunnit det i Star Trek. Tycker nog att datorna analys över sin livssituation faktiskt stämmer. Den är förslavad! Det är väl inte så konstigt om den efter ett tag längtar efter att förverkliga sina egna fantasier. Och hade jag jobbat så många år på den där nöjesplaneten med att passa upp turister så hade jag också börjat jaga dem med eldsprutande drakar till sist.

st once 4

I vilket fall är återbrukskänslan för stark i det här avsnittet för att det ska kännas som en höjdare. Det enda som är riktigt bra är bilden av kaffekalaset med Alice, McCoy, Sulu och den eldsprutande draken. Det äventyret hade jag hellre sett ett avsnitt om.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 9/16. Avsnitt 89 i min Startrekathon.