Medan jag såg det här avsnittet kände jag mig märkligt upprymd. Vilka ovanligt påkostade miljöer (allt som inte är en grotta i papier mache känns i och för sig som lyx). Vilka ovanligt genomarbetade gästroller. Vilken ovanligt dramatisk handling om hela mänsklighetens överlevnad. Men så väldigt lite Star Trek det egentligen var… Mina misstankar om ett underliggande dolt motiv, om en plan i det fördolda, bekräftades när jag började kolla fakta på nätet. Det här var ju egentligen inte alls ett Star Trek-avsnitt, det var ju en pilot för en helt ny Roddenberry-serie. Om än förklätt till ett sorts rymdäventyr.
I avsnittet har Enterprise på ett bekymmerslöst sätt färdats tillbaka i tiden till 1968. Mitt i det kalla kriget och atomvapenrustningen. Eller för att vara exakt – samma dag som USA ska skjuta upp en atomvapenplattform i rymden. Men det är inte bara framtidens federation som är intresserad av atomvapenutvecklingen på Tellus. En man och en katt fastnar på något sätt i Enterprises transportörstråle, och hamnar på skeppet. Kirk har extremt svårt att avgöra om de två tänker verka i det goda eller ondas riktning. När de börjar ta sig in och börjar mecka med missilens programmering vet vi fortfarande inte om det är för att undvika eller framkalla krig?
Men trots dessa dramatiska förutsättningar så kretsar det här avsnittet främst kring Star Treks skapare Gene Roddenberry och hans uppblåsta ego. Han var nämligen inte nöjd med att bara ha Star Trek som sitt levebröd. Hans ambitioner var större än så, särskilt som han var fullt medveten om hur opålitliga och ombytliga tv-chefer kan vara. Bättre två hästar i stallet än bara en, liksom. Så varför inte försöka lansera en ny serie i ett Star Trek-avsnitt?
Nu hade han och en medförfattare klurat ut en historia om en hemlig agent som var uppväxt på en annan planet och skickad till jorden för att undanröja dess undergång. Mr Seven, som han heter, är klädd i oklanderliga kostymer och har ett artigt sätt. Det enda som är lite märkligt med honom är den intima relationen till hans katt, Isis. Som eventuellt också kan ta en mänsklig (sexig) skepnad. Och så dyker privatsekreteraren Ms Lincoln, upp, spelad av redan fantastiska Teri Garr, som en del kanske känner igen från Närkontakt av tredje graden, Vänner eller Tootsie.
Assignement: Earth var förstås lite extra komplicerad att spela in, eftersom man försökte sig på vågspelet att lansera tre nya rollfigurer i det redan späckade Star Trek-konceptet. Och det är lite oroväckande att jag tycker att det hela är så underhållande, att jag efter att ha plöjt mer än 50 avsnitt tycker att Enterprise känns klaustrofobiskt i jämförelse med det här. För Gene Roddenberry verkar det nya programkonceptet ha varit så viktigt att han var beredd att ge avkall på saker som annars hade varit heliga. Som att det är lite ologiskt att tidsresan till 1968 bara avfärdas med en mening i avsnittets början. Förra gången skeppet reste i tiden innebar det en skitjobbig slangbellegrej runt solen och så vidare. Nu är det bara några ord i en avmätt introduktion.
Assignement: Earth var ett exempel på den då ganska nya företeelsen backdoor pilot – att försöka bluffa in ett helt nytt programkoncept på bekostnad av Star Treks egna säsongsfinal. Och om jag ska gå in på detaljkritik av själva avsnittet, så är det fortfarande diskutabelt om scenerna med fyra killar framför en dator räknas som rafflande tv-underhållning.
Sammanfattning: Det är intressant att det är så läskigt att lyssna på en katt som är dubbad av en människa. Jätteobehagligt. Det är också bra att veta att Spock är en genuin katt-tant. Sättet som han tyr sig till Isis på är bedårande. Kanske det mest passionerade som Spock gett uttryck för så här långt. Klappa, mys, spinn.
Tycker också mycket om att datorn i avsnittet är en bitch, och att Assignement: Earth får mig att tänka på både filmen War Games och pilotavsnittet av Lost in Space. Som Star Trek-avsnitt är det här annars ganska värdelöst. Men som tidsdokument över 60-talets vätebombsångest är det förstås ovärderligt. Betyg: 8/10.
Och när nu avsnittet avhandlar tidsresor så hamnar man förstås i det mest klassiska av alla dilemman kring tidsresor: kan min resa i tiden påverka framtiden – och i så fall till och med ändra så mycket att jag aldrig föds? Fast i det här fallet handlar det om lite mer plikttrogna spörsmål kring teknisk utveckling och att innovationer kan hamna i fel händer. Det hela aktualiseras när man transporterar ombord en flygpilot från Jorden när hans plan håller på att gå sönder. Och sedan lyckas man lite slarvigt transportera upp en säkerhetsvakt av misstag också. Men kan man skicka ner dem till jorden igen, utan att deras berättelser börjar förändra historiens gång?
