DS9: Trials and Tribble-ations. Det där Sisko hänger på Enterprise och får besök av tidspolisen.

Äntligen är tribblarna tillbaka, om än i något recyklad form. Jag har en tribble själv hemma, som jag köpt på ett Star Trek-konvent. Den brukar jag använda till att skrämma livet ur folk, genom att exempelvis gömma den någonstans i soffan när jag har gäster – under en kudde eller en filt, Extra bra blir det om vi ska kolla på en skräckfilm och gästen omedvetet kommer åt den, varpå tribblen börjar skrika och gästen med. Blir aldrig trött på det där.

Tycker rent generellt att det är för lite tribblar i Star Trek. Visst, de fanns med på ett härn i Discovery, men fick en alldeles för nedtonad roll. Obegripligt, med tanke på hur mysiga de här gulliga hårbollarna är. Men tribblarna är inte det enda skälet till att jag längtat efter det här avsnittet. Framför allt har jag de senaste åren funderat en massa på hur man skulle lyckas genomföra hela den här idén. Jag menar, det lät som ett så himla märkligt infall, att göra ett avsnitt där Deep Space Nine-crewen återvänder till ett gammalt originalserieavsnitt. Dessutom ett av de gamla avsnitten som jag verkligen tycker om.

Det visar sig att det där inte kändes konstigt alls. Snarare helt naturligt och mysigt. Fast på ett sätt är Trials and Tribble-ations faktiskt revolutionerande. Här når liksom Star Trek-konceptet en helt ny nivå när det gäller hur meta man kan vara. Och hur skojigt man kan ha det med det där metaperspektivet. Tungan är så långt inkörd i kinden att man knappt kan säga något vettigt, glimten i ögat så stark att jag blir bländad. Kort sagt, det är riktigt lyckat.

Trials and Tribble-ations är alltså Deep Space Nines bidrag till det 30-årsfirande för Star Trek som pågår hösten 1996 (precis som Voyagers Flashback ). Själva formen, att stoppa in Deep Space Nine-rollfigurerna i scener från ett gammalt Star Trek-avsnitt känns egentligen extremt passande i sammanhanget, när allt kommer omkring. Lite som en auktoriserad fanfilm, eller kanske ett extremt avancerat larp. Dessutom är ju principen ungefär samma som den i ett holodäcksavsnitt. Kan man träffa Einstein eller Robin Hood där, så borde väl kapten Kirk också kunna dyka upp.

Men det verkliga genidraget i Trials and Tribble-ations är nog introducerandet av tidspoliserna. De utgör ramhandlingen till äventyret. Surt och irriterat förhör de Sisko om hur han och de andra hamnade på Enterprise till att börja med. För det där med tidsresor är inte bara något enkelt, roligt och härligt längre inom Star Trek-konceptet. Det är, som det mesta annat inom Federationen och Stjärnflottan, numera reglerat och omgivet av olika föreskrifter och bestämmelser.

Ursäkten för att göra en tidsresa i det här avsnittet heter Barry Waddle, en människa som Defiant plockar upp i Cardassien. Fast han heter inte Barry, egentligen och är inte människa heller. Hans verkliga namn är det nordiskt klingande Arne Darvin, den klingon förklädd till människa som är skurken i originalseriens The Trouble with Tribbles. Han använder sig av en magisk bajoransk orb ombord på Defiant för att resa tillbaka till tiden för det där avsnittet, där han tänkt rätta till det som gick fel i hans plan förra gången, och eventuellt spränga Kirk i luften. Men även Sisko och hans crew klär ut sig i originalseriestass och bordar rymdstationen och Enterprise för att hindra honom.

I avsnittet varvas nyinspelade scener med att skådespelarna stoppas in i befintligt material. Det är förstås skitkul att se alla i de gamla outfitsen och frisyrerna. Men eventuella konstigheter går inte okommenterade förbi. Dax noterar till exempel hur korta kjolar kvinnorna ombord på Stjärnflottans skepp bar förr i tiden. Och Worf pressas på svar om varför klingonerna på 2200 talet ser helt annorlunda ut jämfört med 2300-talsupplagan.

WORF: They are Klingons, and it is a long story.
O’BRIEN: What happened? Some kind genetic engineering?
BASHIR: A viral mutation?
WORF: We do not discuss it with outsiders.

Worf är däremot betydligt mer verbal när det gäller att förklara sitt hat mot tribblar, och beskriva hur klingonerna slutligen utrotade hela arten. Något som Odo och de andra sedan spolierar när de visst får med sig några tribblar till sin tid. Ett tidsbrott de “glömmer” att berätta om för tidspoliserna.

Hela det här avsnittet är förstås en fest i nostalgi och fandom. En riktigt snygg sådan också. Men allra mest elegant tycker jag nog att den sista scenen ombord på gamla Enterprise är, den där Sisko går fram och tackar Kirk för att han fått tjänstgöra på hans skepp. Scenen som man klippt in Sisko i är ursprungligen en av de där snuskgubbescenerna, där en snygg brud kan föranleda menande blickar och leenden mellan männen. Nu är det istället Sisko som man tycker är lite gullig i sin beundran. Bra jobbat, genusombudsmannen på Star Trek-kontoret.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 448 tv-avsnitt.