VOY: Dreadnought. Det med jakten på den skenande massförstörelsemissilen.

Dreadnought är idémässigt egentligen ett ganska klassiskt avsnitt, nästan som hämtat från originalseriens plotkyrkogård, men moderniserad och lyckosamt adapterad in i Voyageruniversumet. Det är nämligen inte bara Voyager som kastats iväg från alfakvadranten till deltakvadranten. Även en obemannad cardassisk missil rasar runt där, sökande efter det mål den blivit programmerad att utplåna. Som om inte det räckte så är B’Elanna Torres något av den där missilens gudmor. Att den nu är nästintill omöjlig att stoppa är i mångt och mycket hennes verk. Missil är förresten kanske något av ett understatement. Det här liknar mer ett obemannat stridsskepp med ett självmordsuppdrag.

Från början skickade missilen ut i alfakvadranten av cardassierna för att förstöra en av rebellorganisationen Maquis baser. B’Elanna, som på den tiden var en av rebellerna, lyckades ta sig ombord på den och ändra dess programmering. Hon la inte bara till en massa nya säkerhetsprogram och ett nytt cardassiskt mål, som en lite narcissistisk grej så bytte hon också ut datorns röst till sin egen. Lite kärleksfullt döpte hon och de andra rebellerna om missilen till Dreadnought. Sen försvann den, och de tänkte inte mer på det. Men när Dreadnought nu dyker upp i deltakvadranten så är den förbannad och irriterad, man skulle rentav kunna säga att den blivit faktaresistent och paranoid.

Dreadnoughts programvara vägrar att gå med på att den hamnat i Deltakvadranten (det är för osannolikt). Den identifierar planeten Rakos som en cardassisk utpost, och beger sig dit för att spränga och förstöra. När B’Elanna transporterar sig över till missilen och där försöker ändra programmeringen så anser datorn det mest troligt att hon har blivit tvingad till detta av cardassiska agenter och stänger ute henne från styrsystemet. Och så där håller det på. Programmet förutser de flesta av B’Elannas trick, och situationen blir förstås lite extra bisarr av att B’Elanna tvingas argumentera med en dator som har hennes egen röst och vars säkerhetsrutiner hon själv varit med och skapat. Ett av tricken som B’Elanna trots allt lyckas med är att dra igång en säkerhetskopia av ett gammalt cardassiskt styrsystem i datorns minne. På det viset blir det åtminstone en stund kaos i systemet, när de två olika operativsystemen bägge försöker få kontroll över missilen. Men bara för en stund.

Hotet mot Rakos blir så allvarligt att Janeway evakuerar Voyager och är beredd att offra såväl skeppet som sitt eget liv för att stoppa missilen, allt för att rädda två miljoner liv på Rakos. Hon hinner aktivera den gamla goda självdestruktionsfunktionen ombord, med den klassiska nedräkningen (visst kan man aldrig få nog av de där meddelandena om hur många minuter det är kvar till skeppet ska sprängas i bitar?). Lyckligtvis hinner B’Elanna (förstås) oskadliggöra missilen i sista minuten. Och lyckligtvis hinner man (förstås) transportera henne tillbaka till Voyager innan den sprängs i luften.

Värt att notera: Invånarna på Rakos är extremt misstänksamma mot Janeway. Kazonernas smutskastning av Voyager har verkligen fungerat. Men när Janeway och hennew crew på slutet räddar livet på två miljoner Rakoser så innebär det att hon kanske skaffat sina första vänner i kvadranten.

Lika gemytligt är det inte ombord på Voyager. Chakotay och Tom Paris har ytterligare en av sina konflikter. Paris pallar helt enkelt inte uppprätthålla all formalia och disciplin när man befinner sig så långt hemifrån. Samtidigt fortsätter den svekfulle besättningsmannen Jonas att läcka information till kazonerna. Men han får fortfarande inte prata med sin gamla kollega Seska på videochatten, utan bara en underhuggare. Här är det något som är skumt!

Wildman, den gravida besättningsmedlemmen på Voyager dyker upp i serien på nytt. Den här gången i ett  samtal i sjukstugan om problemet med att välja namn till sitt kommande barn. Vi kan väl säga att hololäkaren kunde relatera till den problematiken. Han har fortfarande inte bestämt sig för vad han ska heta, och visar sig ha en fantastisk förmåga att dissa i stort sett alla namnförslag som stackars Wildman kom med. Det här segmentet utgjorde avsnittets komiska inslag, som den här gången låg precis i början av avsnittet. Betydligt smartare än att låta ett running gag gå parallellt med ett bitvis rätt så ödesmättat innehålll.

Att det kan bli oanade konsekvenser av datorprogrammering känns som en Star Trek-trope från originalserien, där man ju gång på gång stötte på artificiella intelligenser som antingen missförstått eller bokstavstolkade sina uppdrag. En viss inspiration från 2001 och Jag, Robot finns väl också invävd i Dreadnought. Tycker ändå att man lyckats hotta upp den här plotten på ett riktigt bra sätt, och byggt upp en schysst, om än lite enkel, intrig. Stilpoäng för detaljen att missilens dator har B’Elannas röst och att det finns en personlig historia om svek mellan Chakotay och Torres i back storyn kring den arga missilen. Sedan kan man ju alltid förundras över märkliga detaljer, som att cardassierna designade ett helt, och ganska snyggt, kontrollrum för en obemannad missil. Eller det faktum att Dreadnought faktiskt verkar ha bättre bestyckning än de “vanliga” cardassiska stridsskeppen.

Betyg; 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 415 tv-avsnitt.