VOY: Threshold. Det där Paris krossar transwarpvallen och skaffar salamanderbebisar med Janeway.

Om bara alla avsnitt hade varit så här kul, hade det nog gått snabbare att skriva den här bloggen. För jag njuter verkligen av att kolla på Star Trek just nu. Tror inte att det varit så här lustfyllt att kolla sedan originalserien (och då var det ju ändå en hel del som mest kändes bra för att det var kult). Dagens bloggämne, Threshold, har dessutom allt man kan begära av ett bra Voyager-avsnitt: ett teknologiskt genombrott, massor av skämt om Neelix kaffe, medicinskt technobabble och så någon form av sexualisering av Janeway. Som extra bonus: gulliga djur som visar sig vara människor efter extremt forcerade genetiska mutationer.

Det börjar med en klassisk fejkstart: Paris sitter i en skyttel och driver warpmotorerna till det yttersta, han ska försöka komma över den magiska gränsen Warp 10, transwarphastighet. Men innan han kommer så långt går hans skepp i stycken. Han är död. I sin simulation då. Alla som sett Star Trek tidigare vet ju att man inte skulle ta kål på en av huvudpersonerna under en teaser. Inte på riktigt.

Men drömmen blir så småningom sann, fast med ett bättre slut. För örtifjärde gången i den här serien så visar det sig att Neelix, som alla behandlar som en idiot, kan hjälpa folk på traven när det gäller de svåraste problem. Eller så är det hans odrickbara kaffe som har den effekten. Efter ett besök på mässen uppfinner i varje fall Torres, Kim och Paris ett nytt sätt att stabilisera skytteln. Och det blir Paris som får åka iväg som pilot för transwarpshastighetexperimentet, trots att hololäkaren upptäckt en komplikation när det gäller hans blodkärl i hjärnan. En svaghet som skulle kunna leda till en hjärnblödning. Men det visar sig vara något helt annat som blir problemet när Paris återvänder till Voyager efter fullgjort uppdrag.

Efter att lyriskt förklarat att han var ÖVERALLT SAMTIDIGT när han kommit upp i warp 10, så mår Paris plötsligt lite illa. Eller, ja. Ganska mycket illa. Han börjar mutera. Processen sker successivt, och omfattar till och med en stunds skendödhet. Men när hololäkaren vill sätta in det tunga artilleriet för att stoppa förändringarna så rymmer den nu ganska grodliknande Paris från sjukstugan. På vägen till skytteln så slår han ner kapten Janeway och bär sedan med henne ombord på skeppet. Sedan kör han iväg, uppnår transwarpshastighet och försvinner från Voyagers sensorer.

Det tar ett tag för Voyager att hitta skytteln igen. Och vid det laget har Paris och Janeway bägge muterat loss bortom igenkänning. De ser ut som någon form av salamanderliknande ödlor. Och de har ungar (tror faktisk att det där kan kvala in som en av de bästa plottwistarna så här långt i Star Trek-historien). Tyvärr (tycker jag) har holodoktorn en plan för att driva tillbaka mutationen, och på ett ögonblick är det hela ordnat. Paris och Janeway är tillbaka i sina gamla jag, lite förvirrade och med stora minnesluckor.

Tidigare i det här bloggprojektet hade jag antagligen blivit irriterad på hur den här intrigen utvecklar sig. Men nu har jag sett så många generiska Star Trek-äventyr att jag jublar i tv-soffan när producenterna låter allt flippa ut och godkänner ett manus där Paris och Janeway bägge muterar till ödlestadiet, och på rekordkort tid lyckas producerat ett gäng jättesöta små ungar. Min enda invändning är väl att jag tycker att Paris och Janeway borde reagerat starkare på Chakotays beslut om att deras avkomma mår bäst på den planet de föddes. Hade gärna sett att de nyblivna föräldrarna insisterat på att ungarna måste fångas in, och sedan låtit dem växa upp i ett terrarium på Voyager under resten av serien. Barn är barn, i vilken skepnad de än uppenbarar sig, anser jag. Pluspoäng till Janeway för snygg replik till Paris efter att de återfått sin mänskliga form:

JANEWAY: I’ve thought about having children, but I must say I never considered having them with you.
PARIS: Captain, I’m sorry. I, I don’t know what to say, except I don’t remember very much about, er, you know
JANEWAY: What makes you think it was your idea? Sometimes it’s the female of the species that initiates mating. But apology accepted, nonetheless. You may be interested to know I’m putting you in for a commendation. Regardless of the outcome, you did make the first transwarp flight.
PARIS: Thank you, Captain.
JANEWAY: Is there something wrong, Lieutenant?
PARIS: I don’t know. I guess this whole experience has left me feeling a little overwhelmed. Flying at warp ten, evolving into a new life form, mating, having alien offspring.
JANEWAY: You’ve broken more than one record, that’s for sure.

Det var från början tänkt att det skulle finnas lite mer genetikbabble i det här avsnittet. Att Janeway och Paris förvandling till salamandrar skulle belysa hur evolutionen kanske inte alltid kommer att följa samma mönster som vi sett hittills, men den biten togs bort i en rewrite. Först i efterhand insåg man att det också betydde att allt tankestoff i avsnittet nästan försvann på kuppen. Threshold blev ett avsnitt med roliga ödlor i slutet. Jag är oroväckande nöjd med detta.

I grunden är ju Threshold ett ganska typiskt Star Trek-äventyr, men med en twist på slutet som gör att det definitivt sticker ut från mängden. Jag är gränslöst förtjust i djurversionerna av Janeway och Paris. Också för att det känns så uppenbart att upphovspersonerna gärna vill sexualisera Janeway på något sätt, men att de verkligen måste använda vissa omvägar för att kunna göra det utan att undergräva hennes auktoritet. Lysande, dock!

Sen undrar jag ju bara vad man gör med all den där datan som skytteln fångade in under sin färd i transwarp. Det här är andra gången på kort tid som man får massor av data om kvadranten. Men vad gör man med all info? Just nu verkar de mest vara användbar för Voyagera egna spion, som skickar vidare information till kazonerna.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 411 tv-avsnitt.