TNG: Parallels. Det där Worf kastas runt i parallella universum.

En enda väl genomförd idé räcker riktigt långt, tänkte jag när jag såg det här avsnittet. Så när Worf i Parallells kastas runt bland ett parallellt universum efter det andra. så har jag riktigt kul. Bryr mig inte ens om de rätt så uppenbara likheterna med Remember me , eller för den delen Frame of mind (typ att en ensam person ombord på Enterprise upplever något oförklarligt och försöker få sina kollegor att lyssna på henom). Sen läste jag lite om avsnittets uppkomst, och det visade förstås sig att det behövs rätt så mycket tweakande och fixande för att få ett avsnitt att framstå som rakt, enkelt och konsekvent.
Särskilt enkelt eller lättfattligt är förstås inte intrigen för rollfigurerna i det. Det tar ett bra tag innan Worf själv förstår vad det är som händer. För ibland är det bara små detaljer som skiljer de olika världarna som hann besöker åt, ibland är det mer avgörande skillnader, som att Picard dött eller konflikter och krig lösts på helt annorlunda sätt än det vi varit med om i The Next Generation. Men den smaskigaste möjligheten i Worfs liv som det här öppnas upp inför är att han och Deanna Troi i vissa universum är ett par.

Som vanligt är Enterprisebesättningen åtminstone hyfsat öppen för osannolika och vansinniga berättelser från deras kollegors sida. Så när Worf kastats runt i tillräckligt många olika scenarion så hittar man faktiskt den plats i galaxen där gränsen mellan olika parallella universum är som svagast. Ja, så svag alltså att Worf börjat läcka mellan de olika verkligheterna. Det hela når sitt crescendo när stjärnhimlen i en scen fylls av olika versioner av Enteprise från olika alternativa universum som nu samlas i en enda dimension. Först vackert, sen extremt kaotiskt när alla de olika skeppen försöker anropa varandra samtidigt, och en Enterprise absolut inte vill bli skickade tillbaka till den nästan helt säkra död som väntar dem i deras universum. Och så UNDERLIGT att inga skepp kolliderar eller råkar vara på samma plats i världsrymden när de nu samlas i ett och samma universum.

Lite skulle jag vilja se det här som ett slags sista säsongen-farväl från manusförfattarna och producenterna. För den får ju åtminstone mig att tänka på så många olika sätt som den här serien hade kunnat utveckla sig. Och kanske kändes en del av de där parallella världarna faktiskt också lite roligare och intressantare än den serie som The Next Generation faktiskt blev. Här får vi till exempel besöka ett universum där kapten Picard är död och ett annat där Worf och Troi skaffat barn tillsammans. Det vill säga, alla de där spännande möjligheterna som den där avslutade avsnitts-dramaturgin satte stopp för. Men en liten smak av i vilka riktningar som diskussionerna kan ha förts på manusmötena fick jag ändå här. Eller så inbillar jag mig bara det…

Roligast bland trivian till det här avsnittet tyckte jag var att man övervägde en comeback av Tasha Yar i ett parallellt universum, men eftersom det skulle bli för likt Yesterdays Enterprise så valde man istället ett litet framträdande av Wesley Crush. Rätt beslut, är lite trött på att Tasha kommer tillbaka hela tiden, för att inte tala om hennes elaka och ondskefulla barn. Men Wesley har jag ju till och med hunnit sakna lite.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 295 tv-avsnitt.