Cause and effect. Måndag hela veckan i tidsrymdloopen.

Men, jag tror minsann att alla överträffade sig själva i Cause and effect. Bara modet att låta ett avsnitt börja om och börja om och börja om i sådär 20 minuter utan att man förklarar vad det handlar om kräver visst mod och tro på tittarnas tålamod. För det tar nästan halva avsnittet innan intrigen egentligen tar fart.

Jag älskar det här, och tycker att det här är ett av de bästa avsnitt jag sett i The Next Generation. Satt och log sönder ansiktet, så kul tyckte jag att det var att man var så konsekventa och inte fegade ur. Att låta Enterprise sprängas i bitar redan i teasern före vinjetten är ju det ultimata sättet att starta ett avsnitt på. Det kan man inte göra mer än en gång i en serie, men den här gången var det verkligen ett perfekt val.

Vad det handlar om är alltså en variant på Måndag hela veckan/Groundhog Day. Enterprise har fastnat i en loop i tidsrymden, en loop som slutar med att skeppet går i tusen bitar. Sen börjar allt om igen, ett drygt dygn tidigare. Men till skillnad från Bill Murray-filmen så minns ingen här vad som har hänt tidigare. Inte till en början i varje fall. Men ganska snart börjar Beverly Crusher få känna déjà vu, och hon hör ekon av tidigare varv i loopen i sitt rum på natten. Efter någon upprepning kan hon känna på sig att ljuden kommer att komma så pass långt i förväg att hon har sinnesnärvaro nog att spela in dem.

Eftersom många har samma känsla som Beverly är det här inget som är svårt att presentera på skeppets morgonmöte. Nu ska bara besättningen ombord på Enterprise  försöka ta sig ur loopen och förhindra skeppets undergång, samtidigt som man inte minns något av det som hänt när loopen startar om. Klurigt, eller hur? Själva lösningen är ganska ointressant, det är uppbyggnaden fram till den som är intressant. Och, förstås, öppningen på det sista pokerpartiet. Pokern brukade tydligen var ett sorts dragspel som man tog till när ett avsnitt var för kort, den här gången är den extremt betydelsebärande.

Själv undrar jag över väldigt värdsliga ting när jag ser det här avsnittet. Vad är det till exempel som doktor Crusher dricker innan hon går och lägger sig? Sömnmedel? Är det sprit? Antyds det i de här scenerna att Beverly går och skåpsuper på kvällarna innan det är läggdags? Är det i så fall förklaringen till det lite senila nynnandet hon håller på med när hon fixar med sina blommor? Och det lilla hårbandet som hon pyntat sig med innan sänggåendet?  Ännu lite märkligare är det förstås att man från författarhåll låter just Crusher få den första känslan av déjà vu. Lite stört eftersom det redan finns ett helt avsnitt som bara går ut på att hon går runt och minns saker som alla andra glömt.

Avslutningsvis vill jag också beskriva lite av den eufori som jag känner när Kelsey Grammar (Frasier) dyker upp i den allra sista scenen. Så bra som den buttre kapten Bateman. Mer sur och avmätt har jag väl inte sett någon federationskapten vara.

Betyg: 9/10.

 

 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 220 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiofjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.